Gravid-Limbo

Nu är jag inte sorten som förstår mig på vinter/sommartid, men att i nästan dagsljus få smygdokumentera den där typ 78åriga farbrorn som typ breakdance-slängde sig under fällda tågbommar i morse, kändes inte helt fel alltså. Han tog sin lilla cykel, hivade den under första bommen, tittade snabbt åt högervänsterhöger, pilade över spåret och…,sedan tog liksom smidigheten slut och vägen under sista bommen tog sin lilla stund. Som att köra Limbo gravid eller med bildäck runt kroppen. 
Tack och lov och liv fälls ju bommarna en kvart innan tåget dyker upp så att alla olagliga farbröder ska hinna över och så att alla laglydiga 34åringar hinner sucka sju varv. 

När han väl hade kommit såhär långt stod jag och ylade av lycka. Skönt med 0% tågmosade farbröder idag.

Det är tävlan om min famn när jag kommer hem. Det ska kramas, klängas, sittas, tankas närhet. Jag slänger mig på golvet och hela högen barn går till attack. Mammamamma, vet du? Kollakolla? Jagkanochjaghar! Kanduhjälpa? Sitta i mammas knä! MAMMA ska torka/klä av mig/läsa bok/natta! Jag äts upp och samtidigt är det få förunnat. Låt mig få andas en stund men var för alltid nära.

Junis och Ian var nämligen såhär små igår.

Sjuttonbarnsfamiljen

Hon sov 12 timmar och vaknade upp feberfri, lilla ankungen. Hon vill för övrigt göra allt som storasyskonen gör, dricka ur vanligt glas och äta utan haklapp. Vi curlar och hon njuter. När vi inte curlar är hon typen som tjuter. Senast idag när storasyskonen gick Halloweenrundan i kvarteret och hemmet kryllade av godis hon snart förstod var hett villebråd. Wiioouuööööööaahhuuui!

Alltså, det här, ett trollfejs med naturell yoghurt. Varför har vi inte sjutton barn…? 
Förmodligen för att hjärnan hade gett sjutton i att fungera då. 
Annars hallowinar vi för fullt. Vi pimpar badrummet och övriga väl valda delar. Junis är en hejare på toarullar. Johoorå, klart vi vet att hallowiin är på måndag men jag jobbar ju så vi måste parta nu istället.

Typisk hemmagjord hallowiinpizza. Bordet dekorerat med höstiga löv och hallowiiniga clementiner/satsumas/whatevva.

Typiskt pumpamord.
Typisk byggställning (tvättat ena gaveln så man ser att huset är vitt) som gjorde det särskilt bra att fästa spindelnät på. Blev lite hinderbana för alla godissugna grannungar.
Solen sken dessutom idag, på listan över sånt som gör hjärtat lite lättare och livet mycket härligare. 

Inställd fezt

Ljuva virustider. Jag kan inte andas, har slem i halsen och kan inte hosta för då väcker jag feberGit som ligger två cm ifrån.  Igår kom jag hem till superslöa feberGit. Övriga laget hostar och snorar, gnäller och gråter. Jag som eventuellt hade förhoppningar om att bjuda hem lite pepelz på Halloweenfest men här saknas hälsa, humör och ha..he..hiiii…hö..håå..hu..ho..hyy..och hantverksdetaljer. 

Sovande barn i famnen, det händer  i runda slängor precis aldrig nu för tiden. Om ni undrar hur man bäst äter fyllt pitabröd med tio kilo bebis på ena armen så gör man inte det. Om ni undrar hur snabbt en hand och öppen mun kan kompensera storbarnens icke förtärda fredagschips till efterrätt så är svaret AS och JÄTTEJÄTTE. 

Jag tände åtminstone ljus och det var tur med tanke på att det blev det enda värdiga inslaget under just denna fredagsmiddag. Alla barn grät i omgångar. Ian åt sitt pitabröd väldigt naturellt med två små bitar grillad kyckling, inga grönsaker och inget pitabröd. Han är en finsmakare och alldeles särskilt som rödgråten snorkiddo med minusenergi. 

