Äntligen augusti

  Utifrån det här perspektivet skulle man kunna tro att Ian är duktig på att klippa…  Den här bilden visar att han går att lita på och inte skulle komma på tanken att gräva med skopa i tillgänglig fontanell…  Utifrån det här perspektivet kan man tro att barnens mamma är väldigt lång och att de satt stilla mycket idag.   Utifrån det här perspektivet skulle man kunna tro att jag bara behövde äta två kladdkakemuffins timmen innan Erik kom hem. 

Allt är jättefel. Imorgon byter vi månad, äntligen augusti så jag kan börja jobba. 

Hon är min bästa vän

Ian – Vaj e’ Junis nåntans då?

Erik – Hon leker med Ellen. 

Ian – Ja vill att hon ka komma hem, Junis e’ min bästa vän ju. 

Cry me a river. 

   
   
  Och hitsen rullar in som de ska, det går bra (i Italien och med ögoninfektion).

Citrus eller soptipp

Jag stoppade in ett citrustuggummi i munnen sekunden innan jag spände fast Ian i bilbarnstolen. Jag lutar mig över honom och han säger ”Vad är det som luktar, mamma? Jag känner att det luktar något konstigt och äckligt. Är det en soptipp eller?” 

Jag får väl tolka det som att det inte hjälpte med tuggummit. 

 

Leif GW och ett påtänt lejon

Det är morgon, tydligen, för vi hör hans röst. Det är som att släppa på en fördämning, som om nattens tystnad gett honom alibi för att släppa fram ordfloden inte ens Noas ark skulle palla. 

Jagskasittapåminfavoritplatsochingenannanfårtadenmenblablablabla..blablablaminstoragrävskopakangrävaenstorstenmenblablabla. 

När ordfloden pågått några sekunder som känns som minuter kommer kroppen farandes. Den starksnabba, lilla. Muskler och energi i varenda rörelse. Till och med pussarna är det kraft i. Blicken, grågrönt spräckliga som visar minsta skiftning i humöret.

För det där humöret. Blanda Leif GW med ett påtänt vanvettslejon. (Glöm tanken att du ofta pussar och stryker den blandningen över ryggen) Sur, gubbgrinig, ilskan. Allt blir en strid. Stolen står fel, han skulle spola, det är en äcklig macka, mer salt på ägget och det krävs en timmes vrålgråt för att komma över sorgen över att Junis fick välja film. Orättvistottvistorättvist. Det är orättvist. Så orättvist. 

Och så kommer den där stunden då babblet blir ”Ja älska mamma och Junis ä min bästa vän. Hon får sitta på min favoritplats.” En minuts frid. Andas. Njuta. Älska livet. Barn är meningen, de är frågan och de är svaret, carpa på ett och två….

Det är då det slår över hos henne istället, hon vill byta film och vill inte sova sedan och varför har Ian tagit hennes ritblock?! Hon vill äta grönt äpple. Nu. Varförköpernialdriggrönaäpplen?!! Jag slänger in lite pms i smeten och när vi agerat klart behöver Erik livskrisa lite över att han inte sålt bilen än och där, där nere på golvet ligger Git. Hon skrattar för Ians energikropp behövde hoppa. Då skrattar vi ihop, hela familjen. En minuts frid. Andas. Njuta. Älska livet. Barn är meningen, de är frågan de är svaret…

Egentligen är det ett under, att en familj överhuvudtaget kan leva ihop. Brokiga, tokiga, utvecklingsfasiga, tröttiga. Det är just de där stunderna, när det stämmer och man kan hoppa ur sin föräldrakropp och segla lite ovanför och inse storheten. Det är wowkänslor.

Nu ska jag gå och stryka GW över ryggen. Du utvecklingsfasiga, skitjobbiga och underbara son of mine. 

  

Bilden är tagen efter en timmes utbrott över en glass. Eller handlade det om en favoritplats? Eller så handlade det om ett ägg, en mössa, en leksak eller….

 

En bitch och en som bär gloria

Ser ni? Där nere till vänster i bild. I fönstersmygen. Där står en toalettrulle, en sådan där tom typ som många i mänskligheten hade slängt i soptunnan som står precis nedanför på golvet. Inte min Erik. Han tänker att det faktiskt är tre centimeter papper kvar och att han alldeles strax ska slänga rullen. Alldeles strax dyker aldrig upp. Däremot händer det att jag dyker upp för att hyperventilera lite. Då och då behöver jag hyperventilera samtidigt som jag har PMS. Det kan vara en av de sämre dagarna för en toalettrulle att befinna sig i fönstret. Det kan också vara en illa vald dag av Erik att rucka på tandpetaren som håller uppe berget. 

Behöver jag lägga ut om vad jag kan häva ur mig då? Okej, ni vill att jag blottar mig lite. Jo, det händer att jag ifrågasätter hans intelligens på ett mindre charmigt vis. Det kan vara så att jag pikar om hans ålder i kombination med ansvar. Är det riktigt illa på hormonfronten kan han behöva be om förlåtelse. För en toarulle, tänker ni. Å nej då, flerafleraflera toarullar vid olika tillfällen och jag kan minnas datum och klockslag för då jag hittade dem. På helt fel plats. 

