Paus pausigare pausigast

Ni är ett gäng som undrat varför bloggen plötsligt krävt lösenord och det har varit för att jag funderar på att lägga ner och bara instagramma då och då. Lite brist på motivation att skriva, helt enkelt. Men jag gör en kort comeback med det här och får se hur resten blir….
Jag mår så mycket bättre nu. Vi mår så mycket bättre nu. Och det försöker jag ta till vara. De där känslorna av att njuta av barnens småbarnsår har slagit till på riktigt, det som jag aldrig känt förut på djupet. Jag smeker mjuka kinder, passar på att få känna att vi är nära så nära. Mina barn, så enormt stort liksom, att få vara mamma till tre unika liv.

Kroppen minns

Tack hörrni. Det värmer det ni skrivit. Medicinen tar mina djupaste dalar men att kalla det lyckopiller är dumt så ända in i. Lycka är ett tramsigt ord i sammanhanget. Lycka är ett flyktigt tillstånd och inget att leva på, typ som att tro att det går att bygga muskler på bara semlor. Att bli av med de djupaste dalarna är däremot en lättnad, som luften efter ett åskregn. De där värsta panikkänslorna har minskat också. Numera kan jag hantera att Junis har kompisar hemma utan att känna att mitt inre trängs in i ett hörn och måste fly. Ibland slår det mig att jag står själv en föräldraledig onsdag med fyra barn och plockar disk och lagar mat och får då en sorts påminnelse från kroppen om att det här är ett obehagligt läge. Kroppen minns men mitt paniktillstånd dyker inte upp. Min kropp är van vid att panika men nu rullar ångesten inte igång. Jag konstaterar, andas, fixar, klarar av. 

Det är som att jag har börjat hitta mitt riktiga jag. Mitt jag bortom sönderstress och den trängda känslan. 

Jag jublar inte, jag har inte jättemycket energi, men jag får vila lite på insidan. 

Gits andra födelsedag idag, vår ljuvliga Git. Hon har sin pappas muntra humör den här damen. (Med kusin Ebba i famnen)

Jag vill flyga högre

Jag har tänkt att skriva här hundra gånger. Om allt som varit och är. En kort sammanfattning är att det tog stopp. Mitt i sommaren när alla ska vara glada. Inte särskilt oväntat efter våren vi hade men ändå min tydligaste depression någonsin. Min vana trogen har jag hållit god min men till slut accepterat tanken på att det enda jag inte testat än är medicin. Så jag medicinerar och har jä-hä-hä-ttesvårt att acceptera det. Det går alldeles ordentligt utmärkt bra för mig att ta in andras behov av att höja sin seratoninnivå men jag jobbar med att inte känna mig dömd. Av andra. I familjen. Av mig själv. Att känna att det här är lika okej som att höja en insulinnivå. Jag är en sort med lite för djupa dalar och behöver helt enkelt hjälp just nu.
Orden och inspirationen har försvunnit men det har lättat lite till  sedan jag höjde dosen. ”Ganska hög dos för att vara första gången” sa läkaren och han förstod nog inte alls att det bara ännu mer kändes som att jag är ett vrak. 
En dag i taget nu och jag känner hur det planar ut. Humöret är jämnare och jag kan se fram emot sånna där saker som att det ska bli mysigt att fira jul i år. Jag jobbar, njuter av barnen så mycket jag orkar och jobbar på acceptansen. 

Precis så är det. Och jag önskar inget annat än att få flyga högre upp. 

Förälskad i plott

Det är ju häftigt hur man kan liksom kan bli kär i sina olika kids i omgångar. De senaste veckorna har jag umgåtts flitigt med den här donnan:

Hennes storasyskon spenderar förmiddagarna i simhallen med sin tappre fader. Junis kan förresten simma fint nu. Ian kör sin grej och är 4 år fullt ut med stark egen vilja, alltså inte simfrökens.

Och Git ja. Vilken liten personlighet. Hon äälskar sina syskon så brutalt. Hon hänger på, gör allt de gör, härmas, spexar, får dem att gapskratta, hon känner sig accepterad och som en självklar del i ”barnligan” (deras namn på sitt gäng)

Är sååå glad över att hon kom till oss. Fast vi inte orkade och fast det utåt sett fanns många skäl att inte behålla livet . Fortfarande har vi det tufft och intensivt och så fadderalla men hon är liksom vår plutta, vår glädje, hela familjens. (Och den som tar mest energi)

Hon säger inte mycket än. Junis som är också är född i september pratade om broccoli i samma ålder. Git förstår allt men spar på det verbala, hon gör sig förstådd ändå. 

Git Rakel Valotte, älskade lilla…plott. 

