Förälskad i plott

Det är ju häftigt hur man kan liksom kan bli kär i sina olika kids i omgångar. De senaste veckorna har jag umgåtts flitigt med den här donnan:


Hennes storasyskon spenderar förmiddagarna i simhallen med sin tappre fader. Junis kan förresten simma fint nu. Ian kör sin grej och är 4 år fullt ut med stark egen vilja, alltså inte simfrökens.

Och Git ja. Vilken liten personlighet. Hon äälskar sina syskon så brutalt. Hon hänger på, gör allt de gör, härmas, spexar, får dem att gapskratta, hon känner sig accepterad och som en självklar del i ”barnligan” (deras namn på sitt gäng)

Är sååå glad över att hon kom till oss. Fast vi inte orkade och fast det utåt sett fanns många skäl att inte behålla livet . Fortfarande har vi det tufft och intensivt och så fadderalla men hon är liksom vår plutta, vår glädje, hela familjens. (Och den som tar mest energi)


Hon säger inte mycket än. Junis som är också är född i september pratade om broccoli i samma ålder. Git förstår allt men spar på det verbala, hon gör sig förstådd ändå. 

Git Rakel Valotte, älskade lilla…plott. 

Överraskningskalajs

HALLÅ ELLER!? 
Sedan sist har vi haft ett överraskningskalas för mamma som fyllt 60. Det blev sjukt lyckat. Mamma och pappa hade ingen aning och vi hade bokat in oss i en kyrka i lilla Marieholm där vi bodde en sväng på 90talet. Bland det roligaste som finns förresten, att få överraska någon. Önskar att jag hade mer energi över till sånt. 

Försöker att inte hänga ut familjen för mycket här men några pics…


…på blommiga damer som inte är blyga för en blogg.

En prommis i ösregnet, här vid vår gamla skola. 


Det är ju ett riktigt bibelbälte i de där trakterna. Busskuren var full av Jesus-klotter och istället för kuk och knulla. Åsså med blyerts istället för med sprayfärg/tusch. Väldigt snällt och mjukt. Det var en chock för mig att flytta till storstaden fucking Åmål efter de där snälla åren. 

60åringen med några av barnbarnen. Mamma å pappa har 8 stycken, än så länge…

Ian tog sig en rejäl grodkram.

Missade ta kort på syrran, svägerskor, alla andra syskonbarn osv…men ni fattar, stor familj och röj.

För er som hängt på insta vet ni att vi åkte vidare till Jönkan och hängde i stugan ett varv. Barnen fick vara lite med farmor och farfar, vi sprang på dejt och hann träffa 4 kussar på Eriks sida.

Håll ut, snart kommer latest news på utbygget med färgval m.m. Sista veckan med hantverkare innan vi tar lite paus med dem under juli. To be continued i augusti.

En mördare

Just när ni tyckte vi hade blivit för präktigt glada och käcka här inne så kom en härlig skitdag. Hantverkarna är ett riktigt tröttsamt stressmoment (samtidigt tacksamheten över att vi inte behöver göra detta själva…) som gör att vi måste dra hemifrån varenda dag, fast vi egentligen känner att vi har shit loads att göra på huset. 

Idag när det var stekigt varmt tänkte vi stranden så vi tänkte praktisk närliggande liten-sjö-strand och då tänkte vi ju helt käpprätt eftersom där finns också lite djupare vatten och en käck brygga med möjlighet till dödshopp för en 1,5åring. 

Det slutade med att vi åkte hem. Det brukar ju de flesta utflykter sluta med men den här slutade väldigt abrupt och med att jag fick pms-avlöning och flydde ut i skogen. 


Skogen skogen skogen. Ända sedan tonåren har jag ångestvankat i dig. Hittat tillbaks till nån sorts rimlighet i huvudet. 


Dofterna, ljuden, de äckliga djuren, en kantarell. Vid ett tillfälle blev jag livrädd. Det prasslade till och plötsligt hoppar något fram och jag kvider till av panik. Jag trodde det var en mördare men sedan såg jag att mördaren bara var en 15 cm fet padda. Den får symbolisera all pms, all otillräcklighet och frustration som legat i luften idag. Rövhatt då!

Hej då. Hoppas ni haft det bättje! 

Kaosorkestern presenterar 

Simskola förmiddag med de stora och utflykter på eftermiddagen. Gång på gång blir Erik och jag helt överrumplade över att vi faktiskt kan och att det går bättre och bättre att utflykta med kaosorkestern.


Som det här va’, att kunna ta en varsin glass i Lysekil.  Ingen bröt ihop, ingen tappade glassen på marken, vi kunde äta och småprata mellan Git-kladdet.  Jag tror knappt det är sant men VI SER LJUSET I TUNNELN och jag tror vi har överlevt. 

