Bf 17/8

Tissel, tassel… Vi minns just den här kvällen fast för SEX ÅR SEDAN. Gulp och oj! Igångsättning och 14 dagar över tiden. Fostervattnet hade visst sinat. Pinvärkar, stressigt på förlossningen, personalen, värkstormar….1 september kom vårt lilla efterlängtade kon-hövve (formen pga snippway) med klöveröron. Mörkt hår, djupmörka ögon. Lilla huvudet bakåtlutat när hon sov och profilen som sin pappas. Vår sköldpadda. Lätt undernärd eftersom moderkakan lessnat.  Hon åt och sov, sov och åt. Hon sov så mycket och i så många timmar i sträck att vi enligt viss personal ”borde väcka henne”. Och som vi struntade i det idiotiska rådet. 

Vår första unge som vi nästan längtade ihjäl oss för att få. Sprutor, vånda, väntan. Varenda dag hon inte fanns var en plåga. Varenda dag hon finns är en gåva. Lilla älskade skitunge – imorgon är det din dag!

Glappt hövve

Tjabba, vardagen. Dagar så intensiva. Vakna, flyga upp, klä på, snabbäta, göra frisyrer, packa väskor, kissa, torka kiss, torka kiss utanför toaletten, gå till jobbet, komma hem, vara en närvarande förälder ända tills de somnat och då ska man vara en närvarande frugis och hämta ikapp allt inför nästa dag och dagen efter det men helst somna innan huvudet ramlar av från halsen. 

Vilket gäng jag kom hem till idag, det var visst utannonserat ett världsmästerskap i glädjeyra och lillasyrris krossade veteranerna med ett par kilometer. 

Nu glappar huvvet från hals och nacke, dags att scrolla ett par sista meter innan det trillar i golvet med en brutal duns.

Den största av storheter

Jag har ju glömt att berätta, den största av stora storheter – ett barn äro fött. En liten kusin till kidsen kom till jorden häromdan. Hon bor på andra sidan jorden men har en bebissäng i våra hjärtan. Lilla Anna. Min bror är Långa farbrorn och storasyrris heter Sophie och är en riktig stjärna. Mamma Vivi är grym, två fina kids är burna och levererade. 

Om vi vinkar i grupp till Sao Paolo så hör hon oss nog. Lilla fantastiska kusinunderverk!

Hörselskador i Nairobi

Ååååå så fint föräldraskapet är när jag fått andas. Tålamodet breder ut sig som en maffig ryamatta, kärleken och orken väller fram som oceaner, ungefär. 

Bild på tålamod.
Erik hade klarat hela helgen med kidsen med bravur. Han är lite så, mer chill än jag. Tre småkids själv en hel helg och jag hade ätit upp min tunga och mitt SOS-rop hade hörts till Nairobitrakterna.

Bild på Nairobitrakter.
 Jag känner mig lite vek, på så vis, som att jag borde kunna tåla mer, njuta mer, växa upp och vara dygnetrunthungrig på föräldraskapet. Men det är jag inte. Men han säger att jag har förmågan att ge dem ömhet som inte han gör, naturligt. Och det gör jag, det ger jag. Och en massa annat som är jag. Barnen älskar mig, det vet jag och det visar de. Men ändå, det där otillräcklighetsstinget finns där och surrar varenda dag. Lite för få armar, lite för trött, lite för lite tid att se var och en…

Bild på tillräcklig typ med många armar.
Förutom nu när jag fått vila en hel helg. Så jag njuter av det, att så länge den påtankade energin räcker, få vara den där föräldern med den extra skopan tålamodskärleksomsorg.

Allt du behöver veta

Helgsammanfattning från Stockholmshelgen, med allt du behöver veta, kommer här:

Jag försökte förklara för gänget att den här typen av affärer inte är coola men de lyssnade inte. Jag hörde något om ”ett unikt tillfälle att få köpa fashion”.
Till slut, efter att de tömt sina resekassor på nyckelringar med nallebjörnar i Sverigetröjor, fick jag dem att lämna stället och vi styrde med lätta steg mot Skeppshölma.

På bild: Lätta steg.

Som republikan fotade jag allt kungligt. Kungen hade lagt sin krona här, tex. Lite långt från hans lilla stuga som ni ser i bakgrunden. Han är som mina barn, sprider ut leksakerna öööverallt.
Våra lätta steg tog oss snart till målet, Moderna museet. Vi ville gärna se psykedeliska utställningen av Yayoi Kusama (yes, googlade den). Jag gillar! Jag inspireras. ​​

Alltså, jag gillar men med några få undantag. Den här klänningen lämnade något att önska – känslan av ickebajs.
Såklart tog vi den ordinarie utställningen också. Ni vet ”Blir du lönsam lille vän”, Get i däck osv..Det här konstverket påminde lite om vår pappersinsamling. Lika stor också, ca 4*2 meter och lite naiv i sin komposition.