Det räcker ändå med EN sån här upplevelse för att känna att det här föräldraskapet, trots snormiddagar, är väldigt fint. När jag nattade Junis igår så synkade det liksom bara härligt och lätt. Prata, läsa bok, prata lite om matematik, lite om klockan, busa, pussa krama gosa och god natt. Varför kan det inte vara sådär lätt och harmoniskt lite oftare? 
Kom an nu snorhelg, giv oss frid mitt i smeten.

Skönhetsopererad i skrevet

Smyger in för att släcka och när det är sådär stilla griper det tag i hjärtat en hel del extra, hur fantastiska barnen är.

Och så det här kitet, som är Junis allra käraste ägodelar:
1. Apan som är såå sönderkramad gav jag till Erik i nykär-present för fjorton år sedan. Exakt varför jag köpte en lite weird mjukisapa till honom när han var 20 vuxna år är oklart men den ser ut som min personlighet. Just den apan, som ser ut att ha drabbats av diverse hudsjukdomar, kramar hon varje natt. Väldigt hårt, så den varje ny dag ser ut att ha drabbats av en ny hudåkomma. Apis har skönhetsopererats i skrev och hals med tråd och nål otaliga gånger, men skulle aldrig kunna tänka sig silikon i brösten, där går gränsen säger hen. 
2. Den zebrarandiga sjalen fick hon i födelsedagspresent för flera år sedan av våra vänner, från början tänkt som just en sjal men den har heltidsarbetat som snuttefilt allt sedan ankomst. 
3. Random liten tax hon fått i typ Happy meal på Donken. Sjukt värdefull. Och sjukt jobbig att hitta när hon tappat bort den. Varje dag, fyra gånger.
4. Nattmössan. Ärvd av sin ömma fader som själv fick den i 6årsåldern. Vår 6åring sover med den på hövvet varje natt. Väldigt gulligt. 
7. Må hon alltid ha ett kit som gör henne trygg. Amen.

Dumpad

Min kamerarulle på fånen är fylld av 1. Ganska många bilder på barnen. 2. En del bilder på inredning. 3. En halv bild på vuxna individer. 4. ASVIKTIGA SKÄRMDUMPAR. 
Detta inlägg fokuserar just på mina skärmdumpar eftersom de symboliserar all inspiration och allt viktigt jag önskar att jag kom ihåg att göra/läsa/kolla på.
De senaste tre dagarnas skärmdumpar presenteras i samarbete med företaget Ti DS  BRIST AB. Som ni ser har mitt intresse gått igång på Halloweenpyssel/serier på Netflix som hyllas/valsedelssystem och rösthemighet/MP-rebeller/Googles övervakning/Påvens besök m.m. Så sjukt intressant och vettigt. 
Vad skärmdumpar ni!? Recept? Snygga kläder? Inget? 

När det är meningen

Tack för respons på förra inlägget. Fina och vettiga läsare är ni, hela bunten. Ibland skäms jag lite, över att jag har en sån sjuukt ful blogg jag inte orkar göra snygg och över att bloggandet blir så sporadiskt, men varje gång jag skäms påminner jag mig om att jag startade bloggen för att det skulle få kännas just enkelt och opretentiöst som inte ger mig press. Rakt upp och ned och precis när jag orkar och vill, när det är meningen. Det behöver inte vara roligt eller smart eller djupt, det behöver bara vara. 
Här hemma frågar Junis var tredje kvart om NÄÄÄR är det HELLOWIIN?! Vi har aldrig tidigare brytt oss om att göra nån grej av den här helgen, för att jag inte riktigt förstår grejen med sånt därnt mörkt och läskigt i kombination med små barn. Samtidigt vill jag inte bli nördföräldern som låter varenda skitnödig åsikt gå ut över barnen, för just i år har de pratat om det spännande inslaget, och det har ju kommit att bli en del i vår kultur oavsett vad jag tycker. 
Junis har köpt en helt ok outfit för egna sparpengar och ser fram emot att gå ut och samla på sig godisskatter. Vi pyntar med några gulligheter och spindelnät…och nu börjar jag tycka att set är liiite mysigt med en happening innan det vankas julförberedelser (även om jag föredrar Alla Helgona…)

