När du tar Baddaren tar jag Lipsillen

För vissa människor verkar allting vara så lätt, eller är det jag som krånglar till saker och ting? 

Junis och jag åkte till badhuset idag där vi mötte upp en kompis till henne. Kompisen var där med sin mamma och sin lillasyster. Då kommer frågan om vi inte borde ses på fredagar allihop, alltså att jag tar med mig tre simokunniga småbarn själv till badhuset eller åtminstone två av dem (när den ena är på föris).  Kompisens mamma ba’ ”Men två barn ä väl lugnt!?”

Eehh, nej. Två barn utan simfärdigheter i ett stojigt och välbesökt badhus. En Junis som behöver en massa föräldranärhet och gärna simträning och så har vi Ian som skulle kunna krama badvakten och be henom låsa upp städförrådet så han kan gömma sig för mig och halsa lite klorin. Jag blir inlagd på tröttmammerehab bara av tanken. Inte att jag tror att kidsen ska drunkna, eller jo kanske lite, men mest för att jag tycker deras behov är så olika. Där dyker känslan av otillräcklighet upp igen. Jag vill helst ha ordentligt fokus på ett barn i taget när det är stojigt runt om. Tar jag med mig fler än ett barn gör jag det inte i för otrygga eller oklara situationer eller miljöer.

Jag borde bara skita i det där och lita på min mammaintuition, vi är olika som människor. Ändå, det gnager, jag vill klara saker, jag vill inte fega ur. Tävla, vinna, styrka. Dessutom behöver jag utmanas ibland för det är väl då man växer. 
Men nej, ain’t gonna badhusa själv med illbattingarna så länge min kropp inte hunnit utveckla dubbelt arm- och benpar, ögon i nacken samt ett psyke av diamantstålsten. Om något år är det kanske skillnad, när Ian inte utmanar livhanken varannan kvart.
Här hade jag gärna haft en serieruta på mig själv i ett badhus tillsammans med tre små. Junis hade hängt på mitt ben och skrapat rumpan fri från skinn mot klinkergolvet när jag jagar Ian som hade klättrat upp och dansat på 10meterstrampolinen, iförd en numera naken tants baddräkt, och lill-Git hade rullat rygg, mage, rygg, mage och lagt sig på lavastenarna i bastun. I sista rutan står jag och köar i informationen för att ansöka om det nya simmärket ”Lipsillen”. 
 
Junis och Ians personligheter har manifesterats idag genom följande citat/situationer: 

Junis ”Mamma, hur ser färgen INDIGOBLÅ ut?” Apropå en av hundra miljarders olika saker hon snappar upp och behöver en utförlig förklaring på. 
Ian hittar vi istället vid 4 olika tillfällen med 4 olika saxar i handen och är precis ifärd med att påbörja ”kippa mitt håj”.