 

Tro nu inte att det är så enkelt att jag är bitch och han bär gloria. Tittar ni i vårt kylskåp, i vårt badrumsskåp eller på badkarskanten finns en drös med flaskor som inte riiiiktigt fått korkarna påskruvade. Det känns inte så nödvändigt och det finns en drös andra viktigare grejer att spendera tid på, tycker jag. Ibland kanske jag inte riktigt tajtar till skruvkorken på en liggande 2liters josförpacknig. Ibland kanske han får ett utbrott ( inte lika verbalt men minst lika högljutt) som visar sig i en utryckning värd SOS alarm. ”Ååååååååå, neeeeeeeej, Mickaaaan. Du måste skruva på korken!! Undan barn, GÅ UUUNDAN. BACKA, BACKA, BACKA SA JAG. Det läcker ju jos! Två milliliter!! MICKAAAN!!” Anledningen till att han måste ropa till barnen är ju för att de tolkar hans reaktion som att någon håller på att brinna inne/huset har bombats och rusar till platsen i ren fascination. 

Vardagsgnabbet. Smågrejer. Petitesser. Enerverande och frustrerande. Och ändå finns inte en enda typ som går upp emot honom. 

Halshuggning

Jag åker till vårt grande köpcentrum för att Icahandla. Jag lägger upp mina 34 varor, jag drar betalkort och bonuskort. Jag glömde visst blöjchecken a’ 25 kronor men orkar inte be kassörskan göra om av ren generositet till min stressade omvärld. Grabbhalvan bakom mig, han som är klädd i arbetarbrallor, har en jagad blick och en Familjen Dafgårdslåda i handen. Han verkar pepp på att jag ska skynda. 
Jag slänger mig ner mot min sida bandet och väldigt assnabbt börjar jag packa ner varorna i påsarna. Tydligen är jag aldrig tillräckligt assnabb för ovanför mina grejer håller kassörskan fast ett berg av coca colaflaskor, korvbröd och ketchup som snart kommer att mosa min själ. En käck fritidsledare som stod bakom Dafgårdskillen verkar lägerhandla och tycker med sina ögon att min packning är långsam som en VHS-spolning. 

Jag sätter mig i bilen och letar igenom alfabetet på växelspaken en stund innan jag hittar konsonanten R. Vi har en backkamera, bilden jag ser på skärmen är en smula skum i belysningen efter lite för mycket februarivägdamm. Och januaridamm. Eventuellt december, november, oktober… Det ser lite grann ut som scener från ett sånt därnt tv3-program där de filmat med nattkamera och när de letar efter den osalige och halshuggne Anton Adolfsson som mördades i huset år 1842. Jag tittar på skärmen, hur det är helt tomt bakom mig. Inte en bil i sikte. Inte en käft. Men så plötsligt dyker det upp någon där som står och stampar lite med foten och foten säger att jag borde backa lite snabbare. Jag tittar i backspegeln och ser att stressfoten tillhör Dafgårds och det är nästan jag hoppas på att han strax dyker upp som huvudkapad i en andebejakande tv3produktion. 

Till slut kan jag zappa bort R-kanalen och köra sifferväxel mot första rödljuset. Jag står längst fram. Ett pärlband av silverfärgade Volvos bakom mig men just i häcken har jag en minibuss. Fullpackad med kids. Det slår om till oranget ljus. En annan lampa tänds inte i min hjärna. Hjärnan har glömt att vi sedan en vecka tillbaks inte kör den där automatväxlade bilen som ska säljas. Det slår om till grönt. Jag kommer inte iväg på säkert en sekund. På den sekunden har minibussen bakom mig hunnit hetsgasa fem gånger. Jag slänger en blick mot föraren och det är såklart fritidsledaren med stressögon som stressgasar. Tänk om snön i Sälen hunnit smälta innan vi kommer fram och tänk om bowlinghallen slutar släppa in barn och tänk om kärringen där framme lär sig gasa lite mer. 

När jag kommer hem undrar husbandet om vi ska kolla film ikväll. Jag svarar att jag redan sett så mycket drama idag. Mörkerkamera, halshuggningar och inställda Sälenresor. Nog är det tur att vi missade gårdagens Antikrunda.   

Bilväxlar hit och dit men den här gången glömde jag åtminstone inte ett spån på handlingslistan. 

Smakportioner av Arvid Nordquist

Jag introducerar för att få en kaffekärringfrände. 

  
 

Talltrastgöken och Karlstadskvaller

Vi kände oss som vanligt lite sydeuropeiska och kontinentala när vi kom upp till Värmland. ”Ojojoj, så kallt ni hart och så mycket snö ni har. Hos oss i söööder har gullsippan, blåkragehyacinten och talltrastgöken redan presenterat sig.” 

