Nej till knäslick men ja till gåspung

De bra dagarna är inte sällan de förberedda dagarna. Det är dagar vi snackat med de större (hjälp vad de egentligen inte är stora alls…!) barnen och förklarat vad som ska hända dagen därpå. Som igår när vi förberedde dem på att vi skulle åka och hälsa på gammelfarmor Brita och hennes Bertil idag. Vi förklarade innan och gav exempel på tidigare experimentella situationer vi varit i så de hade ett hum om vad som förväntades. Typ såhär:

1.  ”…kasta inte prydnadsstenar och grus på gräsmattan som ni gjorde den där gången när vi besökte mannen som hjälpt oss med att lägga klinkers i tvättstugan…” 

2. ”…gillar ni inte något behöver ni inte skrika ÄÄÄCKLIGT och rulla in under bordet och slicka på allas knän…”

3. ”…är man lite äldre orkar man inte med för mycket bus inomhus men utomhus får ni busa massor!”
Vi beskrev. De lyssnade på hälften, vilket räckte långt. De är inga robotar såklart, men det gick fint. 

De började dra fyrtio sittdynor in i vardagsrummet och jag ba’ ”APPAPPAPP, inte här inne, ni vet *blink,blink*!”                    

Och de ba’ ”Just det, vi går uuuut och röjer för det har du sagt att vi får!” 
Att de hällde några ton gårdsgrus över sina kroppar de sista tio minuterna gör inget, det var de värda efter vettigt genomförd middag och dubblett-fika i pensionärstakt.

Sånt här är väl härligt, att föräldrarna kämpar för att inte ge kidsen för mycket sött och efter två fikastunder i rad hivar gammelfarmor fram en varsin kexchoklad till kidsen. Much poppis blev hon då och skrattig brottningsmatch med bajsbruna chokladhänder inleddes i ren eufori. 

Bajsbruna chokladhänder spelar traditionellt trädgårdsspel. Ingen dog och båda vann. 

Fina Brita. Hon har en särskild plats i våra hjärtan, Eriks farmor. Mer göteborgska går inte att prata och goare kramar finnes ej att köpa.
Tack barnen för att ni plockade fram era mogna och begåvade talanger idag. Imorgon har vi inte förberett men jag tror vi undviker grejen med att slicka på andras knän då också. 

Ps. Är man snart 6 år och har varit väluppfostrad en så stor del av dagen får man faktiskt uppfinna ordet GÅSPUNG och gapskratta hela bilvägen hem. Ds.

Jourhavande någon

Vissa dagar vill jag bara lägga mig under en sten och lämpa över slitet till en jourhavande någon. En nästanvemsomhelst eller ungefärvadsomhelst skulle kunna få ta över min roll. Inte för att dagen var särskilt katastrofal men för att livet suger energi ur behållaren på ryggen jag inte har. Gråtande barn, bråkande barn, alltid full diskmaskin, tvätthögarna, smutsen, det höga gräset, de trötta föräldrarna. 

Vi utflyktar, vi entusiasmerar icke entusiastiska fotoungar, vi njuter, vi tjafsar, vi skrattar. Jag längtar efter jobbet (så huvudet skakar) den ena dagen och tycker livet är fint och sommarslappt den andra. Erik är halvsugen på hösten med hämtning och lämning och pussla och underhålla. 

Jourhavande Gud i himmelen, vi behöver lite mer ork nu. Och en ryggsäck till Junis, utan Frost-motiv, helst. 

Övermäktigt mäktigt

Tog en prommis med en vän häromdan. Såhär såg det ut ovanför hövvet:

Det är som att man i slutet av juli glömmer bort att se grönhetskrispet, det där man suktar efter hela februari-april..(för min del nov-maj)
Min kompis bebis hade biffat på sig och vägde nu ca 3,5 kilo. Han som vägde cirka 2,4 kilo sist jag höll honom. Det hugger tag i mig av sånna där små. Tårarna bara rinner. Det är som att jag på något vis släpper fram något jag inte förmådde känna när jag själv stod där med 3,5 kilo och mjölkstinna bröst. Visst grinade jag då med, av tacksamhet och av panik. Men jag har förstått att stora känslor måste få ta tid hos mig, komma i små portioner. Barn kommer ju inte i små portioner och därför väller sånna här känslor över mig så brutalt i omgångar. Det lilla, sköra…som har känts så övermäktigt och överMÄKTIGT varje gång jag fått uppleva det. 
Spontan paus för att besinna mig.
Vi har haft besök av syrran med familj också. Svåger byggde hinderbana, vi fikade sjuhundra kilo och åt pizza. Förresten så väntar vi TRE kusiner på min sida framöver. Det känns ordentligt fint att syskonen, med respektive, börjar komma igång nu.

Kusin Elise begraver Junis. Hon blir garanterat boss i svensk bolagsstyrelse, hon har ledaregenskaperna.
Idag ska Erik få tvätta fönster. Oh, the joy of sommarlov(e).

Bokmutad och grundlurad

Mitt jobb var att underhålla familjens yngsta förmågor idag. Jag gjorde ungefär såhär:

Sedan kom bror Frippe förbi. Ian tyckte att det var förfärligt tråkigt att vi satt och pratade. Han gick till bokhyllan och gav mig en 600sidorsbok ”Häj, den kan du läsa så kan Fedik leka jage med mig.” Han e inte dum den skitongen.

Och så klassikern, en timme innan läggdags – badkaret. Git visade övertydligt att jag hade gett henne för lite vätska idag….

…och att hon börjar bli stor..

I övrigt har rapporterna från Liseberg duggat tätt. Hon kom precis hem, helt hög och pladdrig på alla upplevelser. Och så säger hon helt överentusiastiskt ”Mina nya strumpor (som hon haft på sig hela dagen) luktar så gott alltså. De luktar nytvättat fortfarande, du bara måste lukta mamma!” Och jag gick i min trötthet påre och tog mig ett sniff….hohoho, att barn kan lukta så. Skitroliga unge, vad jag älskar dig.

Nu ska vi mörda i Midsommer.

Semesterbråk är tråk när man är ut och åk.

Läste några tips i DN från två experter om  hur man inte bråkar sönder en semester. Väldigt vettiga tips tycker jag.

Tips 1 är att diskutera förväntningarna/ambitioner så ingen tror det är possibelt med långsamma strospromenader genom gulliga Gränna, ett arton timmar långt sexmarathon i solnedgången (som sedan blir soluppgången) på en finkornig sandstrand eller….att tro att vi kommer ut på andra sidan som energipåfyllda. Tvärtom insåg vi, samma år som Ian slutade sitta still, att våra sommarlov numera är sommararbete. 

Tips 2. Dela upp er. Att vi gör. Helt nödvändigt. Sorgen är ju att man som par får uppleva och se barnen på olika håll och inte kunna duett-glo. Men, så är det bara. Vi delar upp oss dagligen, jag tar med Ian ut i blåbärsskogen, Erik tar med Junis till Liseberg idag…Git tar ingen med, hon gör sig varken nyttig i skog eller på nöjesfält. Vi sätter på na koppel och ställer fram en matskål, önskar henne lycka till och så åker vi. 

Tips 3 bråka inte inför barnen. Pfff. Aldrig. Skulle vi? Näee…jo, titt som tätt. Vresiga diskussioner och tjafs. För att vi inte är perfekta, för att jag inte alls kan dölja ilska en hel dag utan att det istället skulle märkas i små syrligheter. Vi kör hellre pang på och reder ut skiten. Barnen får höra oss gräla, barnen får höra oss bli sams. Jag kastar en fjuttig men arg pappersrulle i golvet av ilska och jag pussar hans skägg av djup kärlek. 

Tips 4 Tid för er själva. HAHAHAHAHAHA! Kul. Näjmen såhär va’, den här sommaren har vi fått rekord i barnvakt ever ever ever. Sammanlagt 16 timmar, det är vi glada för. Lisebergsdagen ligger i hjärtat och puttrar än. 