Min favvis Baertling hängde där, snygga linjer, snygga färger.

Popkonst, popkonst…

Sedan kommer man till de där områdena av modern konst där människor med vanlig hjärninredning liksom inte längre dansar i takt med konstnärerna…Nedan presenterar jag konstverket ”Rep spik”.

Jag ber er kika lite närmre, så kanske någon förstår bättre. Cirka 6 cm rep med spik.

Richard Turttle, du är ett geni.

Det här konstverket hette Vitt över svart. Det är skönt med tydlighet ibland.

Sexuella anspelningar är ungefär 98% av grejen har jag förstått. Här hittade jag en bild från Eriks och mitt första år som par, kul att få se det förstorat.

Efter Moderna drog vi till Sööder och käkade lurre på Urban deli. Rätt vad det var dök den här fina bruttan upp. Glädje att få kaffa ihop med hejhejvardag-Louise! 
Efter en sån mysdejt behöver man gå till skrapan och kissa på blåttljusknarktoa, typiskt exotiskt om man bor i Uddevalla till vardags. 

Vi jobbade vidare på blått ljus-tema och åt middagen på Blue light Yokohama. Matbilder i dunkelt ljus ser ju ut som road kill men jag lovar att det smaka’ fint.

Stenhård toalettselfie.

Vi missade fikat igår och fick därför kompensera med hardcorefika på Vetekatten idag. 
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att en helgtripp lite då och då förgyller livet. Nu tågar jag hemåt och toklängtar efter världens finaste familj. Jag vill liksom maxigosa såå med hela gänget! 

STÅÅCKHOLM

Hela veckan gick i ett och jag trodde aaaldrig jag skulle nå målet för helgen – Stockholm med kompisarna. Men, nu så. En hel helg med Heidi, Hanna och Anna. Museum, stan och MAT. 

Vi bor på Grand central och jag vaknade 05:50 bara för att visa vart skåpet ska stå.
Rapport om huvvestans landmärken och sevärdheter kommer så småningom.
PÖSS

Jag är en pokal

Det är väl rimligt att tröttman sänker sig som en grov åsnepäls över en arm heltidsarbetande kvinna som jag. Käre nån va. 

Varenda terminsstart får jag lite panik över hur fult jag har’t vid mitt skrivbord. Jag funderar på att ta dit nån fin blomma, ett snyggt pennställ, en najs lampa….men så dyker eleverna upp och jag drunknar i saker jag prioriterar bra mycket mer, som att typ jobba. 

Och kidsen har fått börja med sitt. Mest energi tar Junis första dagar i förskoleklass. Hon behöver sitt, hon behöver mycket trygghet, så mycket trygghet att det inte är möjligt i början på en ny skola. Nya ansikten, rutiner, situationer.  Det gäller att ömsom pusha, ömsom vara mjuk. Och bjuda på glass på eftermiddagen. 
Kära barn, vad ni tar mycket plats. På alla möjliga vis. Jag fick förresten finaste kommentaren av Ian idag efter att jag sagt att jag älskar honom. Hans replik till mig blev ”Du glänser!” Det går att tolka på fler än ett vis, när man halvsprungit hem för alla uppförsbackar, men just idag väljer jag att tänka att hela jag påminner om en glänsande pokal. 

Utan godis försmäktar jag på denna ö

Såhär är det: mina barn har NOLL KOLL and I love it. Jag har hört om andra barn som sitter och räknar ned dagar och sekundrar till nästa lördag för då SKAVIFÅGODIS. En del barn är ju gjorda sånna och en del vuxna kan vara besatta av choklad, de ä ju inge konstigt med det, alls. Men, våra ungar är så uppslukade av detta vidunderligt starka nuet att de totalt missar eventuella chanser till lördagsgött ca 99% av gångerna. Det har till och med gått så långt att jag tycker lite synd om dem eftersom de en vanlig onsdag kan komma på besvikelsen över att ha missat ännu en lördag. Vissa fredagar har jag till och med sagt saker i stil med ”Åhå jaja, idag är det fredag ungar. Det betyder att det är lööö….”  Och kidsen ba’ ”Vaddå? Är det fredag idag?” Inte ett dugg lågintelligenta, bara här och nu.
Härom fredagen, när de behövde mutas för att följa med och handla, påminde vi dem lite lätt övertydligt med orden IMORGONÄRDETLÖRDAG. De nappade på en gång. Napp napp. Napp……Och bad om att få en sån där fruktklämmis som Git får ibland när vi är ute.

Där är vi alltså beredd på att pröjsa för kolaremmar, tablettaskar och till och med varsin läskig klubba, men allt de vill ha är bebismat. 