Det här, när jag kom hem efter låång jobbdag, stressig husvisning och så en släng av löss i familjen…luskamma, schamponera, byta allas lakan, fixa mat, disk, tvätt, förbereda skolväskor, morgondagens kläder, ramla ihop utmattad… men att få se buketten rosor från min fina vän C, att få känna sig omsluten liksom. Vi är inte ensamma, även om vi bitvis får kämpa röven av oss. 
Kram till er! 

Varför skaffa barn om du inte….?

Debatten har gått lite varstans bl.a. i det här inlägget om föräldrar som skuldbeläggs när de har sina äldre barn på förskolan och jag säger bara FY bubblan och blä. För att jag blir ledsen och trött på sån’ skit. För att de som tar åt sig av sånt skuldbeläggande är just de som mår som sämst.
Jag vet ju av erfarenhet vad extra tid på förskolan kan få betyda. För mig och för vår familj betydde det ALLT förra året. För att vår lilla trea råkade födas in i en familj och med päron som var tämligen trötta. För att livet kan bjuda på erfarenheter och upplevelser vi aldrig på förhand kan räkna ut. 
En av följdkommentarerna i resonemanget ovan verkar vara ”varför skaffa barn om du inte vill ta hand om dem?” Som om vi alltid vet hur vi ska reagera på stora händelser och livets törnar. Som att vi alltid är starka när det kommer till vårt föräldraskap. Just föräldraskapet ska vi vara så präktiga och självständiga i, inget kan faliera för då är du en dålig förälder. 
Inte lägger vi väl egentligen samma börda på alla andra faser en människa går igenom och säger typ ”Men tycker du verkligen att det är så jobbigt att vara tonåring så kanske du inte…borde vara…en tonåring!?” eller ”varför skaffa en fru om du inte fattade att hon kunde dö en dag..!” För visst tycker vi det är okej om samhället skjuter till extra resurser i de lägena? Inte låter vi en tonåring eller åldring genomgå tuffa saker utan att det är ok med psykologhjälp eller liknande!?
Småbarnsåren är tuffa. Särskilt tuffa. Varför ser skilsmässostatistiken ut som den gör annars? Varför finns mödra- och barnhälsovård? (Varför skaffa barn om du inte kan ta några sprutor hemma själv på ungen? Mäta bebisen själv? Sy barnens kläder själv? Du vill väl göra allt för dina barn?!) Vi är olika, våra behov ser olika ut, det är enkel människokännedom.
Ärs, vad less jag blir, och ledsen. Över att just den föreställningen verkar cirkulera bland en stor grupp otroligt ”duktiga” i vår befolkning. Om ni bara anade en litet uns av den djuriska ångest en otroligt tacksam nybliven morsa/farsa kan känna.    Eufori blandat med panikångest och glädje som rullar över i att tabletterna i medicinskåpet kan få allt att bli så tyst. 

Vi borde inte ha ”skaffat” så många ungar, enligt vissa. Vissa borde skaffa sig lite eftertanke, enligt mig. Ser ni inte hur otroligt och fantastiskt bra vi är ihop, just för att vi vågat be om och fått extra stöd. 

Du, Gud

Urschmäkta tystnaden här men…jag hade lite glömt bort, fast ändå inte alls, hur den här 1-2årsfasen äter upp all tid och energi. 0-1 år är läskigt för det är så skört och litet, 1-2 är ohyggligt tufft för det är så intensivt. De kan inte prata utan tjuter/gnäller/vrålar sig till grejer. De går men ramlar, de klättrar, de röjer, de plöjer, de har kass finmotorik, de kan inte sitta still…

Ni bebisgullare får byta blogg eller förfasas över den där sockertoppskan, jag skiter i vilket, precis såhär tycker både Erik och jag. Det roliga börjar i tvåårsåldern, utan minsta kanelbulle till tvekan. Det hjälps liksom inte att hennes lår är klämvänliga eller att hennes fyra tänder får henne att vara sötare än en godisfabrik, vi orkar liksom inte. Men vi måste. En dag i taget. 

