Ångest och sälfis

Fy katten för dagar med djurisk ångest. Händer sällan men när det händer är det tufft att vara själv med tre barn. Panikkänslor av att det är precis nu det brister på riktigt. Andas, fokusera på annat, andas.

Nu vill jag ha påsk, njuta av att en majoritet av mina syskon med bihang och barn kommer imorgon med lite kärlek. Ett påsklov med komma ikapp, vila i nåden och klippa mig. Sjukt nödvändigt alltihop. Ni fattaj. Jag fattaj. Frisören lär fatta.   

Jag övar på sälfis, med ett filter av extra ljus så jag ser spooky ut. Jag tänker att det är lite för barnens skull så de ska kunna veta hur jag har sett ut, oj så viktigt. Det finns ungefär trettio suddiga bilder på mig som barn och cirka en handfull kort på mig i tonåren, av olika anledningar. Mina ungar kommer undra om jag inte fanns i åldern 12-18 men jag kommer att svara att jag fanns men att jag inte tyckte livet strålade (få förunnat som tonåring) och att mobilerna användes för att ringa på och så kommer jag jättestolt säga  ”Men kolla, det finns åtminstone bilder på mig när jag var 33 år, se så mystisk jag kunde se ut!” Och de kommer att tycka att det ser ut som att jag är på väg att somna och undra om handen var för att huvudet inte skulle ramla ner på magen och de kommer ha rätt på den punkten.

 Jag bjur också på bilder av jordens bästa pinnbärare. 

  
   

Kram från prinsessmorsan på puttenuttsockertoppsvägen i Gullefjunberga (jag ber er att extranjuta av Ians lila hårslinga) 

Mikaela mastodontmumsar mormor Märtas mandelkubb.

Det rimliga i att de här två fick pappastyling i morse och gick iväg med en del av mitt hjärta till föris.

 
Det rimliga i att jag vaknade upp med grannen i Beck-stelnacke och med snor i armhålorna och ändå får stå som förmyndare till den här glada ongen.
Rimligheten i att ha kommit över mormor Märtas mandelkubbrecept och börja baka cirka klockan 09. 

Det rimliga med att ta två åt gången och att dricka kaffe till. Mormors mandelkubb och kaffe kan vara den ultimata vardagskombinationen, just säger. Äter man bara en riskerar man att få en sån där lokalt svullen röv som di där Kardashians har.

 
 Det mesta är logiskt idag. Det var bara det där med att jag gick ner i tvättstugan för att sätta på en 40gradare tidigare men glömde trycka på knappen. Jo, jag glömde kanske att fylla maskinen med tvätt och tvättmedel också och det enda jag eventuellt gjorde där nere var kanske att råka leta efter Hägendaz salted caramell i frysboxen. Vilket i och för sig är väldigt logiskt. 

Bådeochlivet vi inte kan förtjäna

Igår pratade jag på telefon med någon som inte orkar hjälpa till så mycket praktiskt men som lyssnar med empati. Jag berättade om hur ända in i hjärteroten trött jag är. Om hur ekorrhjulet går runt runt och jag knappt får luft. Om hur lite tid man har ihop som par och hur lite kraft att se den andre man har när den ynka pynka tiden väl finns. Om hur vardagssysslorna aldrig sinar och om sjukdomarna som avlöser varandra och gör att andningshålen blir till små fladdrande lågor. Om att trött och sliten har fått en annan betydelse sedan barnen kom. Jag öste ur mig om barnen, om deras faser, vad som är tungt. Jag berättade vad jag behöver och längtar efter. Om min fina kollega jag gillar så mycket men som jobbmailen berättade inte fick finnas kvar på jorden längre. Om hennes sista sms till mig som sa att ”Vi får kraft till det vi behöver, det tror jag du också får.” Tårar, tårar, tårar. Hon är i himlen och jag på jorden med min sinande ork. Livet vi aldrig kan förtjäna, det finns där och jag väljer att tro att det finns av en anledning. Livet alltså, döden känns däremot ofta meningslös. Det där erkännandet om skiten i hörnen, inte ett ältande men ett konstaterande. Det är precis såhär det är, just nu, livet. För lite smör på brödet. 

På eftermiddagen, kommer hon jag får vara mamma till, hem från föris. Hon som har ett djup i själen jag bävar inför ibland. Just den dagen har hon orkat parera alla känslor och just den dagen ramlar hon in med sin långa 5årskropp och ropar ”Du kan aldrig tro vad fint jag har gjort till dig. Jag gjorde ett till pappa också men ett speciellt till dig. Du kommer att bli sååå glad!”