Överraskningskalajs

HALLÅ ELLER!? 
Sedan sist har vi haft ett överraskningskalas för mamma som fyllt 60. Det blev sjukt lyckat. Mamma och pappa hade ingen aning och vi hade bokat in oss i en kyrka i lilla Marieholm där vi bodde en sväng på 90talet. Bland det roligaste som finns förresten, att få överraska någon. Önskar att jag hade mer energi över till sånt. 

Försöker att inte hänga ut familjen för mycket här men några pics…

…på blommiga damer som inte är blyga för en blogg.

En prommis i ösregnet, här vid vår gamla skola. 

Det är ju ett riktigt bibelbälte i de där trakterna. Busskuren var full av Jesus-klotter och istället för kuk och knulla. Åsså med blyerts istället för med sprayfärg/tusch. Väldigt snällt och mjukt. Det var en chock för mig att flytta till storstaden fucking Åmål efter de där snälla åren. 

60åringen med några av barnbarnen. Mamma å pappa har 8 stycken, än så länge…

Ian tog sig en rejäl grodkram.

Missade ta kort på syrran, svägerskor, alla andra syskonbarn osv…men ni fattar, stor familj och röj.

För er som hängt på insta vet ni att vi åkte vidare till Jönkan och hängde i stugan ett varv. Barnen fick vara lite med farmor och farfar, vi sprang på dejt och hann träffa 4 kussar på Eriks sida.

Håll ut, snart kommer latest news på utbygget med färgval m.m. Sista veckan med hantverkare innan vi tar lite paus med dem under juli. To be continued i augusti.

En mördare

Just när ni tyckte vi hade blivit för präktigt glada och käcka här inne så kom en härlig skitdag. Hantverkarna är ett riktigt tröttsamt stressmoment (samtidigt tacksamheten över att vi inte behöver göra detta själva…) som gör att vi måste dra hemifrån varenda dag, fast vi egentligen känner att vi har shit loads att göra på huset. 

Idag när det var stekigt varmt tänkte vi stranden så vi tänkte praktisk närliggande liten-sjö-strand och då tänkte vi ju helt käpprätt eftersom där finns också lite djupare vatten och en käck brygga med möjlighet till dödshopp för en 1,5åring. 

Det slutade med att vi åkte hem. Det brukar ju de flesta utflykter sluta med men den här slutade väldigt abrupt och med att jag fick pms-avlöning och flydde ut i skogen. 

Skogen skogen skogen. Ända sedan tonåren har jag ångestvankat i dig. Hittat tillbaks till nån sorts rimlighet i huvudet. 

Dofterna, ljuden, de äckliga djuren, en kantarell. Vid ett tillfälle blev jag livrädd. Det prasslade till och plötsligt hoppar något fram och jag kvider till av panik. Jag trodde det var en mördare men sedan såg jag att mördaren bara var en 15 cm fet padda. Den får symbolisera all pms, all otillräcklighet och frustration som legat i luften idag. Rövhatt då!

Hej då. Hoppas ni haft det bättje! 

Kaosorkestern presenterar

Simskola förmiddag med de stora och utflykter på eftermiddagen. Gång på gång blir Erik och jag helt överrumplade över att vi faktiskt kan och att det går bättre och bättre att utflykta med kaosorkestern.

Som det här va’, att kunna ta en varsin glass i Lysekil.  Ingen bröt ihop, ingen tappade glassen på marken, vi kunde äta och småprata mellan Git-kladdet.  Jag tror knappt det är sant men VI SER LJUSET I TUNNELN och jag tror vi har överlevt. 

Okej, ingen seger att ta ut i förskott. Jag skrattar fortfarande alldeles för sällan, närminnet är bortblåst, tröttman alldeles för närvarande, utslitna ända in i själen, orkar knappt träffa människor osv. Men ändå, vi kan komma ut och umgås i den takt vi orkar med. Stort. På så vis att jag vill fälla en tår. 

Vi vaknar fortfarande av att hantverkarna står i farstun varje morgon. Nån vecka kvar av snickeriet och sedan lite eleri, röreri, måleri, klinkeri åssåvidarei. Vi får fortsätta in på nästa år och året efter det och året…och nånstans inser jag nog att vi alltid kommer att ha saker på gång, för att vi trivs med förändringar.  Det är väldigt mycket vila i att få saker gjorda, och det är en stor anledning till att vi tyckt de här småbarnsåren varit så (är) frustrerande, för allt måste stanna upp, pausa, ta tid, inte hända. Det kliar i hela oss. 

Delar av gårdagens plockihopmiddag.
Idag – ärenden och fix inför en viktig helg. Hoppas ni har det strålande fint (eller att ni åtminstone har luft för dagen.)

