2

Jag är en pokal

Det är väl rimligt att tröttman sänker sig som en grov åsnepäls över en arm heltidsarbetande kvinna som jag. Käre nån va. 

Varenda terminsstart får jag lite panik över hur fult jag har’t vid mitt skrivbord. Jag funderar på att ta dit nån fin blomma, ett snyggt pennställ, en najs lampa….men så dyker eleverna upp och jag drunknar i saker jag prioriterar bra mycket mer, som att typ jobba. 


Och kidsen har fått börja med sitt. Mest energi tar Junis första dagar i förskoleklass. Hon behöver sitt, hon behöver mycket trygghet, så mycket trygghet att det inte är möjligt i början på en ny skola. Nya ansikten, rutiner, situationer.  Det gäller att ömsom pusha, ömsom vara mjuk. Och bjuda på glass på eftermiddagen. 
Kära barn, vad ni tar mycket plats. På alla möjliga vis. Jag fick förresten finaste kommentaren av Ian idag efter att jag sagt att jag älskar honom. Hans replik till mig blev ”Du glänser!” Det går att tolka på fler än ett vis, när man halvsprungit hem för alla uppförsbackar, men just idag väljer jag att tänka att hela jag påminner om en glänsande pokal. 

1

Copy and paste

Höll på att glömma ge rapport om fredagens röjiga kräftskiva med nästan nittiotvå gäster. Det blev ordentligt sent och klackarna i taket. Höhö.

Det började med att brollan och svägerskan kom och blev överfallna av barnen.

När vi såg ut som skelett ungefär somnade äntligen kidsen och vi kunde hugga in på pastellfesten.

Här är en bild på våra nittiotvå gäster, de får nästan inte plats i bild. Nästa år tror jag inte vi bjuder så många, det blir så trångt och rörigt…Hon den vackra kvinnan till höger är för övrigt gravid, det är vansinnigt fint. (Svägerskan i Brasilien föder dessutom vilken dag som helst *biter på naglarna* och som prickarna över ö och ä väntar fina systeryster barn i november.)

Vi höll på ordentligt länge…jag tror gästerna härdade ut ända till 22:15, om jag inte minns fel där i dimman.
Kopiera gärna vårt recept på skiva, det kan bara bli succé:

1. Var dygnetrunttrötta trebarnsföräldrar och bjud in ett gravidigt par.

2. Köp rekor. Köp hafskrefter.

3. Köp inte kinesiska krefter pga ”vi testar och de är billiga” (eventuellt ett citat från mannen som förtjusade sig över allt gratis i naturen i mitt tidigare inlägg)

4. Ät för mycket.

5. Somna nästan när ni konverserar.

6. Protestera inte när gästerna vill tacka för sig.

0

Allt är gratis

Vi kan ha haft den här familjens bästa dag ever igår. Vi åkte och lånade hem vår egen bebisutflyktsryggsäck (asså va’ heter en sån?) hos vänner som haft den. Vi har själva aldrig använt den och nu undrar jag varför i köttkvarnens namn inte? Sjukt bra ju. 

Junis omdöme om familjens utseende för dagen var ”Ian och jag är bäst klädda för skogsutflykt. Du ser mest ut som en bonde, pappa!”


Erik har under en allt för stor del av sitt liv varit en naturhatare. Det där med friluft har aldrig riktigt landat hos honom och han har skyllt på att diverse naturföreteelser är ”väldigt äckliga”. De diverse företeelserna är i regel fästingar. Där där naturhatandet kan eventuellt ha färgat av sig på något av våra äldre barn vilket känns onödigt. Igår tvingade jag alltså ut hela högen på 3 timmars skogsvandring och guess what – vi har en skogsfrälst pappa i familjen som sa nåt i stil med ”Varför har vi inte gjort det här innan? Det är ju alldeles GRATIS!” Han gick och förtjusade sig väldigt högljutt över alla gratisskalbaggar, gratisfjärilar, gratisbär och gratissvamp…


…men då bröt Junis ihop en minut och ba’ ”ÅÅÅ NEEEJ, ska ni vara galna i skogen BÅDA TVÅ nu också? Jag trodde pappa tyckte som jag!!?”

En mycket bedrövad Junis som just förlorat en allierad.

Typisk gratis ljung, så otroligt fint med årstidsväxlingarna. Jag fattar inte vad som har hänt, min naturromantiska sida har tagit över så brutalt sedan Git kom.

En typisk gratis åkattraktion i skogen. 

Ett typiskt träsvärd treåringen behövde ha med sig för att kunna ”döda monstej och slå på tjäd”. Svärdet fick mest äta djurbajs.

Ett typiskt tredje barn som får äta bulle och inte vill posera på foton.