Tips 5 bidra inte till myten om den lyckliga semestern. Ingen risk här. Vi är lyckliga människor i grunden men 8 veckors ledighet med tre små är olätt. Ibland okul och vi beställde hem 3 böcker till mig i början av sommaren som jag oläst pga dumihuvudet efter barnens läggning.

Mitt sjätte tips blir MUTA! Vi har tex börjat med mer heavy bilgodis. Jojo,socker är knark och så va men timslånga, tysta bilfärder är himmelriket på jorden. Det betyder inte att barnen får diabetes i slutet av augusti, det betyder bara att vi slipper få sammanbrott. Även cirka en glass varannan dag/kanske varje dag innebär 3 minuters barnalycka och andhämtning för oss. Samt 2 minuters tvätta händer/torka bord/fläckar på kläder. 

Och gå inte på myten om sommaren. Såhär, man gör vad som behövs för att överleva och alla har sin kamp. Vi tar de strider vi orkar och vi är de enda föräldrarna våra barn har. Vi har bara ett äktenskap och det vore tragiskt om vi inte lät en påse Ahlgrens bilar ge oss möjlighet till liite mer kraft och kärlek. Barnens tänder borstas och snart är det augusti igen och vi börjar tugga på kålrötter och bark igen, som vanligt.

Såhär såg Ian ut för ett par somrar sedan, ni fattar ju att det inte blir mycke chill.
Hoppas ni får en fin dag och TACK för era kommentarer! 

Äggstra snyggt

Förra året åkte jag till Helsingfors med en lite spännande konstellation tjejer från instagräm. En av tjejerna heter Anna och har ganska nyligen startat sitt företag där hon designar ekologiska och extraextra snygga barnkläder. Just nu har hon 50% sommarrea! Kolla in Form of happiness vettja! (Ps. Sjukt bra kvalitet på färgerna efter tvätt vilket inte är en självklarhet när det kommer till eko-tyger.)

Barnarbetare och honungsprat

Det är sällan rövdagar går i par, därför har vi haft en fin dag idag som inleddes med  blåbärsplockning och som verkar avslutas med att jag äter upp gårdagens bilgodis.

Git började helt frenetiskt att tvätta en osynlig fläck på väggen när hon badade. Hon mumlade något om provanställning på Rut-firma. Problemet är ju ba att tanten inte är särskilt smidig. Hon ska ståuppståupp och halkar såklart i badkaret och bryter ihop. När hon brutit ihop en stund vill hon ställa sig upp igen och halkar i och upp igen och…
Jag utnämner den här tiden i ett barns utveckling till den absolut töligaste (som i Värmland innebär tråkig, jobbig)  för päronen. Krypkryp-ståupp-läragåtiden. Så mycket rammel, så många toaborstar man inte vill att de ska äta på, så mycket hår i golvbrunnen de vill mömsa, vassa bestick i diskmaskinen, alla farliga trappor, eluttag, saker att sätta i halsen…det finns så många goda anledningar till att 6mån-2åringar inte är anställningsbara på arbetsmarknaden. 

Asjobbig ålder men också den sötaste. Nyfödingar är ju som bekant lite för skrynkliga varenda en och ser ut som din farfar i miniformat. När de börjar tjöcka på säj (och börjar ta sig fram) kommer skönheten och mest förmodligen för att man ska få extra tålamod till deras energiska upptåg. Lite som att 80talsglassen Vienetta ser god ut men smakar rätt blä, om ni hänger med…

Ni ser, en ramlande städtant på bilderna ovan och här snäste hon något om optikerdrömmar. 

Tack och lov ville hon räkna fåraskallar redan en stund efter 19 idag, glory för mitt tålamod. 
Övriga barn har varit obekymrade och glada ungefär hela dagen. Junis fick äntligen äta ”Pasta carbonäära” till lunch och Erik råkade kasta hennes tandborste i toaletten pga klassisk föräldraförvirring. Ian ramlade och slog sin arm på en lekplats men har mestadels ägnat dagen åt skratt och åt att säga att han älskar mig, sånt honungsprat serrni. De körde Walk this way på repeat och tokdansade tills svetten rann, de har ätit horder av blåbär och låtit tystnaden befinna sig på annan ort. 

