Sommaren kanske inte vill komma till den som är död

För att jag fick en fråga kommer här ett svar. 

Min förlossningsdepression upptäcktes på det där fylla-i-pappret-samtalet på BVC. Det blev väldigt svart på vitt och kanske särskilt när jag insåg hur många gånger om dagen jag tänkte på hur skönt det vore om livet tog slut så jag kunde sluta andas men få luft igen. Och jag tänkte ofta på hur vassa knivar känns, hur starka piller är och hur fort en bil kan köra in i en bergvägg. Jag tänkte ofta på hur ljud känns så vassa i mina öron och jag fick panik och ville slå Junis tills hon blev tyst för jag behövde vagga Ian så han blev tyst och jag svettades och mjölken sprutade och Erik kunde inte komma och hjälpa mig för jobbet var viktigare än oss och det var mitt fel för jag var en dålig mamma som inte klarade ens två barn och ingen annan mamma jag känner vill slå sina barn tysta och ingen annan mamma sitter panikslagen i stökig dubbelsäng med magknipsbebis och närhetstörstande 2åring. Alla andra står i lekparken i vårsolen och det är så lätt och de har festis med sig och deras bebis ligger i vagnen och har sovit i två timmar. Bebisen har alltså inte gallskrikit i två timmar, alla andra mammorna slipper tänka på hårda bergväggar.
Jag borde vara så tacksam att de är friska och att de ens existerar. Allt jag tjatat om, att få ett barn och sedan var jag inte nöjd tyckte en del, hon kan väl vara glad att hon fått ett barn varför ska hon genast börja önska ett syskon och när syskonet väl kom (” å vilken tuuur att ni fick en av varje sort”) var hon ändå inte glad och hon tycker det är jobbigt. Och hon var inte nöjd med förlossningarna, kan hon aldrig se ljust på saker och ting? Hon klarade ju förlossningarna för hon är stark och barnen lever. Nå, vad trodde hon då? Men passa på att njuta nu för det går så fort. Carpediemcarpediem för rätt vad det är har de blivit så stora och vill inte sitta i ditt knä, så sa grannen. Han som har barnvakt till sina barn varje helg när de behöver dricka lite öl och vila och han tänkte säkert aldrig på bergväggar när han höll sina carpe diem-bebisar i famnen.
Tiden går inte fort när man tänker på hur man ska göra för att orka ta nästa andetag. Tiden går inte fort när de flesta jag yppade lite sorg för bara slätade över i fraser som ”Nu är sommaren snart är”. Jag tänkte snarare att sommaren kanske inte vill komma till den som är död. 
Jag darrade på handen när jag fyllde i pappret, det går att skriva jagärstark över hela dokumentet, det har jag alltid gjort men den här gången kunde jag inte trycka så hårt. Min BVC-sköterska tittade in i mig och för första gången i livet kände jag att jag på riktigt bett om hjälp och erkänt för någon annan än mig själv att det inte går längre. Två minuter senare satt jag hos en alldeles för slö läkare som bad mig fylla i ytterligare papper och undrade vilka tabletter jag ville ha. Jag tackade nej och fick istället omgående träffa en psykoterapeut på mödra-och barnhälsovården. 
Det har varit tabu, det där med psyket i mitt sammanhang, och när jag stod där utanför deras kontor kände jag lite att jorden skulle gå under. Jag gick frivilligt till en psykolog, tänk om någon såg mig? Då är det uppenbart att mitt starka har krackelerat. Vad tycker Gud om sånt här? Jag tittade mig om ryggen, ryckte till så fort jag hörde ett ljud i den där trappuppgången.
I det där rummet med de lite mer färgglada av de kommunala gardinmodellerna. Hos den där psykologen som var väldigt mycket människa började jag lägga ett pussel. Om varför mina reaktioner är som de är. Om hur jag kan göra istället. Om att vi är två föräldrar. Och hon inledde med JAG FÖRSTÅR att det måste vara väldigt jobbigt, det är otroligt att du orkat så långt, vilken tuff resa. Som jag skrivit om förut, en gnutta sympatiempati istället för en inledningsfras om bättre-väder-snart-så-njut.
BVC tyckte jag behövde ha Junis utökad tid på förskola. Vi hade tackat nej till heltid första månaden, hon fick vara heltid hemma istället. Vi skulle bonda och hon skulle få känna sig delaktig i sitt syskon. Jag tackade nej till mer tid på föris nu också, jag trodde det var bättre för en 2åring att umgås med en mamma som funderade på snabba bilar in i bergsväggar än att leka på institution. Vad skulle förskolepersonalen säga? Mina släktingar? Min rädsla för att vara en klenis, en som behöver ”extra resurser” när jag aldrig bett om något extra förut. Alltid varit snabb och stark, alltid anpassat mig, nej tack hjälp, ja tack till beröm om allt jag klarar, jag klarar alla läxor själv, jag är tyst men inte dum, jag tar hand om alla mina syskon och jag köper födelsedagspresenter till dem så allt ska se bra ut. Nej tack till utökad tid på förskola för Junis. Sånt gör andra mammor, inte jag.
Argumenten där ute och i mitt huvud. ”Mammor i alla tider” har ju fött barn och hanterat två barn själv. Tre barn, fyra, fem, sex, sju….
Mammor i alla tider har haft vidriga förlossningar, de har hanterat barn, känt sig instängda, mammor i alla tider har mått dåligt. Mammor i alla tider har varit på bristningsgränsen och önskat död när de hållit i sina nya liv.
Jag blev aldrig sängliggande. Jag blev energilös, ledsen, fick panikångest och för alltid livrädd för att jag har känt lusten att vilja skada mina barn. Jag tackade nej till piller och till utökad föris men jag vågade nog det viktigaste, den där gången, att börja erkänna och bli medveten. Den där medvetenheten har jag nytta av hela livet. 
Det märktes två år senare när jag gråtandes fick ett plus på Git-stickan. Ett av mina första beslut var att tacka ja till och kräva mer hjälp. Medvetenheten hade inte stannat.
Jag har blivit pappersklassad som deprimerad denna gången också. De första tre månaderna var det svajsvaj på insidan men nu känner jag mig inte låg, jag tänker oftare på liv istället för död. Jag njuter flera gånger om dagen och massor. Däremot är jag antagligen sjukskriven retroaktivt för orken med barnen finns inte alls där, och kom inte igång riktigt efter Ian, men rädslan för att börja ljuga för mig själv igen är stor, för att det på ett vis är så gött att vara sådär nej-tack-till-hjälp-stark. Lite knarkigt och en sådan stor del av mitt liv.
En bit i taget. Det blir bättre men det är lättare när du ger mig en mental armkrok och inte pekar på vårsolen. Och jag är stolt över mig själv. För första gången i livet har jag visat mig riktigt svag och varit en ”börda”, det är starkt. 

