Viktiga slutsatser

Gårdagens egentid och jag gjorde tre reflektioner:
1) Först en tågresa på cirka timmen. Förr i tiden, en transportsträcka på väg till målet, nu en resa in i världarnas världar av världens viktigaste lugn och ro. 
Ni skulle sett mig. Det saknades bara ett par nedhasade baggy brallor, en för stor tisha med ett moget F*CK på och en guldkedja, grov som Rederietbåtens tampar, om halsen. Den pondusen, den stabila känslan. 
Jag vräkte mig ner i ett eget dubbelsäte, placerade en pod om aktiemarknaden i öronen och sträckte ut mina jättelånga ben. En enda person kom och störde mig men hen ropade inte jättehögt ”Kan jag få be om att få se på….ETT TILL PROGRAM MED PRÄKTIGA DANIEL TIGER OCH MER HAVREFRAS MAMMA!” utan det var klassisk biljettkontroll i normal samtalston. 
Tågsus, att få tänka klart flera tankar, att få information om omvärlden som inte rör våtservetter eller briotåg.
Att resa, förut var du bara något jag måste göra, nu vill jag inte att du ska upphöra.
2) Jag behövde restaureras och skulle klippa mig. Lät mig bli klippt. Justera huvudhåret. Några av er nickar igenkännande när jag säger att jag i tre veckors tid blivit ogenerat glad bara av tanken på att få sjunka ner i den där frisörstolen.
Jag slog mig ner, vi samrådde om lämplig frisyr på en kvinna i min position. Valet föll på frippan som kallas Mamma som aldrig hinner kamma så vi kör på det blygsamma. Dags för tvättstolen och en hårfärg som behövde gnuggas in för extra fäste. Vänligen visualisera urlakad trebarnsmor i kombination med skinnfåtölj, lite bakgrundsmusik, vattenbrus samt tio minuters skalpmassage. Well, hello hela universums vällust och behag. Två minuter in på sessionen dök fåret Shaun, genfixade Dolly samt Timmy lamm upp framför mina slutna ögon. Ett får, två får, tre….jag får inte somna, jag bara får inte. Och känslan när man börjar glida in i sömnriket och råkar stöna till lite på vägen och man hoppas att det kan misstolkas som ett fagottsolo i den där fräna synthmusiken. 
Saxen i håret. Mera. Sluta inte. Eller jo, sluta om ett tag, för jag vill inte ha munkfrisyr, men känslan av att få bli ompysslad och duttad med. Aint much dutt annars vettni, annat än gnuttan handcreme för man tvättat händerna miljonen gånger efter barnens nittioelva toalettbesök att man börjar se blodådrorna lite för mycket live. 
Tadaaaa. Frisören är klar. Snälla, spraya lite mer. Använd några fler dyra produkter som du försöker göra reklam för. En liten justering i nacken. Bara. Jag har inte bråttom. 
Men jag fick lämna lokalen till slut. Ut i ett blåsigt Göteborg som genast tog bort halva glamouren ur frisyren. Det viktigaste hade dock hänt på insidan, om frisörer bara visste hur många slitna toppar de klipper i folks själar. 
En frisör förgör dåligt humör och frigör en inre änglakör. 

  
Ser ni Junis fina göbbar, min frisyr ser ut som den till vänster, på’t ungefär. 

Del 3) Det är något med den där tiden utan barn som är tragikomisk. Att jag längtar efter den som ett as men svältfödd som jag är blir det så oerhört svårt att fokusera. Jag skulle köpa mig ett par vårskor. Asså, jag venne. Föreställ er en ko som får komma ut på försommaren. Yr, överspeedad, känslan av att vara frisläppt. Det är precis jag fast med snäppet mindre juver och med snyggare frisyr. 
Jag drabbas av omedelbar fladderblick. Det började med att jag köpte en barnbok. Det är opraktiskt att ha som skodon. Sedan började jag rafsa till mig barnkläder. Kan man tolka en rosa skjorta stl 104 som vårsko för dam stl 37,5? Jag kämpade mig vidare i smådetaljhandeln. Skorskorskor. Nu känner jag vibbarna! Det börjar hetta till, nu är det riktigt nära ett avgörande. Och där slog jag till på tolv chokladpraliner och en ny kaffekopp. En kaffekopp. En kaffekopp! 

   
 Jag fick ta ett snack med mig själv. Fokus kvinna, fokus. Äntligen fick ögonradarn in skoaffärer. En skoaffär, två, tre, fyra, fem…tillbaks till skoaffär nummer två, tre och sju. Vad har man på sig nu för tiden för att inte se ut som Mr Beans tilltänkta? Det kanske är kaffekoppsskor som gäller. Det är inte en orimlighet med tanke på att 90talets chokehalsband är trendigt igen fast vi precis har börjat förlåta dem oss skyldiga äro. 
Till slut. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att valet föll på ett par grisrosa Reebook. Jag orkar inte prata om det. 

  
Jag bara glor på alla skor. In i en affär och komma ut grisskär, jag lär bli populär i en svinstia medan ni tror de stod på 99% rea i en sjaskig galleria.