När du tar Baddaren tar jag Lipsillen

För vissa människor verkar allting vara så lätt, eller är det jag som krånglar till saker och ting? 

Junis och jag åkte till badhuset idag där vi mötte upp en kompis till henne. Kompisen var där med sin mamma och sin lillasyster. Då kommer frågan om vi inte borde ses på fredagar allihop, alltså att jag tar med mig tre simokunniga småbarn själv till badhuset eller åtminstone två av dem (när den ena är på föris).  Kompisens mamma ba’ ”Men två barn ä väl lugnt!?”

Eehh, nej. Två barn utan simfärdigheter i ett stojigt och välbesökt badhus. En Junis som behöver en massa föräldranärhet och gärna simträning och så har vi Ian som skulle kunna krama badvakten och be henom låsa upp städförrådet så han kan gömma sig för mig och halsa lite klorin. Jag blir inlagd på tröttmammerehab bara av tanken. Inte att jag tror att kidsen ska drunkna, eller jo kanske lite, men mest för att jag tycker deras behov är så olika. Där dyker känslan av otillräcklighet upp igen. Jag vill helst ha ordentligt fokus på ett barn i taget när det är stojigt runt om. Tar jag med mig fler än ett barn gör jag det inte i för otrygga eller oklara situationer eller miljöer.

Jag borde bara skita i det där och lita på min mammaintuition, vi är olika som människor. Ändå, det gnager, jag vill klara saker, jag vill inte fega ur. Tävla, vinna, styrka. Dessutom behöver jag utmanas ibland för det är väl då man växer. 
Men nej, ain’t gonna badhusa själv med illbattingarna så länge min kropp inte hunnit utveckla dubbelt arm- och benpar, ögon i nacken samt ett psyke av diamantstålsten. Om något år är det kanske skillnad, när Ian inte utmanar livhanken varannan kvart.
Här hade jag gärna haft en serieruta på mig själv i ett badhus tillsammans med tre små. Junis hade hängt på mitt ben och skrapat rumpan fri från skinn mot klinkergolvet när jag jagar Ian som hade klättrat upp och dansat på 10meterstrampolinen, iförd en numera naken tants baddräkt, och lill-Git hade rullat rygg, mage, rygg, mage och lagt sig på lavastenarna i bastun. I sista rutan står jag och köar i informationen för att ansöka om det nya simmärket ”Lipsillen”. 
 
Junis och Ians personligheter har manifesterats idag genom följande citat/situationer: 

Junis ”Mamma, hur ser färgen INDIGOBLÅ ut?” Apropå en av hundra miljarders olika saker hon snappar upp och behöver en utförlig förklaring på. 
Ian hittar vi istället vid 4 olika tillfällen med 4 olika saxar i handen och är precis ifärd med att påbörja ”kippa mitt håj”. 

  

Bio och noll komma noll procents bebissug

Hon och jag gick på bio häromdan’, vi såg Zootropolis. En film vi viljat se sedan den flashat förbi i nån trailer.  

Sengångarna var precis så roliga, om inte roligare, som man tänkt. En tempoväxling kan uppenbarligen bli hur effektfullt som helst. Biopubliken höll andan av förtjusning när sengångaren blinkade, rörde sig eller sa något. 

  
Själv njöt jag extra av Gudfadern-passningen ni ser ovan, i form av en maffiaboss vid namn Mr Big. Där kom ett förtjust vuxenfnitter från mig som aldrig (extremt sällan) skrattar högt åt film. Hade jag inte haft munnen full av gött hade fnittret blivit ett skratt.

   

 Betyg? Jag står mellan 3 och 4 bultsaxar, men så är jag också filmkräsen. Den var bra, jag rekommenderar den varmt. 
Det är sååå kul att kunna göra ”riktiga” grejer med sina barn, alltså inte gå på 30minuters Alfonsfilmer. Att kunna diskutera, resonera, njuta av filmrepliker, läsa böcker med mycket text och att skippa bebisrutschkanorna. Tack kidsen för att ni börjar bli större (men jag hade gärna rullat ihop er en liiiten stund till ert par bebisräkor i min famn. Gosgosgos.) 