  

Annonser

76 reaktioner till “Sommaren kanske inte vill komma till den som är död

  1. Det här inlägget… kan vara det bland viktigaste jag läst. Tack att du delar med dig. Det svåra, det jobbiga och det där med att ”alla andra” eller ”ingen annan”. Jag tror vi har det i oss, så många av oss. Men ändå tror man att ”alla andra” … Är det inte konstigt?
    Vet du varför du är min totala insta- (och numera också blogg-) favorit? För att du är rolig och färgglad och är öppen med det svåra och svarta.
    Du visar ju att saker är underbart och svinjobbigt. Och det är ju precis så det är. Och det är så viktigt att man får säga det, vara öppen med det. Att det är BÅDE OCK. Och det är helt ok!!
    En megastor kram och mötas halvvägs, i New York, känns liksom ännu mer angeläget nu ❤

    Liked by 1 person

  2. Det krävs en mycket stark person för att erkänna sig svag. Heder åt dig för att du valde livet, valde dina barn, valde att tro att det gick, valde att göra dig sårbar. Det starkaste jag läst på länge. Rakt in i hjärtat ❤️

    Liked by 1 person

  3. Underbara fina du!!

    Starka ord som knackar på hos känslor hos mig. Jag som biter ihop. Som gått till diverse psykologer (älskar att de har betalt för att lyssna på mig och mina tankar när jag måste ventliera) till och från sen länge tillbaka. Långt innan barnen. När jag bara var ”duktig flicka” Det hjälper för stunden. Slutar tänka på bergväggar och längta till kvällen när mina älskade små sover. Slutar vara rädd för att vara ensam med dem på helgerna för att maken måste jobba och jag är så trött och arg mamma.