  
 Vi lät våra ungar dela på en apelsinfestis utomhus för att visa alla på bostadsområdet att ”Nu har de i femman fått besök av sin exotiska son med familj. Där de bor dricker man inte varm oboy utomhus såhär års utan de behöver svalka sig med kalla fruktdrycker.” Precis så gick snacket bland mina svärföräldrars grannar. Sedan hörde jag en granne viska bakom sin tujahäck ”Om vi struntar i att åka till Kreta i sommar kanske vi har råd att åka till subtropiska Uddeballa nästa år istället. Vad vore en bal på schlottet?” 

Jag vet, det här inlägget kan framstå som lite skrytigt men ni behöver inte bli för avundsjuka. Man kan inte få allt och livet både tar och ger. Ni kanske bor pisskallt, Sibirienkargt, bedrövligt utkylt och burrigt som sjutton men jag klippte å andra sidan stortånageln lite för generöst häromdan’. Livet som sagt. Hoppa Kreta i sommar ni också. 

Måldavigen. Molldavijen. Moldawihen.

Schhh. Nu hör jag det. Sschhhhh, där var det igen. Den där musiken, alltid lika trallvänligt. Ni förstår, några sjunger inne i mitt huvud. Lite som att ha fått in en krympt uppsättning av The real group i samband med en lobotomi fast istället hör jag samma låt om och om igen. Nu är det lite tydligare… ”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå…..visselparti…hej hå, hej hå…”   
 (Bild tas.se. Hade iPhone haft en mer skillad kamera hade jag tagit bild pårom när de hackar sönder min hjärna) 

Det är sju envisa rackare som flyttat in i mitt huvud. Med varsin hacka i handen arbetar de skift för att krossa hjärnceller och viktiga kopplingar mellan huvud och den fysik jag välsignats med.                          
Skadeeffekterna är lite olika under dygnet. På morgonen märks det att dvärghögen jobbat hårt under nattpasset för att uppnå storskalig effekt. Ibland har de fått storslam och högerbenet är sådär stelt att jag får släpa det efter mig på väg mot morgontoan. Tittar man väldigt snabbt och är ganska blind kunde man missta släpbenet för en slängkappa. Tittar man ordentligt kan man se att det inte bara är högerbenet som släpar utan även vänstern samt resten av kroppsmassan, hela jag liksom kletar mig mot golvet. Den där slöhäcken till dvärg, Trötter, har kommit åt någon hjärnkabel med koppling till mitt orala parti så gäspningarna är lika frekventa som Lövens ministernomineringar. 

Dagtid kan skadorna visa sig på annat vis. Plötsligt kan jag inte stava till Moldavienn. Molldaviän. Måldawien. Måldavigen. Eller jag har en handlingslista på tre artiklar jag memorerar, mjölk, mjöl och ägg. Inga problem det dära. Jag kommer till affären, jag ställer mig vid pastahyllan och visualiserar listan. Pasta penne stod det överst i alla fall. Och grönsaksbuljong. Och tre chokladkakor. Nej, fyra chokladkakor och en liter glass. En pepsi Max och chips. Nu har jag tre saker i korgen. Jag åker hem och försöker sedan göra pannkakssmet på grönsaksbuljong.

Kvällstid, knappt talbar. Rapport är en utmaning i nivå med rubiks kub så DNappen på telefonen får dra några rubriker om världsläget innan pölsa- och potatishjärnan lindar in sig i Kockarnas mästerliga kockkampsmästerkamp. Sedan rinner dreglet när jag kollar. För att jag är så trött, för att maten mästeramatörsuperkockarna lagar ser så värdigt god ut och för att fyra chokladkakor, chips och pepsi Max i symbios ger en kemisk reaktion som grannarna kan höra. Men hjärnan kickar igång en sekund och…

Jag – Men just ja, det stod ju mjölk och mjöl på listan!” 

Erik – ”Vad saru’?” 

Jag- Sa’ jag nåt, vadårå, blev du ledsen eller hur gör vi med Syrien? Kan man fritera i Solrosolja? Sover barnen? Har Ian extrabyxor på föris?  ÄGG, jag skulle ju ha köpt ägg!”

För oss har det vänt i samband med havregröten. Inte att sju dvärgar med demoleringsbehov plötsligt byter bostad men att hälften av dem blir arbetslösa har hänt förut. Dubbla portioner havregröt till en 9månadersbebis är vårt knep. Git är inte ett dugg 9 månader och dvärgarna får jobba ostört ett tag till. 

Hur trött är du på en skala, snälla beskriv för mig, det är lite underhållande. 

Såhär, såhär och lite sådär

Jag vaknade upp och kände lite såhär….  ….en smula såhär…  …och typ lite sådär…  

En natt sponsrad av barn och lite annat bös…men vi tog en tur till Karlstads söta äventyrsbad och sedan en alldeles för kort tripp norrut till vänner vi träffar alldeles för sällan och tycker om sanslöst mycket. Ni vet oldies but goldies. Typen vänner som engagerar sig helhjärtat och omsorgsfullt. Med humor, svärta och värme. Vad det är nödvändigt i vänskap, att ha nära till både ljus och mörker. 

För att summera. Ära vare Gud i höjden, jag har aldrig någonsin producerat nåt vettigt i slöjden men jag är glad över att skitdagen blev vacker. Nu vill vi äta värmländsk pizza.