Loppis, städa, laga mat, kompisar komma, tacksam för det, kompisar åka, vara trött efteråt. Veta att Knugen fyller år och brasan kvällsbrinna men samtidigt att regnet strila ner. Känna att streama film räcka gott åt oss.
Tänka att 21 är en bra tid att somna ikväll. Känna att orden vara nog nu.
Dagens betyg på Ian från pedagogerna på föris var ”Han har varit så rolig idag. Han är då begåvad! Och han har stängt in sig i köket med Tanja.” Tanja är kocken på föris. Ian har en crush där. Han gav henne en puss och kram idag och jag skulle tro att han gör det av samma skäl som att han häromveckan smet över till grannfamiljen, gjorde cirkelrörelser över magen och sa ”Hungrig. Banan. Ian.” Det råder oklarheter kring varför han använde sig av stötvisa ord istället för fullständiga meningar. Jag antar att det receptet funkar hos Tanja. Att han e begåvad, jotack!
Sedan har vi frisyrfrågan. Junis vägrar oftast hårattiraljer, det ska vara naturellt. Inget fel i det. Hon är uppenbarligen släkt med mig. Ian däremot har haft tofsar från 07-19 idag och känt sig ”mycket fin”.
Han har lärt sig läsa också. Rätt högbegåvat för att vara en ”tleåjing”. Han visade strecken under skon för där står det tydligen S E N A P. Såklart.
Till sist, I told you HÖGBEGÅVAT att skita i könsstereotypt och välja de skorna han tyckte var finast i affären. Han valde mellan ett par glittriga lila och dessa. Så synd att de av någon dum anledning gör flickkollektionen så smala att de lila inte passade en vanlig barnfot. Junis försökte också men gick bet. Hurra för de dära 👆🏻 i alla fall!
Här i trötta fredagssoffan är det däremot inte vidare högbegåvat. Jag funderar på att käka upp ungarnas surprise-lördagsgodis de vanligtvis inte brukar få så då behöver de inte ha nåt imorgon heller. Avgjort, högbegåvat uttänkt.
Alltså barn nummer tre, aka Git, sorry för att skötseln av dig och din hygien inte riktigt blir lika top nåtch som de övrigas. Flåt för att jag glömde duscha dig på två veckor och förlåt för att jag bara kokar dina nappar när de är nya ur förpackningen.
Tänk såhär, du kanske stinker lite mer än de övriga två men på de viktigaste delarna har vi bättre koll. Vi kommer tex inte låta dig leka med sånna hära pluppar förrän du är nitton år. Vi trodde Junis var mogen för det när hon var ett år och vi fick sota för det genom att spendera hundra timmar på akuten. De flesta misstag vi gör kommer dina större syskon råka ut för.
För övrigt doftar inte din mammi heller jasminblom sedan du kom. Lite skönt att ha någon att vara skitig ihop med.
Om det är något jag går igång på, förutom choklad, så är det….mat. Ogillar att laga men att äta, äta, äta. Nya goda smaker och…ååå, blir stenhög bara av att skriva om det.
Nu behöver jag skriva om vietnamesiska vårrullar och i helgen behöver vi äta det här hemma. Igen. Om ni inte har gjort det förut kommer här bästa receptet (4 port).
(Bild från hemmetsjournal)
Det finns hur många varianter som helst på de där dippsåserna och fyllningarna. Det viktigaste är att ni testar, om ni inte redan är frälsta, för det är såå galet gött. Det sötsaltsyrliga liksom. Ujujuj, håll i mig.
Om vi säger såhär, den här stolen var lycklig i fem minuter. Om vi säger såhär, vi har Elsa eller en Ferarri under strumpan tjugosju sjukt irriterande minuter om dan’.
BAAARN, jag älskar kreativiteten (och avundas den) men blir samtidigt så hejdlöst trött över att inget får ha sin plats. Det är tungt för ett sackars kontrollfreak som jag. Men nej, jag springer inte och plockar hela tiden. Det får vara stökigt här och där. Det ligger leksaker på golvet i varenda rum….men jag erkänner att det stressar mig och jag som sällan svär nå vidare börjar plötsligt att jättesvära när jag skyndsamt ska fixa fram käk och leksakskrokodilen på golvet riktigt myser in sin hårda och spetsiga plast i en nerv under foten.
