Köttblogg

Hosta, snor, inskolning av Git, alla behov, mörkret. Jag är inte riktigt mig själv utan liksom stoppar ned ansiktet i en sjal och har ingen kontakt med…djupet. Jag överlever och vi tragglar vardag. 

På väg att köpa sushi på lunchen. The stor halsduk, the konstigt ljus och det väldigt trötta foto-underifrån-fejset.
Idag firade jag tröttman genom att råka köpa ett lamm. Som var rätt uppstyckat men som vår generösa kött-proffs-granne kom och styckade klart. Om det är någon ovetandes som undrar hur många köttstycken det blir av ett ynkapynka lamm så är det plenty. 

Och så den där grejen med att uttyda vad alla delar är när man inte är proffs. 

Ehe. Om lammen kunde börja märka upp sin kropp med olika bokstäver eller så så att vi säkert vet vad allt är? Det vore ju bra för oss, och väldigt osmart av bäbä som ändå är survival of the ullig fittest. 

Så, nu har jag skrivit mitt första och sista blogginlägg om kött. Någon gång måste ju kanske vara den första och den sista och alla mina fantastiska läsare som är vegetarianer- jag ägnar alla framtida ickeköttinlägg åt er! 
Bä bä vita lamm och god natt! 

Allt som inte syns

Ibland glömmer man att berätta saker på sociala medier, då blir det lite grann som att man inte riktigt vet om det har hänt på riktigt. Eller att folk liksom ”Men hallååå, nu har vi hunnit till första advent och @sockertoppar har liksom inte bakat peppisar med sina barn än. Va ä hon för mamma, en underutvecklad bakmammaa ällä? Hon instagramar väl bara bort all sin kvalitetstid med barna. Ja verkligen. Precis. Ja, så måste det vara!”
Åsså har vi egentligen bakat peppisar för länge sedan, såklart, fast vi inte orkade utan bakade lite i psykos och fast Junis hade en kompis på besök och vi har ätit upp varenda peppis för länge sen’.

En annan sak som har hänt men som folk inte kommer tro på är knivhistorien. Jag skulle kniva loss lite med en clementin på en skärbräda men så råkade jag tappa den i perfekt position. Flappfappflapp genom oceaner av luft och plagg, rakt ned i plankgolvet.  Det ser precis ut som att slumpen hotade mig, otroligtmensant och plötsligthänderdet. 
Jag förstår om ni tvivlar. Ni tänker att ”jojo hon tror ju på Gud också men den DÄR går vi inte på!” Jag säger, true story, både peppisar och kniv.

Gillade förresten Lena Anderssons text i DN idag, om hur media silar mygg och sväljer kameler, eller iallafall silar bajs och sväljer latriner. 

Nu vill jag sova, gör det ni också! 

Revolutionära bagare

Årets lussekattsbak kan gå till historien som universums bästa. Framgångsfaktorer tros vara följande:
1. Jag satte degen 7:30 på morgonen då valhänta medstjälpare fortfarande knarkade morgon-tv.
2. Kl 9:15. Jag bakade ut degen och snurrade till majoriteten av lussekatterna då de valhänta medstjälparna hade bytt tv:n mot inlevelsefull kastakuddar-lek. 
3. Kl. 9:30 ropade jag till mig kidsen, klickade igång Bullfest på Spotify och hivade fram förkläden som 50% av deltagarna behagade bära 50% av tiden. Och HALLELUJA för det har hänt något med den felande bak-länken Ian sedan förra årets julbak. Detta år kunde han plötsligt….baka. Och det utan att marmorera väggarna med saffran eller tatuera mig med nån gaffel. Ungen har mognat. Eller så var det bara nån hang over från den falska kruppen som gav honom ett meditativt sinnelag. Skitsamma, bakningen gick AZZBRAA.

Kolla noga nu hur det ser ut när två barn som ska baka faktiskt också bakar. Detta är revolutionerande grejer.

Annars har detta varit en dag då vi njutit av att ha haft mina föräldrar på besök. 

Papi kom aldrig med på bild men han har varit röj-morfar hela dagen. Ses man inte så ofta är det många lekar att ta igen. 
Nu kysser jag den här dagen adjö. I morgon ska vi tända första ljuset och kirra hyacinter. 