  
Det är en ganska ny grej med mig, den dök upp när Git föddes, att jag inte enbart längtar framåt i tiden utan kan känna ett visst sting i hjärtat av att barnen blir större. Ett visst sa jag, jag vill inte byta tillbaks och jag vill inte alls ha fler bebisar så jag är fortfarande hyfsat ”okvinnlig”/icke moderlig.
Louise Hallin (leg barnmorska och terapeut) har nämnt det där flera gånger i podden Kära barn, hur kvinnor aldrig riktigt känner att det är sista barnet, sista bebisen. Oj vad jag inte känner igen mig. Det har känts lite jobbigt, att inte vara så nostalgiskt lagd och att känna noll komma noll procents bebissug. Typ, vad äre jag har missat? Kommer jag ”vakna upp” om sju år och ba’ shiiit, varför njöööt jag inte??! För många andra får stjärnglitter i ögonen och ser lite höga ut när de pratar om bebisar. Nästan alla jag känner är likadana. Och jag, mer som att jag till 85,9%  kämpar mig igenom bebisperioden…men nu funderar vi inte mer på det, jag äro icke ensam men inte som normen så nu vänder vi ett kungligt blad och satsar på frulle och gos med liten nyvaken sötbebis.   

 
Ps. Å vad jag gillar det här påsklovet, hela familjen mår gott av utflykter, restaurangbesök och långsamhet. Alla är friska, ingen har pms. Ds. 

Viktiga slutsatser

Gårdagens egentid och jag gjorde tre reflektioner:
1) Först en tågresa på cirka timmen. Förr i tiden, en transportsträcka på väg till målet, nu en resa in i världarnas världar av världens viktigaste lugn och ro. 
Ni skulle sett mig. Det saknades bara ett par nedhasade baggy brallor, en för stor tisha med ett moget F*CK på och en guldkedja, grov som Rederietbåtens tampar, om halsen. Den pondusen, den stabila känslan. 
Jag vräkte mig ner i ett eget dubbelsäte, placerade en pod om aktiemarknaden i öronen och sträckte ut mina jättelånga ben. En enda person kom och störde mig men hen ropade inte jättehögt ”Kan jag få be om att få se på….ETT TILL PROGRAM MED PRÄKTIGA DANIEL TIGER OCH MER HAVREFRAS MAMMA!” utan det var klassisk biljettkontroll i normal samtalston. 
Tågsus, att få tänka klart flera tankar, att få information om omvärlden som inte rör våtservetter eller briotåg.
Att resa, förut var du bara något jag måste göra, nu vill jag inte att du ska upphöra.
2) Jag behövde restaureras och skulle klippa mig. Lät mig bli klippt. Justera huvudhåret. Några av er nickar igenkännande när jag säger att jag i tre veckors tid blivit ogenerat glad bara av tanken på att få sjunka ner i den där frisörstolen.
Jag slog mig ner, vi samrådde om lämplig frisyr på en kvinna i min position. Valet föll på frippan som kallas Mamma som aldrig hinner kamma så vi kör på det blygsamma. Dags för tvättstolen och en hårfärg som behövde gnuggas in för extra fäste. Vänligen visualisera urlakad trebarnsmor i kombination med skinnfåtölj, lite bakgrundsmusik, vattenbrus samt tio minuters skalpmassage. Well, hello hela universums vällust och behag. Två minuter in på sessionen dök fåret Shaun, genfixade Dolly samt Timmy lamm upp framför mina slutna ögon. Ett får, två får, tre….jag får inte somna, jag bara får inte. Och känslan när man börjar glida in i sömnriket och råkar stöna till lite på vägen och man hoppas att det kan misstolkas som ett fagottsolo i den där fräna synthmusiken. 
Saxen i håret. Mera. Sluta inte. Eller jo, sluta om ett tag, för jag vill inte ha munkfrisyr, men känslan av att få bli ompysslad och duttad med. Aint much dutt annars vettni, annat än gnuttan handcreme för man tvättat händerna miljonen gånger efter barnens nittioelva toalettbesök att man börjar se blodådrorna lite för mycket live. 
Tadaaaa. Frisören är klar. Snälla, spraya lite mer. Använd några fler dyra produkter som du försöker göra reklam för. En liten justering i nacken. Bara. Jag har inte bråttom. 
Men jag fick lämna lokalen till slut. Ut i ett blåsigt Göteborg som genast tog bort halva glamouren ur frisyren. Det viktigaste hade dock hänt på insidan, om frisörer bara visste hur många slitna toppar de klipper i folks själar. 
En frisör förgör dåligt humör och frigör en inre änglakör. 

  
Ser ni Junis fina göbbar, min frisyr ser ut som den till vänster, på’t ungefär. 