Jag vet. Det är en tidsfråga innan läget förändras och det är Ian som vibrerar oroväckande. Efter att han hade tryckt i sig den där fruktklämmisen på 0,3 sekunder krävde han att få lämna tillbaks den till affären och få något annat gott. Han är smart för att ha noll koll.
Ni som umgåtts med oss ett tag (på instagram) vet ju att jag inte låter mina kids gå lottlösa i livets sockerlotteri ändå. Det finns tex fina företeelser som stavas F I K A. 

Som sagt, så skönt att kidsen har noll koll på sina lördagar. Det kan finnas övriga i huset som kompenserar och som skulle kasta fruktklämmisen på dig om du sa att frukt är godis.

Copy and paste

Höll på att glömma ge rapport om fredagens röjiga kräftskiva med nästan nittiotvå gäster. Det blev ordentligt sent och klackarna i taket. Höhö.

Det började med att brollan och svägerskan kom och blev överfallna av barnen.

När vi såg ut som skelett ungefär somnade äntligen kidsen och vi kunde hugga in på pastellfesten.

Här är en bild på våra nittiotvå gäster, de får nästan inte plats i bild. Nästa år tror jag inte vi bjuder så många, det blir så trångt och rörigt…Hon den vackra kvinnan till höger är för övrigt gravid, det är vansinnigt fint. (Svägerskan i Brasilien föder dessutom vilken dag som helst *biter på naglarna* och som prickarna över ö och ä väntar fina systeryster barn i november.)

Vi höll på ordentligt länge…jag tror gästerna härdade ut ända till 22:15, om jag inte minns fel där i dimman.
Kopiera gärna vårt recept på skiva, det kan bara bli succé:

1. Var dygnetrunttrötta trebarnsföräldrar och bjud in ett gravidigt par.

2. Köp rekor. Köp hafskrefter.

3. Köp inte kinesiska krefter pga ”vi testar och de är billiga” (eventuellt ett citat från mannen som förtjusade sig över allt gratis i naturen i mitt tidigare inlägg)

4. Ät för mycket.

5. Somna nästan när ni konverserar.

6. Protestera inte när gästerna vill tacka för sig.

Allt är gratis

Vi kan ha haft den här familjens bästa dag ever igår. Vi åkte och lånade hem vår egen bebisutflyktsryggsäck (asså va’ heter en sån?) hos vänner som haft den. Vi har själva aldrig använt den och nu undrar jag varför i köttkvarnens namn inte? Sjukt bra ju. 

Junis omdöme om familjens utseende för dagen var ”Ian och jag är bäst klädda för skogsutflykt. Du ser mest ut som en bonde, pappa!”

Erik har under en allt för stor del av sitt liv varit en naturhatare. Det där med friluft har aldrig riktigt landat hos honom och han har skyllt på att diverse naturföreteelser är ”väldigt äckliga”. De diverse företeelserna är i regel fästingar. Där där naturhatandet kan eventuellt ha färgat av sig på något av våra äldre barn vilket känns onödigt. Igår tvingade jag alltså ut hela högen på 3 timmars skogsvandring och guess what – vi har en skogsfrälst pappa i familjen som sa nåt i stil med ”Varför har vi inte gjort det här innan? Det är ju alldeles GRATIS!” Han gick och förtjusade sig väldigt högljutt över alla gratisskalbaggar, gratisfjärilar, gratisbär och gratissvamp…

…men då bröt Junis ihop en minut och ba’ ”ÅÅÅ NEEEJ, ska ni vara galna i skogen BÅDA TVÅ nu också? Jag trodde pappa tyckte som jag!!?”

En mycket bedrövad Junis som just förlorat en allierad.

Typisk gratis ljung, så otroligt fint med årstidsväxlingarna. Jag fattar inte vad som har hänt, min naturromantiska sida har tagit över så brutalt sedan Git kom.

En typisk gratis åkattraktion i skogen. 

Ett typiskt träsvärd treåringen behövde ha med sig för att kunna ”döda monstej och slå på tjäd”. Svärdet fick mest äta djurbajs.

Ett typiskt tredje barn som får äta bulle och inte vill posera på foton.

Fullt beväpnad med det viktigaste i vänster hand.

Resultat:

1. Antal fästingar: 0

2. Antal bråk och gråt: 0

3. Antalet härliga samtal, svampar och bär: Flera gratis stycken per kilometer.

Förresten så spelade vi gölf på jobbet i fredags. Jag kan konstatera att gölf är kul om man har tid att nörda. Nördtiden i livet just nu ligger sjuhundra meter under havsnivån. Den dagen jag hämtar luft ovanför ytan kommer dock inte gölf ligga på topp 100 i prioriteringsordning. 

Se sån sjuk bana. Vi gick en sån därn korthålsbana och jag tröttnade efter halva vägen. Uthållighet är min grej.
Nu sover Git och övriga är i kyrkan. Jag ska passa på och placera mig lodrät och hålla käft en kvart.