Okej, ingen seger att ta ut i förskott. Jag skrattar fortfarande alldeles för sällan, närminnet är bortblåst, tröttman alldeles för närvarande, utslitna ända in i själen, orkar knappt träffa människor osv. Men ändå, vi kan komma ut och umgås i den takt vi orkar med. Stort. På så vis att jag vill fälla en tår. 

Vi vaknar fortfarande av att hantverkarna står i farstun varje morgon. Nån vecka kvar av snickeriet och sedan lite eleri, röreri, måleri, klinkeri åssåvidarei. Vi får fortsätta in på nästa år och året efter det och året…och nånstans inser jag nog att vi alltid kommer att ha saker på gång, för att vi trivs med förändringar.  Det är väldigt mycket vila i att få saker gjorda, och det är en stor anledning till att vi tyckt de här småbarnsåren varit så (är) frustrerande, för allt måste stanna upp, pausa, ta tid, inte hända. Det kliar i hela oss. 

Delar av gårdagens plockihopmiddag.
Idag – ärenden och fix inför en viktig helg. Hoppas ni har det strålande fint (eller att ni åtminstone har luft för dagen.)

Smarthövven

Förresten var vi på Liseberg häromdan. Ett väldigt lyckat Kamikaze-projekt där vi överlevde och hade kul. Meniallafall så satsade vi ett par femmor precis innan vi skulle hem och drog hem ett sånt därnt rör som alla går och släpar på inne på nöjesparken. Barnen jublade.


När vi kom hem och plockade upp 25 Annie Lööf-rullar sa Junis ”Wow. Det här räcker till lördagsgodis i hundra veckor! Fast då får ni inte mumsa upp det på kvällarna som ni brukar göra när vi har lagt oss” och jag undrar liksom NÄR ungen blev så stor att hon skaffat sig en sån skarp slutledningsförmåga som förstår att vi äter choklad varenda kväll? Hon är smartare än en femteklassare, helt klart.

Ian har också ett skönt citat från idag. Erik, Git och han kom hem i eftermiddags efter att ha varit iväg på en stug-tripp till Småland och då sa jag:

”Alltså här har ingen kört traktor i vardagsrummet och ingen har varit i min famn när jag lagar mat. Ingen har berättat om dinosaurier eller ropat MAMMAAAA!”
Ian svarar:  ”Nej. Och det har varit sååå skönt för dig.”
Vilken slutledningsförmåga. Han är också smartare än en femteklassare.

Nu: choklad och lugn och ro, det ska bli såå skönt! 

Heliga småbarnsår

Jag har tänkt ett varv till på det här med att det då och då och lite för ofta dyker småilskna inlägg upp i diverse sociala medier om mammor som minsann handlat en paprika före förishämtningen  (och som bland annat hejhejvardag skrivit om här och som jag skrev här )…..
I våras började Junis på fritids och det slog mig snabbt vilka olika förhållningssätt det är mellan synen på förskola och fritids. Egentligen gäller ju exakt samma regler på båda ställena och de ilskna Facebook/instagraminläggen/artiklarna borde dugga lika tätt vad det gäller sena fritidshämtningar men det är som om man gett fritids en fristad och förskolan ett appapp! Lite grann får jag känslan av att de  ilskna tycker att man ska vara som duktigast förälder för de små men så fått de blivit lite större så släpper man bollen. Det är väl inte bara förskolan som har stora grupper? Det är väl inte bara i förskolan som barn är trötta och behöver sina föräldrar, ifall man ska hålla på de argument som framförs på shame-sidan?
Om jag bara kollar på mina egna barn så är det liksom tripptrapptrull i hur de tar det där med långa dagar hemifrån, och där är det definitivt den yngsta som tar det bäst och sedan i stigande ordning. Ologiskt liksom. 
Så, varför denna hets mot just förskoleföräldrar? Alltså jag vet inte? Har inte tänkt klart. Men kanske beror det på den där pressen som finns om att föräldrar måste älska småbarnsåren och som bland annat grundar sig i den långa ledigheten vi har. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring där kvinnan i regel tar ut mer ledighet och där tycker jag mig märka att många mammis verkar uttrycka en frustration över att vara hemma så länge med smått. Att det är en befrielse att få gå till jobbet och att de borde ha börjat tidigare. 
Därför är det intressant med debattinläggen som dykt upp den senaste tiden som resonerar kring den svenska vurmen för lång föräldraledighet. Vi är bara ett par, av säkert många, som hade kunnat tänka oss att komma tillbaks till arbetet lite snabbare än vad vi gjort. Och mycket hellre hade vi plockat ut dagar när barnen är lite större. För att kunna vara en bra föräldrar med lite extra tid även genom mellanstadiet och upp i tonåren. 

Dåså, då var jag färdigbabblad för nu och så fortsätter vi riva hemmet. Kolla, nästan alla hyllor är bort pga en dörr ska in där. Tjoho. 