BLIND I HÖVVET

Jomen fy 17. Ian mår ok. De kom hem cirkus 02 i natt. Båda tjejerna började sömnstrula och nör väckarklockan plingade hade vuxenheten skrapat ihop 2-3 timmars sömn. 
Smart som den IQstjärna jag är körde jag sedan fullt ös på jobbet….för att sedan komma hem och bjuda på mitt fulaste jag.
Mitt fulaste jag kommer alltid när jag är trött i kombination med pms. Det är precis då det väller över mig, hur äckligt allting är här hemma och hur INGEN (läs stackars Erik) har gjort ett skit och verkar vara helt BLINDIHÖVVET eftersom han inte märkt att huset håller på att äcklas sönder av smuts och stök.
Han är egentligen inte blindihövvet, han är bara blind för sådant jag vill ha ordning på som tex att det är rätt gött med någon enstaka kvadratmeter golvyta utan leksaker och helst sömn i sängkläder som inte kan promenera i egen kraft. Själv verkar jag asblindihövvet för dieselmätaren i bilen och vardagshandlingen, men det pratar jag helst inte högt om för då kan min pms göra någon annan till ett offer och det är den inte intresserad av. 
Pms-arg-ruset börjar med att jag skäller lite och sedan blir jag okontaktbar. Idag satt ruset i  bara 4,5 timmar. På den tiden har jag med jättegnällig Git på höften städat hela huset, bytt lakan, tvättat, rafsat fram adventsskit, diskat, varit en idiot osv.  Men det är åtminstone något renare och ordnat nu. 
Urs, stackars barn. Jag vill inte städa bort deras barndom men får jag ett sånt här rus i månaden får jag hoppas att de minns nån glimt av chilla morsan också. 
Nu ska jag tända av med chips. Shit loads of chips, och dipp, med Pepsi Max och en skopa självömkan. Hoppas ni chillar lika mycket som jag idag.

Bild på mitt perfekt stylade kontorsfönster. FN-flagga, manspreadande muskelman och lite adventsskit. 
Fin helg på er! 

Andas lätt och flyg hem!

Lägg inte ut. Fotoförbud. Närå.

Inget bakteriellt. Pumpas full med vettiga meduciner. Snart får jag stryka panna. 
Alltså ungar. Skrämmer ihjäl en. Jag vet en viss storasyster som kommer vara fett avis på ambulans-nallen han fick av sjukvårdarna. Ska be na’ skita i å skaffa krupp för att få en och så lovar jag henne ett Mc Donaldsgosedjur av oss istället, vid tillfälle och inom två år. Cirka. 

Kolla vad Erik just skrev ovan! Medicin?! Nu-sjukvården har börjat med alternativ medicin? Lite New age-flum ällä?

Men det visade sig vara någon form av pedagogisk meducin. Tur jag inte är ett päron som tycker socker är knark och fint att landstinget kan erbjuda room service. Erik försökte beställa pizza hos sköterskan men där gick han bet. Hoppas på höjd landstingsskatt kommande budgetår så att servicen kan förbättras för patienterna och deras hungriga anhöriga.
Bild på vetenskaplig medicin. New age-glassen uppäten.

Kom hem nu min lelle plutt, andas lätt och flyg hem! 

Premiär på 112

Dagarna bara swuuuusvh och vintervirusen ba’ swooosch. Jag är ganska chill när det kommer till kidsen och sjukor. Junis har skrämt oss så många gånger och när man ropat vargen kommer ett gäng gånger…så coolar man ner till slut. 
Ian har kört klassikern tjock i halsen ett par dagar, feber, lugn och dålig matlust men ändå ett okej allmäntillstånd. Det lät inge vidare när han andades under dagen men vi ba’ ”Ärs, virus, går över, vi får ingen hjälp på vc ändå…” Två timmar hann han sova och sedan vaknade han upp med blåa läppar och med svårigheter att andas. 
Vi ringde 1177 och de ropade ”RING 112!!” och ambulansis kom på två proffsiga röda med  en massa inte-cannabis-grejer att andas in och annan medicin. 
Jag ba” ”Men vi kan gå in å lägga oss nu ällä” och ambulansis ba’ ”NEJ, han har god syresättning men fortfarande för ansträngd andning” och vi ba’ ”VARGEN KOMMER!”
Jag är hemma och vaktar brudarna och har ångest över att jag inte stryker Ians panna just nu. Hans pappa fick ambulanseskort till akuten och nu får de väl sitta där hela natta. Arma barn, arma make, sketans vintersjukor. 

Stinkande blommor

Ösregn, mörker. Ungefär terminens jobbigaste dag börjar lida mot sitt slut. Fy bubblan för vissa jobbgrejer alltså. Fick ett stort förlåt och en blomma av en kollega. Jag smälter och resonerar inombords. Ian har gjort sitt och bedömt doften som ”FYYYY!”

Tänk ändå, att människor säger förlåt till varandra 2016. Det är liksom inte så ofta ordet klingar genom luften. Typiskt omodernt och svårt för oss människor att erkänna oss vara rövhattar titt som tätt. Gäller såklart även mig och flera gånger om. 
Nu ska jag fortsätta smälta och låta det där förlåtet hitta plats på insidan. OBS! Köp inte produkten på bilden nedan pga äckligare än din moster kan erkänna. Jag kan dessutom offentligt passa på att hänga ut Erik, en sån där smakkombo hade jag aaaldrig köpt. Kokos däremot, varenda produkt med kokos kan ni kasta åt mitt håll. Jag går tex å väntar på dagen då kokoschips och kokoskexchoklad lanseras.