Groteska saker som kan komma ur mig i ett sånt läge är ”TA BORT IDIOTLEKSAKERNA!” eller ”VA’ ÄRE FÖR PROBLEM? FÖR 17. PLOCKA UNDAN DÅRÅ!'”
Ni tänker att det där inte är nårra svärord och jag säger att det mer handlar om hur man säger det än exakt vad man säger. Jag låter och ser ut som en diktator på starkt knark, det räcker en bit på vägen. Leksakerna…..de är tillbaks på samma plats två minuter senare.
Man jobbar i motvind när man har kids, så är det bara. Det gäller att hitta en modell som funkar i familia när det kommer till städning. Vår modell heter ”No red line” och är ett ohyggligt bra koncept som bygger på humör. PMS-dagar finns en städfascist i huset och övriga dagar beror städnivån på vuxenhetens tröttma, blodsockerhalt, väder, frisyr…ja, precis allt kan spela in på huruvida krokodilen plötsligt ska snabbslakt-dö under en frustrerad vuxenfot.
Avslutningsvis, mina bästa tipz för att inte drunkna i skiten:
Hur gör ni i leksakskriget? Har ni resignerat för barnens maktövertagande? Har ni blivit leksakshatare? Är er dammsugare kraftigt överviktig?
En del dagar tar glamouren inga omvägar om livet, det bara sköljer över mig. Som dagens lunch tex. Ni ser en jordgubbskräm gjorda på färska jordgubbar från det lokala krämeriet Ek Ströms. Mjölken är koproducerad och perfekt tempererad för att möta jordgubbarnas lena karaktär. Knäckebrödet, gjort på finmalt råg, har en luftig fluffighet och har tappats i golvet för att möta upp den rustika känslan. Enkelhet är ledordet för att nå de djupa smakerna och därför har endast ett lager nykärnat smör bretts på brödet.
Jag förstår att inlägget provocerar lite och mitt liv är inte såhär lyxigt jämt, man ska aldrig döma eller dra slutsatser utifrån en enda bild eller ett inlägg. Jag är människa bakom all flärd och dagens middag lär inte bli lika pompös.
Tack för era kommentarer och avtryck ni ger här. Det uppskattas!
Idag tar jag hand om tvätthögen från Mordor, torkar snor, dricker kaffe, byter blöja, torkar snor, försöker komma ifatt lite om det amerikanska presidentvalet, torkar snor, försöker titta ikapp på Agenda, torkar snor, svarar på sms, torkar snor…
I början var det mest skuldkänslor men nu är jag så innerligt tacksam för de här komma-ikapp-dagarna. Utan extra förskoletid hade jag kapsejsat som moderskepp.
Dags att torka snor nu, det var länge sen’…
Det kryllar av gravidos bland mina nära och kära, tre vänner och så brorsans frugis som väntar en mirakel-tvåa. Fantastiskt!
Såhär i efterhand är jag otroligt tacksam, över att ha fått bli gravid och fått tre kids när det ett tag inte såg särskilt barnaktigt ut alls. Jag har inte skrivit om det där så mycket förut, om orsaken till att våra första två är provrörs (eg Icsi)-produktioner.
Erik och jag blev ett par precis samtidigt som dinosaurierna dog ut. Vi hade många lata och slarvigt skyddade år på oss att bli hoppsan-gravida. Men ingen ”olycka” hände, trots vår naiva inställning till preventivmedel. Men vi tänkte inte så mycket på det. Hade vi varit ”normalt” fertila hade vi definitivt blivit gravida de åren, förstår jag ju nu.
Till slut (2007-2008 typ?) tyckte vi nog att det vore fint med en liten och började våra aktiva försök. Månad efter månad. Helt resultatlöst. Där någonstans insåg vi nog också att våra tidigare år av oskyddat borde ha signalerat något….vi tog kontakt med sjukvården och gjorde alla prover som gick att ta. Man kollar mannens swimmers och ser de ok ut är det egentligen mest fokus på kvinnan där blodet, hormoner, äggstockar osv kontrolleras.