  
Ett påskbrev, målat med himlens alla färger, adresserat till mig. Tack och lov för det lilla. Tack mamma för att du lyssnar, tack och lov för barns perspektiv. 

Let’s do this vuxenförkylda tisdag med genomförkyld bebis, med skit och sorg i hörnen men med hoppfulla glimtar. 

Gud, du behövs för att väga upp. Ge mig och alla som behöver fler glimtar nu.

En glädjande förkylning

Idag skriver min nätkärlek hejhejvardag-Louise om vardagsgrejer man får wow-känsla över. Vissa dagar är man inte svårimponerad alls. Just idag har jag känt nästintill eufori över:

1. Jag glömde en bajsblöja på toalettlocket. Min tanke när jag såg den var ”Å nej, nu luktar det asmycke’  i hela badrummet!” En sekund senare ”Å jaaa, jag blev ju förkyld i natt, så bra att jag inte känner någon bajslukt. GLÄDJE!”  Tadaaa! Fotobevis.

2. Jag tänkte gå och tömma diskmaskinen. Gick med tunga steg. Världen hängde på mina axlar och snorGit satt på höften. Olle hade snott all solsken i blick. Men så….pampampam, i ett av mig obevakat ögonblick, hade jag ju redan tömt den.   Tadaaa! Fotobevis.

3. Ett barn med stort snorinnehåll, hosthost, visst magknussel och gnäll äro sällskapet för dagen. Och så knackar nummer två på. JUST DÅ delar plötsligt mors lilla Olle så generöst med sig av lite solsken och Gittan hoppar av min höft och landar snyggt på golvet, precis nedanför toalettstolen. Med ett stort leende ger hon mig två kvalitetsminuter. Den vardagsglädjen. Tadaaa! Fotobevis.

Ångvältslängtan och rättegång med mysbelysning

Igår kväll kl 22:15, precis innan insomningsögonblicket kl. 22:16, pratade jag om en ångvält. Jag kunde se den framför mig, hur den stod nedanför mina fötter och gasade lite och hur den sedan satte fart och sträckte ut min kropp och knopp. Ångvältars specialité är väl inte stretching tänker ni nu, min specialité är att gå på feeling och en ångvält var precis det jag längtade efter. Bit för bit av kroppen skulle tryckas till så att jag sedan långsamt skulle kunna börja väckla ut den igen till en nystart.

Det är sömn som behövs när ångvältslängtan sätter till. I natt fick jag vara domare i HD efter att i drömmen ha fått mina däck sönderskurna och rutor krossade på bilen av okänd läskighetsgöbbe. Min roll som domare var att tända glittriga värmeljus till alla som ville ha i lokalen. Jag fattar inte varför juristutbildningen är så lång asså.

Nåväl, idag är jag en ny människa.  Zzzzzzzzz.

Umgänge med hönor

Det rimliga i att få lapa marssol ihop med den här hönan.  
    
  Rimligheten i att stajla stentrappa. På olika vis.  
    
   Och att få upptäcka världen igen efter otymplighetens årstid. 

Chokladskandal på gestapokontor.

Man gör sig själv en tjänst den dagen man  inser att det är vägen mot målet som är grejen i barns lek. Det är som roligast och väldigt konfliktfritt under själva planerandet och fixandet. 

Idag hade vi planerat att göra en egen biograf. Junis har klippt, skrivit, tejpat överallt och tejpat lite mer. Pepp, mys och skratt. Ian är för dagen lite desarmerad pga stukad tå och feber och kunde bara deltaga i förberedelserna genom att säga bajskorv och sätta på plåster på sin fot. Ännu mera pepp, mys och skratt på grund av noll konkurrens om saxar och tejp. Pepp, pepp. Peppig skylt till biografen. Det behövs cirka 8 tejpbitar för att producera en sådan.

 
Peppa random teckning på vägen till biografen, kräfva fem tejpbitar.  Peppigt, vi fick varsin biljettväska, krävde 7 tejpbitar. När vi kom fram i biljettkön blev vi gestaporegistrerade med för- och efternamn. I en framtid kan det vara känsligt att stå reggad som publik på Lasse Maja-film. Tänk på det om ni tänker göra samma sak hemma hos er.