    Känner att jag har näsan över vattnet. Jobbar och tar hand om hem och barn och allt är egentligen perfekt utifrån. Jag ler, är effektiv och ordnar det mesta.

    Men när du skriver detta så är det som att peta lite på skorpan på mitt sår. Skorpan sitter oroväckande löst känner jag. Jag är trött på mitt sår (min hjärna). Varför kan det inte bara gå över?
    Tror jag måste ta hand om mitt sår snart igen. Gillar inte mitt sår. Men när du skriver så vet jag att jag egentligen måste. Annars faller skorpan av och det tar längre tid att läka.

    Skriver av mig här där jag känner att jag inte är ensam men ingen känner mig.

    Jag är duktig….. Eller dum?!?

    Kram fina du!!!!

    Liked by 1 person

    1. Och förresten . Så fina Marsbilder i förra inlägget!! Fint och varmt här också. Längtar till våren i hela mig! Målar upp bilder i mitt innre om den fina familjen på cykeltur i solskenet 🌞. Men misstänker att det inte blir helt så när vi väl försöker 😂😂😂 he he.

      Liked by 1 person

      1. Haha! Eller hur, älskar naturfoton i mars. Det bruna, det geggiga, det yrvakna. ”Njuut” av cykelturen. En av tio utflykter tenderar att gå fint, jag hoppas det är er lyckorunda denna gång.😅😘❤️

        Gilla

    2. Tack för din kommentar. Lite ”skönt” ändå art vi är fler, även om det vore skönt att slippa ångesten och duktigheten.
      Det låter klokt att ta hand om såret lite mer, så att livet inte behöver göra så ont. Stor kram!🙏🏻💗

      Gilla

  4. ”…och ett wow” tror jag jag tänkte. Eller ett tack. Hittar inte riktigt rätt ord men du berör med ditt inlägg. Det var det jag ville ha fram.

    Gilla

  5. Åh vad jag känner igen mig i mycket!
    Första barnet längtade vi länge efter, han kom som ett provrörsbarn. Signe hon kom som ett brev på posten. Vilgot var 1 år och 4 månader när hon kom. Jag var sååå trött och under isen! Men kände att jag borde vara glad för nu är de här de där barnen som vi så länge längtade efter men istället blev jag rädd för mig själv att jag skulle skada dem för att jag var så dränerad på kraft, ork och glädje. Bägaren rann över den dag då jag på något sätt lyckades få ut barnen i trädgården men jag hade ingen aning om hur jag skulle få in dem igen och fixa lunch åt dem. Min man fick komma hem från jobbet och hjälpa mig. Efter den dagen gick det bättre för jag fick hjälp! Kram på dig!!

    Liked by 1 person

    1. Vilken resa de bjur på, de här små liven. Känner igen, måste få ut barnen…måste få in barnen, få av dem kläderna, få i dem mat, komma igenom dagarna…men skönt att du fick hjälp! Stor kram!💗

      Gilla

  6. Så himla starkt att berätta! Det har inte jag vågat. Jag har slätat över. Tryckt ner. Inte berättat. Men verkligheten kom ikapp mig när yngsta barnet var 3 månader. Jag funderade ofta på hur det skulle vara att gasa i 140 och köra av vägen. Det kändes så befriande. Jag skrek ofta åt hen att vara tyst. Att stora barnet skulle sluta vara så jobbigt. Det vart ofta för hårda tag i armen och tårar som aldrig tog slut. Min man hjälpte mig dock, min mamma såg. Så hjälp fick jag tillslut. Befriande.

    Liked by 1 person

    1. Tack! Dubbelt det där, det gjorde vansinnigt ont att erkänna att det inte funkade längre och samtidigt var det den maximala befrielsen. Skönt att höra att du fick hjälp! Stor kram.💗🙏🏻

      Gilla

  7. Hej och tack tack för att du delar med dig. Jag har haft turen att inte bli deprimerad i samband med förlossning och spädbarnsår, men är skraj för att ha mer än ett barn pga. risken att jag skulle drabba av det/inte orkar som nu.

