De (alla) sållades bort när vi smälte in

Jag skulle fylla tolv år i september. Jag hade just satt mig i mitt nya klassrum. Nytt sammanhang, ny skola, vartannat år. Förskola där, förskoleklass där, årskurs ett och två där, årskurs tre, fyra och fem där och nu en plats vi skulle landa på, sa dom. Det blev aldrig sant för mig. 
Jag kände mig annorlunda, jag ville inte ha uppmärksamhet, jag ville bara finnas. Läraren presenterade mig. Tittaintepåmig. Allatittarpåmig. En kille i klassen vände sig om och bad om mitt nummer. Jag ville finnas, smälta in men inte synas. 
De spelade kula. Det hade vi inte gjort på mitt förra ställe. På mitt förra ställe hade vi varit cirka 35 barn på hela skolan. Vi hade spelat utomhusbandy, lekt dunken vid flaggstången och hoppat twist. Tryggheten saknade jag så hjärtat knep men det fick jag inte visa. Jag hade varit barn som hoppade mellan skolhustak, som blev kär i en Dennis, som åkte skridskor på vintersjön som sedan kom med hundra vårsvanar. Vi kunde ha tubsockor och måla en hermelin och en båt och ingen fnissade och alla fnissade när fröken som blivit änka för tidigt dansade bugg i korridoren med gympa-Per. 
Några veckor in på nya skolan. De slutade spela kula helt tvärt och vi började vandra runt skolgården. Grupperingar, rykten, om hon och han och den och det. Tre eller fyra i en grupp och alltid en ledare. 
Och så hittade jag ingen att känna mig trygg med för ingen fick vara barn och fast jag säkert smälte in, för det har jag alltid gjort. När jag fyllde tolv år i september var jag vuxen i kroppen och barnet fick flytta ut för barn spelar kula och hoppar twist. Alla ville vi smälta in. I det här kapitlet och den nya staden fnissade kompisarna åt hermelinen och båten och du skulle bara borsta bort det byggdammet från det hierarkiska från axlarna och låtsas som att du inte brytt dig. 

Den där bilden slarvade hon bara fram, jag har inte heller läst på till provet. Smälta in och vi började i sjuan. Nya klasskompisar igen, nytt sammanhang, nya regler. Inga regler man inte kunde bryta emot, uppenbarligen. 
De börjar röka men det tänker inte jag börja med men nästa helg gjorde alla som de inte sagt att de skulle göra. Klasskompisar med inbrott i kiosken på helgen, klasskompisar med sprit i kroppen under geografin. Vuxenheten såg. Vuxenheten gjorde knappt. Eleverna ska lära sig ein, zwei, drei, propositioner och molekyler. Jag fick gå i MVG-gruppen i matte men det fanns VG-grupen, G-gruppen och CP-gruppen. Var sak på sin plats, skönt med ordning och reda liksom. 

Alla måste smälta in. Några måste sållas bort. En kille i min klass satt i rullstol och talet kom inte rappt. Hans hörsel var känslig och vid höga ljud ryckte han till. Killarna i klassen njöt av det där när de slog en stor järnhasp mot en tung ståldörr. BANG! Han kröp ihop, höll för öronen, led. Jag tror han pep fram ett ”sluta”. Gapskratt. Jag tror någon pep iväg för att hämta vuxenskap, någon gång ibland. Till och med ganska ofta, men ändå lämnades han ensam gång på gång i lejongropen. Bang, bang, bang, BANG! I tre år. BANG! 

Och gulliga tjejen som bjöd in hela klassen till party. Det gjorde man inte ostraffat. Smält in hörru, det heter inte party. Längre. Vi går i sjuanåttannian. Vi smälter in och ingen i klassen på tjugofem tyckte att det fanns tid att gå på party, ingen tackade ja. Vi tackade nej till henne. BANG! I tre år. BANG!

Vår klassföreståndare förstod att det rörde sig om mobbing. Vår klassföreståndare behövde röka på rasterna och svor sig högröd när han kom in. Vi måste vara snälla mot varandra. Skriv nu varsitt brev till de två mobbade i klassen. Anonyma brev där ni ber om förlåtelse och som lämnas direkt till de utsatta. Många med mig rafsade väl dit ett pliktskyldigt ontimagenförlåt. Vi borde ha sagt ifrån mer till de vuxna som inte gjorde något. Vi borde ha gått på party. Vi ville ännu hellre smälta in. Några lämnade pappret blankt. Några tilläts fnittra och skrev en massa skit. För breven fick gå okontrollerade till mobboffren. ”Ska vi supa i helgen??” BANG! 

Lärare som svor ilsket men som slutade handfallna, en kurator vi aldrig såg, en syo vi bara såg när han tog närbilder på lövträd på helgerna. Lärare som grät. Fanns det ens en rektor eller var det bara en tom expedition?  Många vuxna men inga vuxna. Ein, zwei, drei. 
Varenda dag gick vi förbi bänkarna med moppekillarna som var populära och som högt och tydligt kommenterade våra unga kvinnokroppar. De blommade vackert men alla dög inte. Buketten skulle se ut som i tidningarna de hade hemma. Hennes rumpa är sån, mina bröst sånna, hennes mage är…Varenda dag. I tre år. BANGBANG. 
Barn är barn som blir vuxna och vägen däremellan, hur gör man den på bästa vis? Hon min lilla stora börjar i förskoleklass till hösten. Jag tycker om det. Jag är livrädd. Hon som läser in, som behöver trygghet. Vuxenheten som långsamt försvinner bort och barn som ska bli självständiga. Det kan bli så mjukt, det kan bli så grymt. Behovet av att smälta in är så grundläggande mänskligt. Psykologi, grupptillhörighet och vi behöver få smälta in men inte tillåtas smälta bort. 

  

Åmål. Det var 90-tal och du blev en plats jag aldrig landade på och nu är jag lärare själv. En som inte ser all skit för mina ögonöron och känselspröt är inte överallt, men som jag inte vill blunda för ett övertydligt BANG.