Del 3) Det är något med den där tiden utan barn som är tragikomisk. Att jag längtar efter den som ett as men svältfödd som jag är blir det så oerhört svårt att fokusera. Jag skulle köpa mig ett par vårskor. Asså, jag venne. Föreställ er en ko som får komma ut på försommaren. Yr, överspeedad, känslan av att vara frisläppt. Det är precis jag fast med snäppet mindre juver och med snyggare frisyr. 
Jag drabbas av omedelbar fladderblick. Det började med att jag köpte en barnbok. Det är opraktiskt att ha som skodon. Sedan började jag rafsa till mig barnkläder. Kan man tolka en rosa skjorta stl 104 som vårsko för dam stl 37,5? Jag kämpade mig vidare i smådetaljhandeln. Skorskorskor. Nu känner jag vibbarna! Det börjar hetta till, nu är det riktigt nära ett avgörande. Och där slog jag till på tolv chokladpraliner och en ny kaffekopp. En kaffekopp. En kaffekopp! 

   
 Jag fick ta ett snack med mig själv. Fokus kvinna, fokus. Äntligen fick ögonradarn in skoaffärer. En skoaffär, två, tre, fyra, fem…tillbaks till skoaffär nummer två, tre och sju. Vad har man på sig nu för tiden för att inte se ut som Mr Beans tilltänkta? Det kanske är kaffekoppsskor som gäller. Det är inte en orimlighet med tanke på att 90talets chokehalsband är trendigt igen fast vi precis har börjat förlåta dem oss skyldiga äro. 
Till slut. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att valet föll på ett par grisrosa Reebook. Jag orkar inte prata om det. 

  
Jag bara glor på alla skor. In i en affär och komma ut grisskär, jag lär bli populär i en svinstia medan ni tror de stod på 99% rea i en sjaskig galleria. 

 

Självomsorgsdag

Varför jag är så tyst? Jag är ifred. Åkte till Köttlaborg och visar mig självomsorg. Har bland annat fräsat till håret igen med hjälp av lite skitbra frisör. Jag unnade mig till och med nytt och dyrt schampo OCH balsam. Ni förstår graden av helrenovering. 

Tog även en krokusbild i farten bara för att ni ska fatta hur stort krokusfokus den här staden verkar ha. 

 

Självomsorgsdagar är fint. Glöm inte bort dem, hörru, man blir mer människa då. 

InstaGRAM väger ibland flera kilo

Jag kände att jag behövde vara övertydlig med versaler i rubriken. För alla er som eventuellt har huvudet en timme tillbaks i tiden.

Instagram, ett sånt kul plejs. Jag har till och med träffat vänner via forumet som är på riktigt. Och all fin respons från följare, glädje, tårar och allt däremellan. Tacksam och åter tacksam. Det ger mer energi och kulhet än det tar men ibland så…

… nackdelen är, som jag tidigare konstaterar, att antalet följare är väldigt mycket i fejset. Jag vet på förväg vad som kommer göra att jag minskar i följarantal och det finns en gräns när det blir lite för bekräftelsesjukt. 
Här är en lista på vad som inte duger:

1. Något som kan tolkas som negativt om kungahuset. Swoooosch, där flög tjugo pers iväg på sina rojalistvingar. Lite smågulligt kan jag tycka.

2. Något negativt om sommartid. Det är nästan som att vara sosse och skattefuska.

4. En random bild, för att den inte är random för mig. Men jag förstår att @sockertoppar har blivit något annat än bara mitt privata lilla fönster, följare vill ha valuta för sin solidaritet. Men ibland, jag va’ måste posta något heeelt oväsentligt, dagboksplotter och vanlig vardag. 

5. Det ska vara käckt. Nu har det varit bajs några veckor, bajs är inte tillräckligt käckt. Fast frågar man Ian så….

6. Det ska vara djupt. Orkar jag bara med en ljusstake och en mening om choklad äre kört. Bajbaj 14 followaz. 

7.. Det ska vara spot on och huvudet på spiken varenda gång. Vem orkar vara det hela tiden med tre småbarn? Jag tänker att man får vara glad om det finns något huvud alls.

8. För lite inredning. 

9. För mycke’ inredning. 

10. För mycke’ barn.

11. Selfies. 

  
Ett exempel på ”för mycke’ barn”.