  
Jo, det där med vägen till målet. Filmen rullar, de hittar till sina numrerade platser, 21 och 70. Jag gjorde iordning små gottepåsar de fick ”köpa”. Pepp. Det fanns majskrokar och russin i dem och i en av påsarna….ett litet chokladägg. Pepp, pepp. Junis trycker i sig sitt ägg på en halvhalvhalv sekund (med repliken ”Ååå, min bästa dag i hela världen!”) och när jag går in i köket, för att efter allt peppfix bälja en välförtjänt dos koffein, hör jag henne vara världens smartaste och mest omtänksamma syrra.
J- Du Ian, det där ägget du har där är väldigt äckligt. Så du vet. Jag kan ta det istället. 

Ian å sin sida har vid det här laget listat ut vem som är hans duellant.

I- Nej. 

J- jo, det är superäckligt, jag lovar. Jag kan ta det. 

I- Nej, jag ska äta upp det. 

J- Nej. Jag tar det. 

I- NEEEEEEJ. 

J- JOOO. 

I+J i samstämmig kör- IIIIIIAAAAAAAIIIIIAAAAAA. Ååååaaaaaaaa! MAAAMMMMAAA!!

Vägen är det viktiga. Vägen är det viktiga. Hålet i mitt huvud är det väsentliga. 

I konstnärskretsar

Ian- Den är till dig. En labyrint. Med tejp.    

  

 Ian- Den här är också till dig. En diskborste. Nu tycker jag du ska laga nåt. Köttbullar. 

Och så en avhyvling från syrran.

Junis – Ian, det är inte precis tid att laga mat nu. Vi har precis vaknat och ätit frukost.        

                                                                                En sanning med modifikation, klockan är 09.00 och de har dealat sedan 06:00. Jag tror det börjar bli dags att laga köttbullar. 

Jag fick JACKPOT

Vissa vinner miljoner på Lotto en gång i livet och andra, ja andra får jackpot varenda dag.    

 

Det blir aldrig som förut

Vilken respons från er på förra texten. Från djupet av mitt hjärta – jättetack.

Igår var det 6månaderskontroll för gosungen. På vägen in från väntrummet till sköterskans rum ska man kånka på ytterkläder, en Git i famnen, skötväskan och ett babyskydd. Min BVC-sköterska frågar som alltid om ett handtag och jag tackar alltid nej, min ständiga replik ”Nej, det går bra.”

Det går bra. Det går bra. Det går bra. Det gick inte bra. Men det kan gå bättre om jag låter någon annan dela bördan med mig. Jag vill inte vara till besvär så det går bra. Jetejetebra. Jag är stark som mammamänniska, det går bra. Men igår, innan jag hunnit få upp allt i famnen och hon erbjöd sig, slank det ur mig ett ”Ja, tack. Du får gärna bära den.” Något som är så lätt att säga för en del sitter milslångt in för mig.

 Det visade sig vara samma läkare som har hand om min sjukskrivning som skulle undersöka Git. Efter A-stämpeln i rumpan på Gittan pratade vi kort om mitt mående och precis innan jag skulle gå var det lite glada fraser och jag sa ”Jag får ge det lite tid. Om ett par år är jag säkert tillbaks med samma kraft igen”. Käckt, käckt.

Hon log mjukklokt och svarade ”Jag tror inte det blir detsamma igen, det brukar inte bli det. Det kommer alltid finnas där, lite som ett ärr. Det mesta av orken kommer tillbaks men du har nog tvingats bli lite lugnare.”

Det gjorde lite ont när hon sa så och det var lite skönt att hon sa så. Jag kanske aldrig blir så där överstark igen som morsa att jag gör illa mig själv så där mycket. En livsläxa…jag är en sån jag aldrig ville bli, en svagis, en som ber om hjälp, en som tackar ja till hjälp, en som pratat hos psykolog. Jag är en sån jag aldrig ville bli men det är en sån här jag är. Nu ska jag bara jobba på att älska och acceptera mitt nya, begränsade jag. 
Ja tack. Skönast är när du ser behoven och bara griper in men frågar du mig om jag behöver ett handtag ska jag träna på mitt ja tack. Låter jag dig bära var tionde gång är det en vinst, då har jag insett mina begränsningar. 

  
Till sist, en ”gammal” bild på Git som är otroligt älskad trots att hon behöver hjälp med precis allt. Hela hon säger ja tack.