Fortsatt fröjd 

Fler findagar och vi simskolar, går sköna promenader, hinner och orkar umgås med barnen, gungar gungar och gungar, äter vattenmelon. Det enda som känns konstigt är att orden fattas mig så jag kan inte beskriva med meningar som flyter fram sådär som det brukar. Det känns stapligt och kantigt. Lite som att min hjärna är överhettad och behöver gå back to basic och träna alfabetet igen. Svårt att förklara. Så länge fortsätter jag njuta av de små stunderna istället. 


Den här lilla Norpan till exempel, jag har älskat henne väldigt mycket de senaste dagarna. Hon börjar bli mer och mer en egen person. Haleluja och amen.
Åsså äre huset då. Orkar inte fota, men det händer en massa grejer så som fönster, väggar, innertak, eldragning och grejs typ. Det är fortfarande tusen olika beslut med lampor två decimeter åt det hållet eller det andra och det ringa hit rörmokaren igen och slut på golvskivor. Inte konstigt hjärnan känns lite överhettad, kanske.
Nurå, chill med choklad! 

Superdupermegadunderbra

Det är svårt att vara måttlig om man är jag. Höga växlar är mellannamnet, just nu älskar jag sommarlovet eftersom det börjat med schysst väder och fler guldiga moments än skitkänslor. 

Det här till exempel, ett kort besök på stranden och barnen vadar omkring i vattnet och letar krabbskal, snäckor, ostron…


Och så det här, en grej som inte nånsin har hänt förut, att de två stora liksom ba’ la sig och chilla. Ian inrullad i picknickfilten som en delikat tunnbrödsrulle och Junis njöt av lite värme. Småprat, vågslag, fika, Erik och jag hann slutföra varsin mening, nypa sig i armen. 


Sedan blev det party igår för svägerskan som blev 30 och syskonbarnet som blev välsignat. Rajraj så fint, gott och trevligt. Barnen hade skoj med kusiner och röjde omkring sådär som barn ska röja omkring. 


De fick krama och gosa med mina syskon med respektive och med mormor och morfar som de älskar så innerligt. Junis grät krokodiltårar när de åkte.



Fortsätt såhär kära sommaren, kör inte slut på oss mer än nödvändigt, vi behöver så inte alls det. Amen! 

Luggslitet och igenkännbart 

Eftersom Git inte sover middag längre kan vi lägga henne väldigt tidigt, dvs kl 18 och precis då med ett stort kaboom-pang startar vi vårt race. Tre timmar senare sitter jag här och pustar ut med två hetsigt gestaltade knäckemacks. 


Vi hinner och orkar inte riktigt äta ordentligt på dagarna så därför blir sena kvällen en enda orgie i kalorier för att inte tappa vårt sköna juni in da trunk. Jomen kvällsrejset då, vi hann sortera upp hundra kilo barnkläder, slå in en drös paket, klippa gräs, rensa bil, sopa garage, läsa bok för storbarn…


…stå och glo en kvart på fjorton olika klinkers vi lånat hem (och turen till den affären med alla barn var intressant i sig….), märka ut vart ljuspunkterna ska sitta i hallen (elektriker på gång nästa vecka) osv osv osv. 
Många beslut nu, lite besök och kalas till helgen. Vet ni vad jag längtar efter? Att kunna orka erbjuda någon annan hjälp, vi är liksom inte kapabla till det nu där vi ligger och skvalpar i vårt hörn, vi mer ror för glatta livet och ibland tror jag båten tar in aningens för mycket vatten. Men jag vill kunna säga ”Behöver ni hjälp med något nu inför….?” Om några år så. Och så hoppas och tror jag nånstans att vi människor ändå är till hjälp för varandra om vi liksom delar livet öppet och ärligt, det där att slippa känna sig ensam i vardagsslitet. Ett ställe där det inte förskönas, jag hoppas det får vara lite luggslitet och igenkännbart här för någon. 
Pöss och pust! 

Vårdcentral+kapprum=inspo

Idag fick vi SOMMARLOV! Jag tillät mig själv att bildgoogla hallar för att fira lite. Vi är ju inte i närheten av att vara det minsta klara med hallen men ändå, drömma sig bort går ju…

Och vad får man då för goa träffar om man söker på ”inspiration hall inredning 2017”? Jo man får ungefär sånt härnt snyggt:

Men seriöst hahahahahahahahaha! Fast ännu lite mer Hahahahahahahaha vad roligt att jämföra en Elle decoration-inspobild men vår kladdiga hallverklighet.  
Det är nånting med ett svart fårskinn, ETT par dyra boots och EN kappa som skaver lite, nämligen att vi inte alls kan relatera eftersom bi behöver ha förvaring för niohundra skor, jackor, kepsar, sopsortering och utrymme för en gammal död soppåse att ha i ett hörn. 

Jag tror det är bättre om jag nästa gång bildgooglar ”Förskolehall”, ”vårdcentral kapprum” eller ”svinstia inspo 2017”. 

Lets’ House of Cards nu då (Ps. Vad kollar DU på för serie nu? Ds)