Ögonhålor till salu

Jag har ett problem och det gäller dessa i kombination med husbandet:

Erik köpte de här ordentligt snygga Dr Martenskängsen i helgen och jag…går och dreglar, suktar, tungan hänger utanför, ögonbollarna har glidit ned på kindhalvorna och jag tycker världen sko-orättvisor har lagt sin tunga skugga över mitt liv. Där går jag omkring i mitt enkla sko-liv och köpte en billig kompletteringssko (till mina andra höst/vinterskor) på HM i höstas för att hålla igen lite. Visserligen har  jag inte hållit igen det minsta på andra klädområden men nu pratar vi SKOR i kombination med suktande feelings. Minst ett par sånna där borde jag också få ha, kan vi vara överens om det?
Mitt förslag är att jag hittar en guldkista i tvättmaskinen i morgon. Avgjort.

Deltidsreklam för söt skitfamilj

Alltså ni är ju för fina som kikar in här trots mitt stenkassa uppdaterande. Vi kan väl sammanfatta anledningen med heltidsjobb och heltidsfamilj. Just den senaste tiden en del turbulens på jobbet som urlakat minsta gnutta energi. 

Jag hyllar ju deltid till skyarna och känner verkligen hur det blir en vettig fördelning till våren. Vi kommer att ha varsin ledig dag och därmed får de mindre barnen gå på föris tre dagar i veckan och Junis kan få lite kortare dagar.

Och jag som skrivit så mycket om att jag verkligen inte trivs med att vara föräldraledig?! Problemet är egentligen inte föräldraledigheten utan just föräldraledighet på heltid, det funkar inte ett dugg för mig/oss. Vi blir liksom båda deppiga/oinspirerade/ledsna. 

Deltid däremot, ojess give it to me baby, aha. Rent ekonomiskt överlever vi, vi är kommunanställda med allt vad det innebär, lönemässigt, men skiter ärligt talat i det ekonomiska. Visst skulle vi kanske ha råd med nån resa eller renovera lite på huset om vi jobbade heltid men det är det absolut inte värt. Barnen hungrar efter närhet och uppmärksamhet och det är vi som är deras äskade föräldrar. Barnen uppskattar garanterat vår fysiska närhet i vardagen mer än en Teneriffaresa. Tror jag. (Drömmen är ju både och…)
Därmed inte sagt att deltid är bäst för alla familjer, det är bäst för oss, bäst för våra sorts kids och för vårt föräldraskap.

Ett litet probläm jag har märkt är ju den där jämställdhetsfrågan. Nästa höst går en av oss upp i heltid och det har mestadels, tidigare år,  varit jag som fortsatt jobbar 80%. För att jag önskat det mest (och varför det är så är en annan diskussion) När de där pensionskuverten dimper ner så syns det tydligt vem som arbetat mest hemifrån. Sånt suger och det tänker vi kompensera genom att lägga undan extra stash till min pension. Jag vill inte riskera att Erik dör blixt-döden och att min ekonomi havererar pga jag har varit den som deltidsjobbat. 

Å söta skitfamilj, jag är urlakad och samtidigt tror jag vi kommer se tillbaks på den här tiden i livet som väldgt vacker. Lite sliten i kanterna, ibland lite för sliten så det ser chabby chict ut,men ändå. Vi stormar, vi är friska, vi kramas mycket, vi är nära, vi stångas, bråkar, låter, härjar. Vi lever och vi växer.

Fotokonst och en syrlig karamell

Här kommer veckans potpurri:

• Gick till jobbet 7:45 i morse och kom hem 20:30. Rimlig arbetsdag när man hinner träffa barnen en timme på morgonen…men, åkte helt frivilligt till Göteborg på jobbföreläsning på eftermiddagen. Torkel Klingberg var föreläsaren och mycket intressant var ordet.              Ni vet som åhörare ska man ju sitta och anteckna och ta bra foton. På biografen Bergakungen i Götet är det sköna stolar, därav fantastiska foton.

Denna bild är jag särskilt nöjd med, en rubrik och ett gäng morötter.

• I övrigt behöver jag nämna, för alla icke-instagramers, att min syster har blivit mamma i veckan. Andra gången gilt och hurra alltså. Önskar bara de där syskonbarnen inte fanns på sånt avstånd. Tänk så jag hade nypt dem i kinderna då och stuckit till dem syrliga karameller jag hade förvarat i en blommig porslinsskkål.   Den där stolta storasystern på bilden, Elise, är en av jordens roligaste ungar. Hon skulle tex lätt kunna skänka bort familjens bostadsrätt för att få en påse godis, en tjej i min smak.

• I övrigt har livet de senaste dagarna kantats väldigt mycket av den här händelsen:

Fy bubblan och så va’. Kalla kårar och ett djupt obehag. Min bror Marcus hade rätt tidigt i våras när han sa att Trump skulle vinna skiten. Jag var naiv och hoppfull. 
En kylig värld, på så många vis och det enda som finns kvar att göra är att fortsätta att gå mot det ljusa. 

• För kolla Uddeballa nu. Kallt, klart, vitt. Fyrtionio miljoner vantar vi inte hittar, sjuttio mössor, tre gånger arton overaller och två föräldrar i hall-psykos. Men fint är det och pulka åker vi.

Öööö?

Vi har försökt att dra alla våra bebisar i pulka när de var cirka ett år och äntligen har vi producerat en avkomma som älskar det. 
Nu behöver jag helg, en dag kvar. I vår jobbar jag deltid, hurra för det.