Smarthövven

Förresten var vi på Liseberg häromdan. Ett väldigt lyckat Kamikaze-projekt där vi överlevde och hade kul. Meniallafall så satsade vi ett par femmor precis innan vi skulle hem och drog hem ett sånt därnt rör som alla går och släpar på inne på nöjesparken. Barnen jublade.

När vi kom hem och plockade upp 25 Annie Lööf-rullar sa Junis ”Wow. Det här räcker till lördagsgodis i hundra veckor! Fast då får ni inte mumsa upp det på kvällarna som ni brukar göra när vi har lagt oss” och jag undrar liksom NÄR ungen blev så stor att hon skaffat sig en sån skarp slutledningsförmåga som förstår att vi äter choklad varenda kväll? Hon är smartare än en femteklassare, helt klart.

Ian har också ett skönt citat från idag. Erik, Git och han kom hem i eftermiddags efter att ha varit iväg på en stug-tripp till Småland och då sa jag:

”Alltså här har ingen kört traktor i vardagsrummet och ingen har varit i min famn när jag lagar mat. Ingen har berättat om dinosaurier eller ropat MAMMAAAA!”
Ian svarar:  ”Nej. Och det har varit sååå skönt för dig.”
Vilken slutledningsförmåga. Han är också smartare än en femteklassare.

Nu: choklad och lugn och ro, det ska bli såå skönt! 

Heliga småbarnsår

Jag har tänkt ett varv till på det här med att det då och då och lite för ofta dyker småilskna inlägg upp i diverse sociala medier om mammor som minsann handlat en paprika före förishämtningen  (och som bland annat hejhejvardag skrivit om här och som jag skrev här )…..
I våras började Junis på fritids och det slog mig snabbt vilka olika förhållningssätt det är mellan synen på förskola och fritids. Egentligen gäller ju exakt samma regler på båda ställena och de ilskna Facebook/instagraminläggen/artiklarna borde dugga lika tätt vad det gäller sena fritidshämtningar men det är som om man gett fritids en fristad och förskolan ett appapp! Lite grann får jag känslan av att de  ilskna tycker att man ska vara som duktigast förälder för de små men så fått de blivit lite större så släpper man bollen. Det är väl inte bara förskolan som har stora grupper? Det är väl inte bara i förskolan som barn är trötta och behöver sina föräldrar, ifall man ska hålla på de argument som framförs på shame-sidan?
Om jag bara kollar på mina egna barn så är det liksom tripptrapptrull i hur de tar det där med långa dagar hemifrån, och där är det definitivt den yngsta som tar det bäst och sedan i stigande ordning. Ologiskt liksom. 
Så, varför denna hets mot just förskoleföräldrar? Alltså jag vet inte? Har inte tänkt klart. Men kanske beror det på den där pressen som finns om att föräldrar måste älska småbarnsåren och som bland annat grundar sig i den långa ledigheten vi har. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring där kvinnan i regel tar ut mer ledighet och där tycker jag mig märka att många mammis verkar uttrycka en frustration över att vara hemma så länge med smått. Att det är en befrielse att få gå till jobbet och att de borde ha börjat tidigare. 
Därför är det intressant med debattinläggen som dykt upp den senaste tiden som resonerar kring den svenska vurmen för lång föräldraledighet. Vi är bara ett par, av säkert många, som hade kunnat tänka oss att komma tillbaks till arbetet lite snabbare än vad vi gjort. Och mycket hellre hade vi plockat ut dagar när barnen är lite större. För att kunna vara en bra föräldrar med lite extra tid även genom mellanstadiet och upp i tonåren. 



Dåså, då var jag färdigbabblad för nu och så fortsätter vi riva hemmet. Kolla, nästan alla hyllor är bort pga en dörr ska in där. Tjoho. 

Fortsatt fröjd

Fler findagar och vi simskolar, går sköna promenader, hinner och orkar umgås med barnen, gungar gungar och gungar, äter vattenmelon. Det enda som känns konstigt är att orden fattas mig så jag kan inte beskriva med meningar som flyter fram sådär som det brukar. Det känns stapligt och kantigt. Lite som att min hjärna är överhettad och behöver gå back to basic och träna alfabetet igen. Svårt att förklara. Så länge fortsätter jag njuta av de små stunderna istället. 

Den här lilla Norpan till exempel, jag har älskat henne väldigt mycket de senaste dagarna. Hon börjar bli mer och mer en egen person. Haleluja och amen.
Åsså äre huset då. Orkar inte fota, men det händer en massa grejer så som fönster, väggar, innertak, eldragning och grejs typ. Det är fortfarande tusen olika beslut med lampor två decimeter åt det hållet eller det andra och det ringa hit rörmokaren igen och slut på golvskivor. Inte konstigt hjärnan känns lite överhettad, kanske.
Nurå, chill med choklad!