Listan kan göras lång…och lite för lång för ett vanligt känsloliv ibland. Det var därför jag började fulblogga här, för att skapa lite frihet och slippa ängslas. Här lägger jag ut whatevva’ och då och då är det väsentligt och småkul, då och då är det bara. Ja, det bara är.
Lite småskumt hur hjärna och psykologi kontra sociala medier funkar. Med kickar och bekräftelse som sedan övergår i en smula ångest för att man behöver ha mer bekräftelse….knark. Faktiskt. Just därför behöver hjärnan avgiftas med jämna mellanrum, lägga bort telefoner, posta ett fulinlägg med svammel bara för sin egen skull…
Bara en sån’ sak att maken just nu spelar gamla Sven-Ingvarslåtar för barnen nu, det gör han varje vår, jag måste rädda dem innan vi åker och handlar på jättevanliga Ica. 

  

Jag avslutar med en gammal pic på vår käre gamle familjemedlem, Musse Svanström, som numera bor i annan familj med betydligt mer tid och ork. Tänk att få börja om i livet, det kan få vara fett fint. 
Adios alla fina människor som sörfar in här, ni göro mig glader. /Mickan

Massamassa grejer

 Vet ni, jag har massor av grejer jag behöver skriva om men jag har massor av lite tid över. Vår bil har massor av bilbarnstolar i sig och det tar massor av plats.  

Här kommer massor av uppslag jag inte hunnit skriva ett ord om men som jag reflekterat massor kring. 1. Massor av saker. 2. Instagramfenomen 3. En massa andra saker. 4. Tvärsäkra föräldrar. 5. Gud. 6. Om att säga förlåt. 7. En massa annat jag inte kommer ihåg nu för jag har en hel del att fixa. Just nu behöver jag fixa varsin glass till mig själv.

År 2087

Det är dumt att inte fira påsk när man ändå kan fira påsk. Brorsan och hans frugis, att  de bor här nu, jag nyper mig i armen och kommer förstå det här först år 2087, precis sekunden innan jag dör.

  
    
  Våren, bju på fem grader till så vi slipper frysa arslet av oss, men tack för sola. 

De (alla) sållades bort när vi smälte in

Jag skulle fylla tolv år i september. Jag hade just satt mig i mitt nya klassrum. Nytt sammanhang, ny skola, vartannat år. Förskola där, förskoleklass där, årskurs ett och två där, årskurs tre, fyra och fem där och nu en plats vi skulle landa på, sa dom. Det blev aldrig sant för mig. 
Jag kände mig annorlunda, jag ville inte ha uppmärksamhet, jag ville bara finnas. Läraren presenterade mig. Tittaintepåmig. Allatittarpåmig. En kille i klassen vände sig om och bad om mitt nummer. Jag ville finnas, smälta in men inte synas. 
De spelade kula. Det hade vi inte gjort på mitt förra ställe. På mitt förra ställe hade vi varit cirka 35 barn på hela skolan. Vi hade spelat utomhusbandy, lekt dunken vid flaggstången och hoppat twist. Tryggheten saknade jag så hjärtat knep men det fick jag inte visa. Jag hade varit barn som hoppade mellan skolhustak, som blev kär i en Dennis, som åkte skridskor på vintersjön som sedan kom med hundra vårsvanar. Vi kunde ha tubsockor och måla en hermelin och en båt och ingen fnissade och alla fnissade när fröken som blivit änka för tidigt dansade bugg i korridoren med gympa-Per. 
Några veckor in på nya skolan. De slutade spela kula helt tvärt och vi började vandra runt skolgården. Grupperingar, rykten, om hon och han och den och det. Tre eller fyra i en grupp och alltid en ledare. 
Och så hittade jag ingen att känna mig trygg med för ingen fick vara barn och fast jag säkert smälte in, för det har jag alltid gjort. När jag fyllde tolv år i september var jag vuxen i kroppen och barnet fick flytta ut för barn spelar kula och hoppar twist. Alla ville vi smälta in. I det här kapitlet och den nya staden fnissade kompisarna åt hermelinen och båten och du skulle bara borsta bort det byggdammet från det hierarkiska från axlarna och låtsas som att du inte brytt dig. 

Den där bilden slarvade hon bara fram, jag har inte heller läst på till provet. Smälta in och vi började i sjuan. Nya klasskompisar igen, nytt sammanhang, nya regler. Inga regler man inte kunde bryta emot, uppenbarligen. 
De börjar röka men det tänker inte jag börja med men nästa helg gjorde alla som de inte sagt att de skulle göra. Klasskompisar med inbrott i kiosken på helgen, klasskompisar med sprit i kroppen under geografin. Vuxenheten såg. Vuxenheten gjorde knappt. Eleverna ska lära sig ein, zwei, drei, propositioner och molekyler. Jag fick gå i MVG-gruppen i matte men det fanns VG-grupen, G-gruppen och CP-gruppen. Var sak på sin plats, skönt med ordning och reda liksom. 