Resultatet av dessa kontroller hos oss var att vi var fullt friska. Det låg en viss frustration i det där för det betydde lite för många ”bara ni slappnar aaaav så går det”. Jag vet inte hur många mirakelhistorier jag hörde från välmenande människor om par som inte kunnat få barn men så plötsligt när de hade gett upp och åkte på en solsemester till Bali för DÅÅÅ MINSANN!
Samtidigt som jag inte trodde på det där ett dugg var det ändå psykande med allas åsikter och berättelser och man började med ”tänk om jag inte är tillräckligt avslappnad-tankar”. Helt i onödan, för det finns inga vetenskapliga belägg på att avslappning gör dig fertil.
Det var en enormt frustrerande period i livet ändå. Att stå och stampa och inte veta. Att se människor i vår närhet bli gravida, en efter en. Att känna avundsjuka man inte borde känna. Att må dåligt av andras lycka. Det fulaste man kan känna. Jag minns att min famn kändes så tom, att den ville hålla om något pyttigt som var vårt.
2009 konstaterade läkarna att vi var oförklarligt barnlösa och att det var ivf som kvarstod. Jag tänkte hela tiden att det händer inte oss, vi kommer få ett plus på stickan precis dagen innan vi kommer till fertilitetskliniken och så får världen ännu en mirakelhistoria att stressa ofrivilligt barnlösa med.
Vi tog oss igenom en sådan där läskig ivf, med kontroller, tempererad nässpray, med sprutor i magen och äggplock. Jag hade tur och mådde fysiskt sett bra under behandlingarna. Vid vår första ivf plockade de ut sju-åtta ägg, ett perfekt resultat. Fem av dem hade toppklass och skulle få en dejt med Eriks bidrag. De möttes, de hade samkväm. Ett befruktades men blev inte helt bra. Den frustrationen.
Läkarna visste inte exakt varför men det visade sig att mina ägg slöt sig för tidigt (de ska få ett hårt skal efter befruktning så det inte kan simma in en miljon spermier) men istället slöt de sig redan vid förspelet. Blyga ägg, ägg som inte vill släppa in på livet, ägg som inte ligger på första dejten.
Med andra ord skulle vi kunna bli gravida på ”naturlig väg” men det finns inga garantier för om eller när. Kliniken rekommenderade att vi skulle byta till en metod som kallas icsi.
Det betyder att en utvald snygg spermie får gå på tvångsdejt med ett snyggt ägg. Lucky bastard typ fast rätt odemokratiskt och blinddejtigt. Labb-personen väljer alltså ut en spermie som injiceras in i ägget. Voilà! De plockade ut sex ägg den gången, ett enda embryo blev fint av de som injicerades. (Får man fler embryon kan upp till fem av dem frysas ned och användas vid ytterligare försök, så behöver man inte göra om hela proceduren) Det finns gott om kvinnor som får massor av embryon insatta utan att det resulterar i en graviditet. Det visste vi, så ett enda embryo kändes…tungt.
Dagarna innan testet började jag blöda och vi satte oss in i adoptionsprocessen. Vi ville bli föräldrar, väldigt gärna. Det rann så många tårar på Sockertoppsvägen och luften hade gått ur oss.
Någon dag senare skulle jag ändå, av ren plikt ta ett gravtest för att säkerställa och meddela kliniken. Det kändes mest som ett hån att behöva göra det där testet. Där och då började det snurra. Ett svagt. Plus. Ett plus. Jag fattade ingenting. Absolut ingenting. Jag skakade i hela kroppen, började fulgråta och ringde mamma.
Blodet slutade och det där plusset blev starkt och det där enda embryot fick ett hjärta som slog stadigt på en ultraljudsbild i vecka 7-8. Det där hjärtat fick vi den 1/9 2010 benämna Junis.
Här är jag preggo med Junis (fotad av kompis Hannah och mejkad av Emelie). Förmodligen lyckligast på jorden, även om graviditeten kantades av lite oro över att hon alltid låg under kurvan på tillväxten.
Vi skyddade oss inte ett jota efter att hon hade fötts men det resulterade inte i något syskon. På’t igen, fast denna gången på privatklinik (i V Götalandsregionen får man tre gratisfösök och resulterar något av försöken i ett barn så får man inga fler utan får pröjsa själv) Fem ägg plockades ut, två av äggen hade god kvalitet och befruktades. Bara ett embryo blev fint och sattes in. Han heter Ian, han kallar mig för mammis när han är glad och för pruttätare när han känner motsatsen.