    Heja dig!
    Hanna

    Liked by 1 person

    1. Tack för att du läser och kommenterar. Förstår din rädsla. Fler barn är fantastiskt fint och jobbigt. Jag rekommenderar det varmt och avråder starkt😉😅 och man orkar inte på samma vis med fler barn, det är samma energi som fler ska dela på, samtidigt som det absolut är dubbel och vansinnigt stor glädje. Hade aldrig viljat vara utan trots min trötthet. Stor kram! 💗

      Gilla

  8. Det skulle kunna vara jag som skrivit detta. Jag ska inte säga att jag vet hur du haft det eller har det men jag känner igen känslan.
    Vill du ventilera med någon som varit i samma sits så hör av dig.
    Styrkekramar

    Liked by 1 person

  9. Det här inlägget var så starkt och så fint att jag fick tårar i ögonen; tack för att du delar med dig så generöst! Det här hade jag behövt läsa när jag som nybliven förstagångsmamma tog mig igenom dagarna med en bultande ångest, tårar som konstant rann ner för kinderna och en alltid närvarande känsla av att jag inte dög. Alla andra klarade ju minsann av det utan att gnälla och dessutom verkade de njuta. Jag kände mig så ensam och så konstig och därför tycker jag det är så viktigt att vi som gått igenom liknande saker vågar öppna oss och prata om det, för att på så sätt få andra som sitter i samma båt att inte känna sig så ensamma och utsatta. Tack! ❤

    Liked by 1 person

  10. Det skulle kunna varit jag som skrev det där. Varenda ord. Tack för att du delar med dig. Medvetenheten och insikten var också det största steget för mig…

    Liked by 1 person

  11. Åh! Jag blir så ledsen men glad när jag läser. Glad att jag inte är en helt igenom rutten människa, tydligen är jag inte ensam. Ledsen över att jag inte hunnit bearbeta ännu, hur och när ska jag hinna det?
    Och sorgen över att ingen i närheten verkar förstå. De säger att de förstår men hur kan de? De har ju fått sitta på uteservering och dricka latte när deras 1 månader gamla bebis jollrar och tittar storögt på den färgglada mobilen, de har fått gå soliga promenader medan deras 4 månaders bebis sovit förnöjsamt och de har kunnat åka på middag hos sina vänner och stannat till sent för ettåring kan somna i värdarnas säng och sen somna om när man kommer hem.

    Jag känner mig alltjämt bitter. Och när jag kände att jag kom över ytan, när hen var 10 mån, då var och är jag fortfarande så hudlös att jag 4 månader senare gråter vid minsta motgång (som att sövandet för vilan tar 40 min och inte 15 som vanligt).

    Hur kommer man över på andra sidan? När man aldrig någonsin får vila eller återhämta sig?

    Liked by 1 person

    1. Oj, känner igen det där! Vill inte säga att jag fick en depression, men var efter ett par-tre månader fruktansvärt sliten och utmattad av spädis med kolik, som dessutom ALDRIG sov! Skrik dagarna i ända, vakna nätter. Länge var jag helt slut, började inte hämta mig förrän jag började jobba igen, och då hjälptes vi ändå åt mkt jämfört med hur folk verkar göra generellt.

      Vår son började inte sova halv-vettigt förrän långt efter året, och jo vi har båda varit rätt bittra. Men det tycker jag man får! Och nej, folk med ungar som sover fattar nog inte alls. Det klokaste någon sa, var att man ju använder sömnbrist som tortyr.

      Liked by 1 person

      1. Onöjda barn, det går liksom inte att greppa hur olika en ”föräldraledighet” kan vara. Vår tvåa var terror, just för att det inte gick att göra nöjd mer än några minuter hit eller dit. Aldrig en dag utan magknip, aldrig en dag art andas. Och så denna gång, Git är världens chillaste unge. Henne kan jag lägga i ett babygym, hon är nöjd, hon sover, hon äter och hon roar sig själv. Jag tror knappt det är sant och första månaderna gick jag som på nålar ”när börjar hon skrika?!”.
        Kram till dig och 💗 för att du stod ut sömntortyren.