Och idag gick vi på husvisning. Vår vana trogen med alla kids i släptåg. ”Ojoj så många barn” sa mäklaren när vi vällde in. ”Ojoj en sån förvånad mäklare” tänkte jag. 
Och det skaver fortsatt. Humöret, den grå kulissen, dagens eviga ösregn, att inte veta om vi vill bygga ut eller köpa annat. Kattpiss och så. Men nu sover de och vi andas i normal takt en kvart innan sömnen tar oss. Du Gud, ge oss ett handtag från nåt håll nu. 

Vi är på sniskan

Jamen fy katten. Tack för fina ord från er. Det vänder ju, det där gråa, lika diskret som det dyker upp har det seglat iväg. Förhoppningsvis om inte för länge. Det blir lätt en ond cirkel också, dåligt med energi följt av en kass natt följt av en sjuk ettåring följt av en sur treåring följt av en…ja, vi är ju fem humör som ska synka och det är nästan alltid något blir på sniskan. Inte så konstigt men jobbigt ändå.
​​

De tar inte paus direkt, det ingår inte i deras affärsplan och det är man på ett sätt tacksam för. Barn ska leka, inte stirra in i en vägg. Men vi blir ju trötta ändå…det skaver här och där. Huset känns trångt, jag känner inte igen mig själv i spegeln, det är kyligare ute, det mörknar på, vi tackar nej till en massa umgänge…
Håller andan och väntar in julstämning, det enda vettiga vintern har att erbjuda (förutom cirka två soliga söndagar i januari). En helt annan dag skriver jag något gladare, det ser jag fram emot. 

När tysta världen lockar fortsätter jag att gå

Känslan av att vara dränerad och att det liksom inte hjälper vad än jag vattnar med. Det har varit en följeslagare hela livet. Första gången jag föll tungt var sommaren 94 och jag ville vara inomhus varje dag fast solen sken. Tyst. Ensamt. Mörkt. Jag kikade ut till världen och log så att alla skulle vara nöjda men jag vet att mamma såg och märkte. Hon sa det. Jag orkade ändå vara duktig i skolan och jag fick ändå nya kompisar och jag skrattade, på utsidan.

Den kommer och går, ibland gör den mig rädd och varannan dag tänker jag på hur det skulle vara i en helt tyst värld. Men det är inte farligt att undra över den tysta världen, så länge den längtan inte blir större än allt annat jag känner. 
Men aj vad den biter sig fast ibland, den där ångesten. Den smyger sig på och beter sig först som ett litet skavsår jag försöker ignorera. Efter ett tag har den vuxit sig större när jag tittat åt andra hållet. ”Det är bra. Det är fint. Det är okej. Bara lite trött.”  Plötsligt känner jag mig som en platt ballong men barnen kan jag liksom inte stänga av. De vill ha sin mamma och de kräver mig varje stund. Går jag undan för att andas dröjer det en minut innan någon frågar efter mig och behöverbehöver. Ibland tror jag att det är just därför de frågar efter mig, för de känner att jag liksom inte är där med hela mig.  Jag. Måste. Andas. Det måste bli tyst så jag hör mina tankar. Alla måste puttas bort och jag vill titta på världen utan att någon tittar på mig. 

Tom och platt. Det enda som hjälper är fejk it tills jag mejkar it. Jobbet är urbra på så vis, jag kommer hemifrån, huvudet får andra frågor och…och så barnen. De släpper inte taget om mig och jag tvingas tillbaks. Snart vänder det igen. 

Min nedklippta palettblad, den ser ut som jag känner mig just nu.