Bio och noll komma noll procents bebissug

Hon och jag gick på bio häromdan’, vi såg Zootropolis. En film vi viljat se sedan den flashat förbi i nån trailer.  

Sengångarna var precis så roliga, om inte roligare, som man tänkt. En tempoväxling kan uppenbarligen bli hur effektfullt som helst. Biopubliken höll andan av förtjusning när sengångaren blinkade, rörde sig eller sa något. 

  
Själv njöt jag extra av Gudfadern-passningen ni ser ovan, i form av en maffiaboss vid namn Mr Big. Där kom ett förtjust vuxenfnitter från mig som aldrig (extremt sällan) skrattar högt åt film. Hade jag inte haft munnen full av gött hade fnittret blivit ett skratt.

   

 Betyg? Jag står mellan 3 och 4 bultsaxar, men så är jag också filmkräsen. Den var bra, jag rekommenderar den varmt. 
Det är sååå kul att kunna göra ”riktiga” grejer med sina barn, alltså inte gå på 30minuters Alfonsfilmer. Att kunna diskutera, resonera, njuta av filmrepliker, läsa böcker med mycket text och att skippa bebisrutschkanorna. Tack kidsen för att ni börjar bli större (men jag hade gärna rullat ihop er en liiiten stund till ert par bebisräkor i min famn. Gosgosgos.) 

  
Det är en ganska ny grej med mig, den dök upp när Git föddes, att jag inte enbart längtar framåt i tiden utan kan känna ett visst sting i hjärtat av att barnen blir större. Ett visst sa jag, jag vill inte byta tillbaks och jag vill inte alls ha fler bebisar så jag är fortfarande hyfsat ”okvinnlig”/icke moderlig.
Louise Hallin (leg barnmorska och terapeut) har nämnt det där flera gånger i podden Kära barn, hur kvinnor aldrig riktigt känner att det är sista barnet, sista bebisen. Oj vad jag inte känner igen mig. Det har känts lite jobbigt, att inte vara så nostalgiskt lagd och att känna noll komma noll procents bebissug. Typ, vad äre jag har missat? Kommer jag ”vakna upp” om sju år och ba’ shiiit, varför njöööt jag inte??! För många andra får stjärnglitter i ögonen och ser lite höga ut när de pratar om bebisar. Nästan alla jag känner är likadana. Och jag, mer som att jag till 85,9%  kämpar mig igenom bebisperioden…men nu funderar vi inte mer på det, jag äro icke ensam men inte som normen så nu vänder vi ett kungligt blad och satsar på frulle och gos med liten nyvaken sötbebis.   

 
Ps. Å vad jag gillar det här påsklovet, hela familjen mår gott av utflykter, restaurangbesök och långsamhet. Alla är friska, ingen har pms. Ds.