        Gilla

    2. Ja, hur och när ska man hinna det. Vi får inte heller ihop ekvationen alltid. Eller sällan…men jag kom till en gräns när det inte gick längre. Det låter definitivt som att du behöver ett handtag, en famn och två öron som lyssnar på ditt hjärta. Mitt råd är att kontakta BVC som kan lotsa dig vidare till mödra- och barnhälsopsykologen. Det ska alla kommuner tillhandahålla. Gå dit och ös ur dig skiten, de hjälper dig att hitta en strategi och hitta tillbaks till dig själv. Because you’re worth it.
      Och vilan, som aldrig kommer naturligt längre. Ge mig en öde ö och en månad ifred och jag säger ja tack. Vi kämpar på med små pauser här, går undan och drar iväg på egna små turer. En dag på stan, en bio. Det är inte tillräckligt men det ger en smula mer energi.
      Stor kram till dig! ❤️🙏🏻

      Gilla

  12. Jag gråter när jag läser detta. Det är som att du skrivit om mig. Jag tänkte aldrig på att dö men jag hade panik över att inte veta varifrån jag skulle få luft. Jag gick ut å gick och grät på kvällarna, gick och gick för att få luft men jag bara grät. Satt i bilen å tänkte att ”de får klara sig utan mig för jag exploderar snart”. Tack för att du skrev! Jag går fortfarande till psykolog via mödravården fastän dottern fyllde ett år i december. Jag mår bra nu men dedär känslorna ligger så nära under ytan, det dåligt samvetet för att jag var så arg och skrek så på treåringen och för att jag inte njöt som folk tyckte jag borde. Usch. Vilken jävla pärs. Kram.

    Liked by 1 person

    1. Tack för din kommentar. Relaterar relaterar. Mödravården var min livlina, den räddade mig med sitt klokskap och sina två öron. Gå så länge det behövs. Själv gjorde jag en vända till nu i höstas/vintras för att få ordning på huvudet och känslorna. (Det tog ungefär 2 år innan det hade lugnat ned sig med vår tvåa och jag började komma ordentligt på fötter igen…då blev vi gravida med trean 🙈😱 ) kram till dig!💗💗💗

      Gilla

  13. Du har skrivit ner mina känslor, tankar och upplevelser – ordagrant. Vi måste våga dela med oss av detta, för att hjälpa andra, och kanske även oss själva.

    Liked by 1 person

  14. Tack för att du delar med dig, så otroligt viktigt. Jag har inga barn och har därmed aldrig haft en förlossningsdepression men jag har varit deprimerad och som jag önskade att någon skulle förstå. Det tog alldeles för länge för mig att berätta att jag inte orkade, jag tror att när personer gör som du gör och berättar sin historia så hjälper det andra att våga berätta och få hjälp tidigare.

    Liked by 1 person

  15. Så viktigt, så bra, så oerhört modigt!
    Vi är många med dig men ju mer vi lyfter och normaliserar desto fler vågar också känna det här förbjudna, sätta ord på tabutankarna och Be Om Hjälp.
    Tack
    ❤️

    Liked by 1 person

  16. Satt på bussen och läste detta, fick bita mig i läppen riktigt hårt för att inte böla… Jag har inte haft förlossningsdepression men en massa annat som blev till en hög med trassel jag inte orkade ta mig ur. ”Du är stark, du klarar det” fick jag höra varendaste dag. När jag lyckades kravla mig upp ur hålet ville jag bara krama alla som hade det så där tufft och säga att man inte måste vara stark jämt. Tack för att du vågade och orkade skriva detta! Jag tar den texten med mig…

    Liked by 1 person

  17. Läser och känner igen. Mådde så otroligt dåligt när jag var föräldraledig med min son, det dåliga måendet varade i nästan ett år. Fick ingen hjälp. Vågade inte fråga om hjälp. Försökte en gång trevande beskriva hur jag kände på BVC. Det enda hon sa var ”du kanske skulle må bra av att börja jobba snart”. Jag vågade inte säga mer. Jag hatade tiden hemma. Nu känns det så sorgligt att se tillbaka på tiden som var. Vill nog ha ett barn till, men vet inte om jag skulle orka.

    Och alla andra hade så himla enkla barn! (Jag vet ju att det inte var så, men det kändes så) Min O grät. Typ jämt. Vad man än gjorde. Ingenting dög, ingenting var bra. Vi grät ikapp han och jag. Ibland tänker jag att jag kanske försökte för lite, skulle varit lite gladare, lite mer tjolahoppsansvejsan, Men jag vet att jag försökte men inget hjälpte. Jag har skrikit åt min bebis att vara tyst och jag skäms för att ens skriva det.. Men jag orkade inte mer.