Och så Gittan. Spontan. Oväntad. Chockartad. Det krisade i hela huvudet och den historien kan ni. Min famn som hade suktat efter det lilla, min famn fick fullt upp.
Med lite erfarenhet med mig i bagaget önskar jag att jag kunde hoppa in i dåtid och ropa ”Det ordnar sig, Mickan. Du kommer att få bli mamma till ett barn”. För det är det jag har sett, med mängder av nära och kära som haft svårt att få barn. Med lite tid har det dykt upp ivf-barn, icsi-barn, hoppsanbarn, bonusbarn, adopionsbarn, pco-barn….Inte alltid har de kommit i den takt eller på den väg man som förälder gått och drömt om men i de flesta fall har de ändå kommit.
Och rätt vad det är har kidsen blivit så stora att de kan göra reklam för hembakt.
I helgen pratade vi kort om det där med att baka med barn. Jag gör ju det rätt ofta, ungefär varje vecka. Om det egentligen är en vettig syssla för en stresskänslig morsa med tre småbarn? Nääj.
Men jag väljer ändå att göra det, om och om igen. För att 1) Det är gött med fika. 2) Någonting måste man sysselsätta sig med när det faller snöblandat regn i slutet av april. 3) Det känns som att man åtminstone gjort något ”vettigt”, som är lite för min egen skull, under dagen. I övrigt är det ju mest direkt barnrelaterade grejer som görs.
Så, hur gör jag få för att inte börja mortla mitt eget huvud eller vilja elvispa min själ? Grunden ligger i att FÖRBEREDA. Såhär ”roa er nu en stund så ska jag ställa iordning.”
Idag innebar det att Junis visade Ian youtube-klipp när små flickor i USA visade hur mycket smink de har. Det kändes som vettigt investerad tid och vi får prata självkänsla en annan dag. Under tiden jag blundar för verkligheten plockar jag även fram bakgrejerna. Det är viktigt att det är genomtänkt med måttsatser, vispar, ingredienser och en rågad liter dåligt närminne. Det sistnämnda är bra att ha så jag slipper komma ihåg hur irri jag blev sist vi bakade.
Därefter kallar jag in hela trion (på rad, vattenkammade) och vederbörande placerar sig på lämplig position. Jag har kollat igenom receptet och på förhand bestämt vilka moment de får hjälpa till vid. Material som yr och dammar, typ mjöl och kakao (😱) är enbart mina discipliner. Idag fick kidsen tex hälla i vaniljsocker, bikarbonat, slicka av visparna och rulla kakor. Det blir inte asrent på golven men det var det å andra sidan inte vid start heller.
Tadaaa, drömkakor! Inte en enda gång behövde jag mortla mitt huvud. Men visst, småfrustrerad och tillsägelser varannan minut och ändå älskar barnen det. Grunden för ett lyckat barnbak är alltså att förbereda och ta kontroll över dammingredienser.
Vi åt två var (okej, jag åt fem) och åkte därefter iväg till kompisar för att springa av oss sockerrus och uppdämd energi.
Bidra gärna med fler baka-med-barn-utan-att-dö-tips. Om ni sitter inne med några.
Det här jojo-livet med barn. Helt fantastiskt flera gånger om dagen och pissåskit minst lika många vändor.
Här hade vi ett glatt moment som tio minuter senare var ett vansinnesargt moment.
Här är ett aj-hans-fot-moment som sedan gick över till ett psykbryt-moment där jag försökte tömma en disk, byta en Git-bajsblöja och förhandla mig ur Tre små grisarläsning för nittonde gången. Vrålgråt som övergick i….
…jättesömn hos han som slutat sova middag…som övergick i…
..jätteglädje..som övergick i lokalvård med minderårig arbetskraft.
Lika lyckliga vi kände oss i morse vid den otroligt mysiga helgfrukosten, lika bedrövat kändes det kl 13:37 när alla hade behövt äta lunch för en halvtimme sedan. Upp och ned, hela tiden. Vissa dagar är det så otroligt mycket jojo-feeling.
Sockertoppar 