Och jo, the bilgodis.

Som nu är jätteslut pga jag är jättesmart.

Till sist, jag har äntligen klickat mig vidare och beställt en vattenkanna till trädgården. En Lungo i rosa fick det bli, finns bla på Svenssons i lammhult för den sjåppingintresserade.

Välsignade vansinnesprojekt

Igår vaknade jag upp arg som ett bi och var arg som en groteskt stor bikupa resten av dagen. Pga allt möjligt. Frustration, spänningar, pms. 
Om det är något som prövar tålamodet som föräldrar så är det i flaskhalsarna, ni vet när man står i hallen och trängs och svettas floder och barn börjar grina. Eller när man ska packa och komma iväg eller hem. Eller när alla bryter ihop samtidigt över att lunchen serveras cirka fem minuter för sent för allas humör. Det blir trattar, enkelriktat, för snårigt och stressen kickar in. Då och då tittar jag ut över vår lilla skara och min make och konstatera att det liksom är VI som orsakat de där tre och det är vi som var dag styr familjeskutan. Allt vi gör får konsekvenser som sätter spår, en för sen lunch betyder utbrott-stress-bråk och en för stressad mamma gör barnen stressade och hejhej psykologerna till mina barn när de fyller sköra tonåringar. 
Jag kan bli knäpp när jag väl börjar tänka på det. Bitar av mitt föräldraskap som jag jobbar på och är medveten om att det påverkar negativt…utöver det har man det där blinda fönstret med omedvetna skitgrejer som ställer till det för alla och envar.
Nåväl, jag kan bli trött på att vara motorn i familjen, att vara den där som är peojektledarinnan. Erik har också koll, han är absolut ingen slöhäck men den absoluta stenkollen kring kidsen har jag. Och jag antar att jag har den för att jag har tagit rollen, vore jag inte så kåt på den hade Erik tvingats ta den, eller så hade jag klivit åt sidan och det hade blivit mer jämställt på det planet eftersom vi hade delat. Säkert hade vi blivit föräldrar som missade någon matsäck, julavslutning och barnen hade haft tjofadderittankläder…men vi (mest jag) hade varit med laid back och chill och sluppit stressen. Stressen som dödar passionen och snor energin.
Jag vet inte, jag gillar kontroll och var sak på sin plats, är inte det en viktig del av min personlighet att sudda ut om jag skulle bli chillamorsan? Jag vill nog snarare jobba på det mentala kring flaskhalsarna, se utvägarna och lära mig hantera dem bättre än att förvandlad till en arg tromb som far omkring med packning, kläder, andan i halsen och hårda ord.
Igår skulle vi just iväg och flaskhalsen dök upp. Tre barn som inte sitter still i onödan, all packning och så städning av lägenheten. Kontroll, stress, snabbt. Vi måste komma iväg när Git är lagom trött, när alla är mätta, innan de förstör farmor och farfars grejer, det ska blir rent men samtidigt yr alla omkring och någon hade startat ännu en soppåse när jag precis knutit ihop den sista…tömma kylen, tillbaks med strykjärnet, stänga fönster, puffa kuddar…

Och fina barnen som bara litar på oss. Vi förväntas fixa det här, varje dag och dygnet runt. Jag tror vi gör det rätt bra men ibland letar man bara efter pausknappen eller möjligheten att kunna ringa in en jourhavande extrahand.
 Vi överlevde. Vi kom hem. Idag är en ny dag, det arga biet dog i sömnen och en ny och fräsch, nyponrosdoftande, morsa har vaknat upp till det här välsignade vansinnesprojektet det är att vara ett moderskepp. 

Shit Git, en svettig hit

Det var en gång en 6månaders-Ian jag placerade i en liten diskbalja på landet.

Jag var väldigt säker på att han var min sista bebis….och några år senare slängde jag i den här nykomlingen i samma balja. Shit Git, du är en svettig hit.

Nu slänger just vi inte i fler bebisar dock, det är en fysisk omöjlighet. Övriga syskon till Erik får fylla på i framtiden.