    Jag tycker tröttheten sitter i än. Då talar jag inte om den fysiska tröttheten, utan den psykiska. Orkar jag verkligen en gång till?

    Tack för att du delar med dig!

    Liked by 1 person

    1. Tack för din kommentar!

      Den där psykiska tröttheten, kånkar omkring på den i min ryggsäck. Den kom med onöjd tvåa, som magknipade och inte gick att lägga ifrån sig och med otillräckligheten till ettan.

      Och så kom vår trea vi aldrig längtat efter, som balsam för själen. Lugn, nöjd, glad. Den friden. Men trött, så in i bänken, det är jag.

      Jag skriver som jag gjort tidigare, syskon behöver inte stressas fram (om set inte känns väldigt angeläget som för oss som inte verkade få barn utan medicinsk hjälp). Ett steg i taget.

      Stor kram till dig💗🙏🏻

      Gilla

  18. TACK för att du skrev det här!

    Senast förra veckan funderade jag på att proppa i mig massa piller eller skära mig med vassa knivar, när jag egentligen ”borde” flyga runt på fluffiga, lyckliga bebismoln. Tack och lov har jag nu börjat få hjälp från sjukvården och börjat vägen tillbaka.

    TACK igen ❤

    Liked by 1 person

    1. Oerhört skönt att höra att du fått hjälp. En liten bit i taget nu. Fluffiga bebismoln är få förunnat men det finns viktigare saker i livet som ditt liv och mående. Stor kram!💗🙏🏻

      Gilla

  19. Åh, jag var likadan.. Det är precis så det känns och tankarna, de ”onda” tankarna. Jag älskar att du sätter ord på det som jag tror många känner men inte vågar visa.
    Mitt visade sig också i BVC’S papper ned hur man mår. Jag är livrädd att jag kommer drabbas igen. Nu med två stora, en ettåring och en ny bebis. Livrädd för att känna likadant med fyran som jag gjorde med trean. Livrädd.

    Liked by 1 person

  20. Här sitter jag med tårarna rinnandes. Tack för att du vågar berätta. Tack för att du sätter ord på det jag behöll som en mörk klump inne i mig. Jag kryssade rätt i formuläret, för nej, jag är ju inte en sån som behöver hjälp. Jag ska klara mig själv. Kämpar fortfarande med de tankarna. Barnen har blivit 5 och 7 och det är inte lika tufft. Men såren från bebistiden sitter kvar och rivs upp ibland. Varför lät jag ingen hjälpa mig? Varför var jag så himla stolt? Jag önskar att du får fortsätta gå framåt och heja dig som sa som det var! Gud välsigne Dig!

    Liked by 1 person

    1. Det gör ont att bära på den där klumpen, det gör ont att ha den kvar. För mig brast det, fick inte ihop något längre. När man har så mycket ilska i sig att man vill tysta sina barn med fysiskt våld och trycker ner en liten 2årig tjej för att få henne tyst…
      Så skönt att slippa täcka upp och hålla minen i alla lägen. Så skönt att tacka nej till krav.
      Hoppas den där klumpen får ge vika för något som klär dig bättre, det tror jag farsan Gud vill se. 🙏🏻💗💗💗😘

      Gilla

  21. Det är som att läsa om sig själv (minus 2 kids) senast i torsdags ville jag kväva ungen när han inte slutade skrika o bara var gnällig och ingenting var bra.

    Så mycket jag har fått höra/känna att jag inte har någon rätt att känna som jag gör pga att han är ett relativt ‘snällt barn’ ”han sover ju hela nätterna, tänk på dem vars barn inte ens gör det”, ”han är ju så förnöjsam bara han är mätt/utvilad/har ren blöja”, ”du ska vara glad att han inte har kolik DET hade vart jobbigt”, ”men jag hörde på jobbet om nån vars barn tar 2h att natta TUR att det inte är så för dig/er”. ”Det går över det är bara alla hormoner som spökar” ”visst är det underbart med den lilla bebisbubblan och man är uppfylld av en helt gränslös kärlek!” Men om man istället har panikångest och ifrågasätter om man egentligen borde lämna bort sitt barn till någon bättre lämpad, som kan uppskatta detta underverk mer, vad gör man då?

    Du verkar fantastisk på alla sätt och vis och ger så himla mycket av dig själv! ❤️ Dina texter är on point och får mig ofta att skrattgråta och ha högläsning. Det är första gången jag läser din blogg men definitivt inte sista!