Alla måste smälta in. Några måste sållas bort. En kille i min klass satt i rullstol och talet kom inte rappt. Hans hörsel var känslig och vid höga ljud ryckte han till. Killarna i klassen njöt av det där när de slog en stor järnhasp mot en tung ståldörr. BANG! Han kröp ihop, höll för öronen, led. Jag tror han pep fram ett ”sluta”. Gapskratt. Jag tror någon pep iväg för att hämta vuxenskap, någon gång ibland. Till och med ganska ofta, men ändå lämnades han ensam gång på gång i lejongropen. Bang, bang, bang, BANG! I tre år. BANG! 

Och gulliga tjejen som bjöd in hela klassen till party. Det gjorde man inte ostraffat. Smält in hörru, det heter inte party. Längre. Vi går i sjuanåttannian. Vi smälter in och ingen i klassen på tjugofem tyckte att det fanns tid att gå på party, ingen tackade ja. Vi tackade nej till henne. BANG! I tre år. BANG!

Vår klassföreståndare förstod att det rörde sig om mobbing. Vår klassföreståndare behövde röka på rasterna och svor sig högröd när han kom in. Vi måste vara snälla mot varandra. Skriv nu varsitt brev till de två mobbade i klassen. Anonyma brev där ni ber om förlåtelse och som lämnas direkt till de utsatta. Många med mig rafsade väl dit ett pliktskyldigt ontimagenförlåt. Vi borde ha sagt ifrån mer till de vuxna som inte gjorde något. Vi borde ha gått på party. Vi ville ännu hellre smälta in. Några lämnade pappret blankt. Några tilläts fnittra och skrev en massa skit. För breven fick gå okontrollerade till mobboffren. ”Ska vi supa i helgen??” BANG! 

Lärare som svor ilsket men som slutade handfallna, en kurator vi aldrig såg, en syo vi bara såg när han tog närbilder på lövträd på helgerna. Lärare som grät. Fanns det ens en rektor eller var det bara en tom expedition?  Många vuxna men inga vuxna. Ein, zwei, drei. 
Varenda dag gick vi förbi bänkarna med moppekillarna som var populära och som högt och tydligt kommenterade våra unga kvinnokroppar. De blommade vackert men alla dög inte. Buketten skulle se ut som i tidningarna de hade hemma. Hennes rumpa är sån, mina bröst sånna, hennes mage är…Varenda dag. I tre år. BANGBANG. 
Barn är barn som blir vuxna och vägen däremellan, hur gör man den på bästa vis? Hon min lilla stora börjar i förskoleklass till hösten. Jag tycker om det. Jag är livrädd. Hon som läser in, som behöver trygghet. Vuxenheten som långsamt försvinner bort och barn som ska bli självständiga. Det kan bli så mjukt, det kan bli så grymt. Behovet av att smälta in är så grundläggande mänskligt. Psykologi, grupptillhörighet och vi behöver få smälta in men inte tillåtas smälta bort. 

  

Åmål. Det var 90-tal och du blev en plats jag aldrig landade på och nu är jag lärare själv. En som inte ser all skit för mina ögonöron och känselspröt är inte överallt, men som jag inte vill blunda för ett övertydligt BANG. 

Ett noll till USA

Junis gillar tvärtomspråket nu för tiden. Vassegoda: När vi ses på min sida släkten går det lugnt och sansat till. Vi låter var och en tala till punkt. Alla talar i lågt tonläge. Vi diskuterar aldrig politik, pengar eller tro. Ingen slänger sig på valfria, trötta axlar och börjar massera. Ingen brister ut i våldsam sång och utbrister hur fantastiskt glad han är att få vara ingift i släkten. Ingen ser att vi är pisströtta och uppmuntrar med mjuka ord. Ingen öppnar sina hjärtan. Vi äter sansat med mat och alla sitter ned i godan ro och chillar. Ingen leker med våra barn. Vi har dålig eftersmak och huset är alltid väldigt städat när de har åkt.   

  

   
Slut på tvärtomspråket. Så fick långfredagen bli vacker, eller Good friday som den heter på engelska. 

Fårjagsittaidittknäockså?

En rövdag med vackert slut. Förutom att jag måste dammsuga nurå.