Den där blå baljan är för övrigt inte det enda viset att svalka sig på landet, en liten gångstig på 20 meter och den större baljan breder ut sig. Jag förärade mig själv årets (och förra årets) första dopp. Det krävs djupa svettningar för att jag ska tycka ett bad är nödvändigt och det är sällan Sverige bjur mig på den känslan.

De fiskade också och kirrade en mört.

En svettig men fin dag på Lovsjön. Familjehäng, kusinbus, mat, prat, tjat, inget oblat. Imorgon åker vi hemåt till la Bästkusten igen. 

Mariah Carey sa det först

Vi hade behövt ha betydligt mer barnvakters än vad vi har möjlighet till. Minst en gång i månaden hade vi behövt trilla iväg tillsammans för att bara vara vuxna och ifred. (Det där behovet kom nog mest efter Ians ankomst, innan dess flöt allt bara på.) Vi har liksom vant oss vid att leva så, att det är oss allt hänger på. Och det sliter, på oss och på relationen. Vi är trötta och slitna som ruttna ägg ibland men vi pratar om det och just den här sommaren har det varit lite extra fint med iaf två hela dagars paus. Idag tog barnens morföräldrar hand om de större så vi övriga tre fick chilla lite. 

Barnen älskar mina föräldrar något bottenlöst. De ses inte överdrivet ofta men när de ses maxas leken, buset, glassintaget, glädjen. 
Själva drog vi iväg till svärföräldrarnas nya lya (där vi bor nu) och lät Git sova middag medan vi hämtade hem favvo-libanesiskt. Älskar ju sån mat. Och ungefär alla andra goda kök som finns i världen. Äta barnfritt, you know it. Inte en enda gång behövde vi gå från bordet för att någon i sällskapet helt plötsligt behövde bajsa/spillde ut ett fullt glas/tappade humöret…

När vi hade ätit så att magarna hade flyttat till nästa kvarter…drog vi till stan och åt lite mer. En instagramtipserska ropade något om ITALIENSK GLASS och sånt klistrar sig fast i min själ. Det är lite Careys Just call my name and I’ll be there, över sånt. Nedan följer en bildserie på min sunda reaktion efter smak på citronsorbet. 

Inte skitäckligt. Och så strosa, dricka cappuccino, slökolla affärer, prata, skratta…Och upptäcka på nytt att Erik är roligast i hela världen. Det glöms lätt bort i högen av tvätt, syskonbråk, kassa nätter, virus och de där icke-pauserna.

Jööönköping, fin stad tycker jag. Här har vi numera båda våra föräldrapar, ett par av mina syskon och en jättestor hög med mostrar och kusiner mm. Men ni vet, saltstänket och Sockertoppsvägen som vi älskar så, saknas ändå. Gött att liksom komma på besök och njuta av det goda. Som den här affären vi gick förbi. Jag tycker såååå synd om ägarna att namnet Modern nails redan var upptaget och att de var tvungna att lägga till 2:an. 

Sen eftermiddag styrde vi för att hämta hem kidsen. Junis fick syn på oss först och i ren besvikelse över att dagen gått alldeles för fort så hytte hon ilsket med näven och ropade ÅK HEM TILL UDDEVALLA MED ER! (Har man fått åka buss, få present, ätit hamburgare, två glassar, praliner och lösgodis samt haft ett par fullständigt närvarande vuxna hos sig en hel dag så förstår jag hennes reaktion.)

Men säg en skräpmatsdag som inte kan toppas med lite chips och film. Nåt fick vi ju muta med för att framstå som ett vettigt alternativ till mormor och morfar.

Och Git då, hon har ju fått haka på oss och varit chill som vanligt men tjöt av glädje när hennes bundsförvanter äntligen kom hem. Glory-Git! Farmor och farfars ena nya dusch fick med beröm godkänt av vår skitfina trio.
Tack mamma och pappa för den här dagen, utan er hade den här sommaren varit väldigt låååång…eller vem försöker jag lura, skitlång ären ju ändå men ännu långare, längst, längstast.

Nu äter vi upp chipsresterna och hämtar kraft inför nästa dag. Tjöss på er!