    Liked by 1 person

    1. Tack snälla för dina ord. Vet du, jag har börjat undvika vissa människor och vissa samtalsämnen för att skydda mig själv lite. Jag vill slippa höra det klämkäcka och oförstående för just nu orkar jag inte. Min sanning får aldrig bli din sanning, du har de förutsättningarna du har och det vet de flesta ingenting om.
      Stor kram till dig!❤️❤️❤️

      Gilla

  22. For et fantastisk innlegg, veldig sterkt og veldig viktig. Jeg har følt meg så utilstrekkelig med min lille jente. ”Alle andre” var ute og myyyyyste på cafe eller trillet i fiiine høstværet. Jeg satt hjemme og gråt og hadde vondt i mitt operasjonssår og tenkte mange ganger på at det kunne vært greit om hun sluttet å puste mens hun sov… Gikk rundt og bar på barnet som ikke kunne legges ned og bare ville amme hele dagen mens ”alle andre” skrev om babylykke/sååååforelsket/lykkelykkelykke og jeg kjente meg ikke lykkelig i det hele tatt.

    Så oppdaget jeg deg på instagram, og det har vært wn hjelp å se at det ikke bare er lykke hele tiden og at det er helt ok!

    TAKK for alt du deler❤️ det har gjort en forskjell for meg!

    Gilla

    1. Tack snälla! Det värmer att höra att mina ord har hjälpt. Skriver mycket för min egen skull men det känns extra fint att veta att det träffar fler i hjärtat. Var rädd om dig och familjen. Stor kram! ❤️❤️❤️

      Gilla

  23. Finaste Sockertoppar!
    Jag har läst detta inlägg nu fler gånger än jag kan räkna,jag har tom läst upp det för äkta maken och varje gång trillar stora stora tårar nerför min kind. Antingen för att det träffar så helrätt i hela hjärteroten eller för att det är så skönt att någon annan har upplevt det här. Oavsett så vill jag säga TACK för dina ord och för att du finns och framförallt för att du delar med dig.Likaså inlägget om besöket på BVC, där man automatiskt säger ”nej tack” fast man borde säga ”JA, tack!”.Jag började följa dig i samband med att min dotter (andra barnet) föddes okt-15 och min svåra resa började med en svår förlossning. För egen del visade det sig handla om knasig sköldkörtel och nu med medicinering mår jag mycket bättre men jag gås hos BVC-psykologen och pratar och hoppas på en 2.0-version av mig själv.
    Jag hoppas du (och din familj) går ljusare tider till mötes och att jag en dag ska få träffa dig och ge dig en stor kram.Mamma till mamma

    Liked by 1 person

    1. Å men käre nån så fint du skriver till mig. Då känns de där orden extra värdefulla för mig också, om bara en enda kan få känna sig oensam och lättad.
      Skönt att höra att det börjar gå åt rätt håll för dig/er. Tar gladeligen emot en kram vid tillfälle! 💛🙏🏻😘

      Gilla

  24. Vad är det för BVC formulär ni skriver om? Alltså där det sorgsna, svarta syntes? Jag har inte haft det sådär sorgset utan väldigt vanligt men jag har aldrig fått fylla i något på BVC någonsin. Bara vägt och mätt barn och sånt. Nu är min minsta sex år så det kan ju vara någon ny rutin. En bra sådan! Men kanske fanns där sorgsna kvinnor runt om mig som hade behövt ett sånt formulär även för sex år sedan?

    Men du skriver fint. Och delar med dig bra. Och utvecklingen går väl framåt som tur är.

    Och stor kram till alla fantastiska mammor med eller utan svarthet.

    Liked by 1 person

    1. Alla BVC ska ha ett 12-veckorssamtal när man ska fylla i ett formulär och självskatra sitt mående. Har inte koll på hur långt tillbaks i tiden det varit rutin men det är väldigt bra (och sex år tillbaks borde det ha varit en rutin😳)
      TACK för dina ord. Stor kram!❤️

      Gilla

      1. Alltså …Jag fattar vad du menar…men jag skrattade är då gott åt tanken på ett 12 veckors samtal…..Det är ett långt långt samtal. Puh…

        Men alltså …lite allvar nu. Har bvc sköterskan samtal med mamman i samband med väga, mäta av barnet? Om själva mamman då alltså? Det är faktiskt rätt smart. Mina småsystrar som har fått sina barn senare än mig hade liksom någon typ av samtal på BB om sig själv innan dom gick hem med sina babys. Det verkar också smart.