Fullt beväpnad med det viktigaste i vänster hand.


Resultat:

1. Antal fästingar: 0

2. Antal bråk och gråt: 0

3. Antalet härliga samtal, svampar och bär: Flera gratis stycken per kilometer.

Förresten så spelade vi gölf på jobbet i fredags. Jag kan konstatera att gölf är kul om man har tid att nörda. Nördtiden i livet just nu ligger sjuhundra meter under havsnivån. Den dagen jag hämtar luft ovanför ytan kommer dock inte gölf ligga på topp 100 i prioriteringsordning. 


Se sån sjuk bana. Vi gick en sån därn korthålsbana och jag tröttnade efter halva vägen. Uthållighet är min grej.
Nu sover Git och övriga är i kyrkan. Jag ska passa på och placera mig lodrät och hålla käft en kvart.

4

Olaus och kanske en Orvar

Nu när jag jobbar om dagarna gillar jag att natta kidsen igen. Det samlas helt klart på lite mer tålamod och ork än när man går hemma.
Ikväll skrattade vi ihjäl oss åt pappa Eriks fullständiga namn. Varenda gång vi säger namnet Olaus bryter Junis ihop. Då och då kastar vi in namnet för att bryta tillfällig sorg i hennes liv och vips gapflabbas det. Det är nästan så man borde slänga in ett namnbyte hos resten av familjen så vi kan ha fler vassa kort att dra vid kaosläge, mitt andranamn Maria, drar inte hem särskilt många skrattsalvor. 
Jag funderar på om Ian kunde byta sina mellannamn till Orvar och Git kan få Gunlög för att skapa lite glädje. Ps. Inget ont om namnen Orvar och Gunlög, det är bara skrattiga namn och skratt är bra.


Passa också på att njuta av den där fladdrande framtanden hon har, en av fem lösa tänder…inom ett par veckor kan hon säkert dricka ur dubbelsugrör.

4

Brunt strupinnehåll och minnesförödande Konstfackstudier

På promenadvägen hem från jobbet ringde jag Erik. OBS! Detta är efter andra dagen:
Jag –Hallåu (hööhuu*) bejbi, hur har (hööhuu*) dagen varit? (Hööhuu*)
Erik – Puust. (Sammanbitet. Tar sats.) Hen bajsade sån här konstisens, de åt det där, sedan bajsade hen, sedan gick vi ut exakt såhär länge, jag har kört en tvätt, sedan åt vi lunch….
4 minuter senare
Erik – ...sedan ringde det, sedan kom posten, Ian gjorde en koja och Junis gick ut och Git har gnällt men nu…
2 minuter senare
Erik – ...sedan har jag tömt diskmaskinen och plockat upp böckerna i hörnet….och förresten, jag tar gärna en promenad helt i JÄTTEMYCKETFRED när du kommit hem.
Till hans försvar har han alla barnen heltid hela veckan. Till hans försvar är tre barn med väldigt olika behov skitjobbigt att ta hand om själv. 
Och jag rå? Nämen jovars, jag klarar av det där med att börja jobba heltid, efter ett års bortavaro, och att komma hem till just nu 3 heltidslediga barn och en veheldigt trött make på ett asbra vis
Det kan bara vara så att jag blev något intresserad av att ta tre kort på vardagsrumstaket från ett soffläge. Bara sådär. Och att de fjorton tjoget chokladbollarna jag bakade häromdan kommer att sluta sina bruna liv genom rutschkana ner i strupen om nån minut.


Ser ni? Vinklarna? Formerna? Det ogryniga och fantastiska ljuset i bilderna! Ikealampans grace och kontrasterna mellan metall, glas och lister. Jag döööör asså wekket geni jag är.
Och så bilden (nedan) från morgonen när jag promenerar enegifullt nedför backarna till jobbet. Även den bilden är genialisk i sin komposition. Särskilt är jag nöjd med skärpan i fotot och uttrycket i mina ögon. Ni känner till läget när man ler så hårt att ögonen börjar tåras. Känslan när man vet att man kommer att få kissa i fred resten av dagen. 
Men annars går det nog helt okej på jobbet, hälften av alla estetkollegor är sina vanliga, härliga jag och har i vanlig ordning glömt bort vad jag heter (alla har gått Konstfack på 70talet och konsumerat en del minnesförödande produkter). Det är iofs inte deras fel att jag knappt jobbat något de senaste 6 åren. Det är ingens fel alls utan bara ren fakta och grundkursen i biologi. 
Det övriga kollegegänget, med snäppet bättre långtidsminne, har efter lite kisande med blicken till slut känt igen mig och givit mig välkomnande kramar och glada ord. Nästan samtliga har berättat om att de haft en så lugn å härrrrlig sommar. Allt för många av dem har kids i åldern 7 år och uppåt vilket har gjort dem nostalgiska och de minns bara gosigt bebishull och gulligt dadada från epoken jag nu befinner mig i. Jag nosade till slut upp två andra småbarnsmödrarskollegor som lindade sina trötta själar kring min i en trippelsonett. Ljuv musik dårå.


