InstaGRAM väger ibland flera kilo

Jag kände att jag behövde vara övertydlig med versaler i rubriken. För alla er som eventuellt har huvudet en timme tillbaks i tiden.

Instagram, ett sånt kul plejs. Jag har till och med träffat vänner via forumet som är på riktigt. Och all fin respons från följare, glädje, tårar och allt däremellan. Tacksam och åter tacksam. Det ger mer energi och kulhet än det tar men ibland så…

… nackdelen är, som jag tidigare konstaterar, att antalet följare är väldigt mycket i fejset. Jag vet på förväg vad som kommer göra att jag minskar i följarantal och det finns en gräns när det blir lite för bekräftelsesjukt. 
Här är en lista på vad som inte duger:

1. Något som kan tolkas som negativt om kungahuset. Swoooosch, där flög tjugo pers iväg på sina rojalistvingar. Lite smågulligt kan jag tycka.

2. Något negativt om sommartid. Det är nästan som att vara sosse och skattefuska.

4. En random bild, för att den inte är random för mig. Men jag förstår att @sockertoppar har blivit något annat än bara mitt privata lilla fönster, följare vill ha valuta för sin solidaritet. Men ibland, jag va’ måste posta något heeelt oväsentligt, dagboksplotter och vanlig vardag. 

5. Det ska vara käckt. Nu har det varit bajs några veckor, bajs är inte tillräckligt käckt. Fast frågar man Ian så….

6. Det ska vara djupt. Orkar jag bara med en ljusstake och en mening om choklad äre kört. Bajbaj 14 followaz. 

7.. Det ska vara spot on och huvudet på spiken varenda gång. Vem orkar vara det hela tiden med tre småbarn? Jag tänker att man får vara glad om det finns något huvud alls.

8. För lite inredning. 

9. För mycke’ inredning. 

10. För mycke’ barn.

11. Selfies. 

  
Ett exempel på ”för mycke’ barn”.

Listan kan göras lång…och lite för lång för ett vanligt känsloliv ibland. Det var därför jag började fulblogga här, för att skapa lite frihet och slippa ängslas. Här lägger jag ut whatevva’ och då och då är det väsentligt och småkul, då och då är det bara. Ja, det bara är.
Lite småskumt hur hjärna och psykologi kontra sociala medier funkar. Med kickar och bekräftelse som sedan övergår i en smula ångest för att man behöver ha mer bekräftelse….knark. Faktiskt. Just därför behöver hjärnan avgiftas med jämna mellanrum, lägga bort telefoner, posta ett fulinlägg med svammel bara för sin egen skull…
Bara en sån’ sak att maken just nu spelar gamla Sven-Ingvarslåtar för barnen nu, det gör han varje vår, jag måste rädda dem innan vi åker och handlar på jättevanliga Ica. 

  

Jag avslutar med en gammal pic på vår käre gamle familjemedlem, Musse Svanström, som numera bor i annan familj med betydligt mer tid och ork. Tänk att få börja om i livet, det kan få vara fett fint. 
Adios alla fina människor som sörfar in här, ni göro mig glader. /Mickan