        Nu var jag ju lyckligt lottad och var väl kanske normal-glad i min mamma- roll och det märktes kanske på mig att jag inte behövde stöd. (Ja alltså stöd på ett sånt psykologiskt vis…annars kan man väl nog tänka att jag med mitt första barn för femton år sedan var fullständig nybörjare liksom alla första gångs föräldrar ju är och då liksom behövde allt stöd i det praktiska såklart.) Så kanske infördes det någon gång under tiden jag födde barn men kanske tyckte dom bara att det var för nybörjare föräldrar? Jag har inte en aning och vill egentligen inte döma dom. Min bvc tant var toppen. Men jag kände att jag inte förstod vad du skrev om för formulär i din text. Därför frågade jag. Nyfikenhet!

        Kram och tack för ditt svar.

        Gilla

  25. Hej Sockertoppen.

    Precis som så många förut kunde det varit mina ord. Om ångesten, om barnen där orken inte räcker till. För mig slog det också till efter andra barnet, och min sons första år blev mörkt för mig. Men med hjälp av BUP och familjen och tabletter så kämpade jag mig upp till en bättre version av mig själv, och tycker att det där svåra lärde mig mycket, bl.a. om vikten att sätta egna gränser.

    Men här är min fråga. Hur orkar och vågar en ta steget till barn nr 3. Vi drömmer nog om ytterligare ett liv att vårda, men rädlsan för den stora svagheten lurar bortom längtet. Hur tänkte ni? Och har du några tips?

    Tack för en fin blogg!

    Liked by 1 person

    1. Hej Anna! Tack snälla för dina ord.🙏🏻❤️ Hur man orkar och vågar en trea….svaret från mig är nog inge kul för jag vågade inte utan hon blev till oplanerat. Sedan kan man ju tänka att vi borde ha tvekat inför att behålla henne men det snuddade vi inte ens vid. Ett plus för några som en gång varit ofrivilligt barnlösa är liksom….väldigt starkt.
      Men, jag kan med facit i hand konstatera att det är fantastiskt fint och precis så tufft som man kan ana. Både och. Så mina tips är väldigt ambivalenta. Underbartjobbigt och frågan är vad just er familj mår bäst av.💗🙏🏻😘

      Gilla

      1. Ett argument för att skaffa sig ett tredje barn är att då tappar föräldrarna definitivt kontrollen över barnen. Och det är ett argument FÖR! Det är nämligen väldigt bra för barnen själva att få lite frihet och icke kontroll och utrymme att göra lite hyss. Det kan möjligen kännas som ett motargument liksom sett ur föräldra perspektiv. Men samtidigt vill man ju ha härliga fria och självständiga barn som inte lyder som en hund. Har man två barn kan man fortfarande punktmarkera var sitt barn som två föräldrar. När man har fler än två barn lär sig barnen att samarbeta med gruppen utan att vara under direkt kontroll.

        Varje familj får göra som man vill. Och det är absolut nog med två barn eller ett! Barnen blir fantastiska personer iallafall!

        Och jag har fem barn yngsta är sex år och äldsta femton och alla har varit planerade. Det vill säga till antalet. Sen så känner jag att det till deras olika personligheter har varit otroligt …hm mm. …slumpmässigt. Alla måste känna efter vad man vill. Men det är inte så otroligt mycket jobbigare med tre än två. Om inte nummer tre är besvärligare.

        Mitt barn nummer fyra hade kolik. Och har alltid haft en vilja av stål. Och så är han otroligt intelligent så det går aldrig att lura honom. Jag älskar alla mina barn. Men jag tänker ofta att jag har fått honom för att bli mer ödmjuk. Hade jag bara fått barn nummer ett två tre och fem skulle jag ha blivit världens största besserwisser.

        Så jag ville nog bara säga att det går att ha många barn utan att livet för mamman blir dåligt.

        Gilla

  26. Tack för klokheter. En dag när solnedgången är vacker rakt in i hjärtat så att livet mår bra av att spridas blir vi nog fler i familjen. 😘

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s