Mvh, Bruna strupen
*hööhuu – the sound of non silence när jag tar mig upp för alla backar på vägen hem.
Ps. Mitt arbete? Jag är lärare på gymnasiet i religion och samhällskunskap. Bästa jobbet om vi bortser från konferenser. Antal konferenser veckan innan eleverna kommer? Cirka 100% för många. Ds.

2

Tvåtändersflin

Första dan’ på jobb sedan september 2015. Jag jobbade fram till några dagar innan Git kom. Jag var inte ett dugg sugen på att vara föräldraledig igen då, faktiskt. Så lite lagom fint att vara tillbaks igen, även om känslan är dubbel såklart när Junis gråter stora tårar för att jag ska gå, Ian bröt ihop när han såg att jag inte tog bilen utan gick och ”DÅ KAN MAMMA BLI PÅSÖRD JU!” Git satt och geggade med leverpastejsmacka och babblade gulligt bebissnack….alla gjorde liksom sitt bästa för att jag skulle känna att mammahjärtat hickade till där på insidan…

Men det är väl som på föris, att kidsen grinar mest vid lämning och att de sedan finner sig och är nöjda. När jag kom hem var det knappt någon som tog notis om mig, möjligtvis att Gittan flinade sitt största tvåtändersflin och kastade sig i min famn. Men annars, nja, jobb nu blir fett fint. Kom hem till glada solungar samt presenter och blommor från husbandet. Som om jag gjort värsta bedriften som ätit lunch, kissat ifred och druckit kaffi en hel dag. Tack hörru, darling! 


Nu ska vi House of carda, ses en annan dar da’. (Nödrim accepteras en sån här dag)

3

Let’s go, hösten!

Tack hörrni för intressanta varianter på läggning och sömn. Påminn mig om att jag ska tacka mina egna föräldrar för alla sömnlösa nätter jag bjutt på under barnaåren. (Tonåren däremot, då var jag from som ett tjackat lamm och alla fick sova så gott såååå)  Vi råkar just nu genomlida en fas med Git som sätter sina spår nattetid. Hon vaknar var och varannan timme och gnäller och gnyr. Sover ett par timmar om hon får en extra flarra välling men sedan är hon igång igen….
Men ärs, sjit i de nu. Junis tackade jag till min alltid stående inbjudan till omvärlden om att följa med mig ut i skogen. Vi noterade följande:
– det var flygmyrornas augustifirande idag, blä men lite coolt när vi hittade en hel myrstack som glittrade och rörde på sig. 
– det var även nära-grusvägsboende-fjärilarnas högtidsdag idag. Vi såg nämligen en komma nio ziljarder stycken, uppklädda till tänderna med snajsiga mönster och färger på dräkterna. Nedan en påfågelsöga. Herr och fru citron var såklart också där med hela tjocka släkten samt amiralfjäril mfl. 

– nån av oss två kan eventuellt ha sagt, efter en kvart, att hon önskade ”att jag aldrig tackat ja till den här skogsturen”.
– samma person som ovan kan eventuellt ha sagt, samtidigt som hon körde ner nosen i kantarellkastrullen, ”ååå, jag tror jag smäller av så gott det luktar alltså!” Hon kan också ha sagt ”det som är bra med skogen är att man kan hitta massor att äta” pga tryckt in ett blåbärs-ton och ett gäng vilda björnbär.
-en av oss kan ha tyckt att lite skogslidande är kaktärsdanande för snart 6åringar. 


Till sist, bildbevis från gårdagens loppisrunda där barnen kom gåendes med sitt lilla fynd i händerna och riktigt gosade och njöt av att få hålla i ett djur. 


UNGARRRR, släpp genast den däraaaa!! Garageloppis med charm.
Imorgon börjar jag jobba, jag föreställer mig en möjlig melt down och en trolig lättnad. Ett år med otroligt många känslor är liksom i backspegeln. Djupaste förtvivlan, tröttman, ångesten och den mest brutala glädjen och kärleken. Nästa år får gärna kännas men inte lika kraftigt. Varenda rutin och steg framåt är efterfrågat. Varenda liteäldrebarn är välkommet. Å livet, att du ska kännas så mycket är väl det som gör oss vackra och sköra. 
Let’s go hösten, var mjuk mot oss!