Läste just detta inlägg av hejhej-Louise om fördelning och jämställdhet i hemmet. Läs det! I kommentatorsfältet kryllar det av föräldrar som drar det tyngsta lasset och uppmaningen i inlägget är ”shit vad bra du är som drar tyngsta lasset” (istället för kass du är som inte säger ifrån).
För precis så är det ju, att alla borde få bli lyssnade på. Och det är förmodligen uppenbart i en relation vem som drar mest och oftast hjälper det inte att man skriker utan öron behöver öppnas.
Hur jämställt är det här då och hur mäter vi det? Vi använder oss av en bruten linjal vi kallar feeling. Det bara märks. När den ena tar slut tar den andra vid. Ibland drar jag 70% ibland 30%, han gör detsamma. Det låter jobbigt klämkäckt tycker en del av er, jag förstår.
En sak jag märkt en väldigt skillnad på är denna omgång som Erik varit föräldraledig. Den här hösten har han fått rodda med en bebis, en 15timmars på föris och en 6åring på förskoleklass. Det blir en massa koll på vantar, overaller, lappar, listor, tider, feber, mellis….Han har helt enkelt haft rollen jag annars alltid tagit på mig – projektledarrollen.
Föräldraledighet ger jag därför alla mina sju vassa tummar upp. Det ökar medvetenheten och jämställdheten bara genom att vi får gå i varandras skor. Föräldraledigheten gör att han som inte burit barnen i 9 månader eller levt väldigt nära den första tiden, liksom kommer ikapp, kommer nära, förstår mer.
Men så tjafsar vi ibland också. Som de allra flesta. Vi bråkar om våra olika tempon och ögon. Jag ser typ all oordning, skitiga barn, stökiga garderober. Jag ser här och nu men också sju steg framåt, det projektiga tänket. Jag vill att allt ska gå rysligt snabbt…och jag kan irritera ihjäl mig på när han försöker meditera ut en disk eller jazz-chilla med dammsugaren. KOM IGEEEN! På samma tid som han tömt en diskmaskin har jag hunnit flyttstäda ett slott och flyttat till Kartago. Men där är det ju inte kul att bo själv så jag får beställa returbiljett och försöka att inte hoppa av frustration över att diskmaskinen fortfarande inte är tömd efter två minuter.
Vi har alltså väldigt olika tempon, en oljad blixt i äktenskap med en sengångare. Jag stressar (tycker han och jag kan rent objektivt hålla med men när gästerna kommer om fem minuter har jag svårt att jazzchilla. Jag tränar på’t men det är svårt.) och han försöker andas. Utöver det har vi blick för olika saker och de där sakerna råkar vara ganska könsstereotypa, men det skiter jag i. Det är inget som är ofördelaktigt för nån av oss. Knalldör Erik kommer jag leasa bil, jättedör jag kommer Erik laga recept med färre ingredienser i. Ingen grinar över en sån grej, möjligtvis över själva dödsfallet.
Sedan har ingen av oss nån prestige i ett särskilt område, vi har bara tagit de rollerna som är minst tråkiga för oss. Jag ger er s p o l a r v ä t s k a som exempel, fy rackarns vad trist. Mitt hjärta nästan stannar av tråkighet och jag tar betydligt hellre frågan om strumpbyxorna till pepparkaks-outfiten.
Jag gör kanske flest moment, eftersom jag är snabbare än nödvändigt, men han gör alla skittråkiga saker så det kan liksom kvitta. Han är otroligt lugn och osjälvisk och gör därför det där lilla extra. Köper chokladen i elfte timmen och hämtar vattnet när min snabba röv fastnat i soffan.
En grej jag har märkt provocerar en del är nätterna. Här är det Erik som gör typiskt kvinnogrejen med att gå upp på nätterna. Han somnar alltid om på 2 sekunder och är oftast mer pigg och utvilad dagen efter än vad jag är efter en hotellnatt. Härom natten reste jag på mig för ett napp-plopp och det tog 2 timmar för mig att somna om. Mitt oroshjärta hittar sitt utrymme nattetid. I 34 år har jag letat efter bästa sömnstrategierna, att inte vakna mer än nödvändigt är typ grunden för att jag inte ska få sömnproblem igen.
Men. Några gånger har han fått frågan av en närstående om han inte ”hjälper till med barnen lite väl mycket”. För så hårt cementerat är det i vissa sammanhang att mannen bör ha sin frihet men kvinnan är skapt till uppoffring.
Till sist, en sista sak om det könsstereotypa. Den grejen jag tycker är viktigast att båda har insyn och kontroll på är ekonomin. Det största ansvaret kan fortfarande ligga på en person men att i grunden styra upp ekonomin och vara medveten om läget tycker jag är asviktigt. Det om något, kan vara en avgörande skillnad om ett par går isär eller den ena dör. Inte om den ena skött maten och den andra bilen. Pengar är makt i mycket högre grad än vad spolarvätska är.
Här har ni ett bevis på att Erik tränar på att se saker som behöver göras i hemmet så att jag slipper gnälla.
Beviset på att jag försöker bli mer chill och mindre stressig…ordnar jag med en annan dag, nu hinner jag inte, jag måste…
Ps. Jag vet, cheesy att han heter Älskling i telefonen men det var benämningen han fick i min goa’ Nokia år 2002 och det har fått vara kvar, som en påminnelse om vilket vettigt kap jag gjorde då. Det är lätt att glömma bort när sengångaren tömmer disken nämligen.ds.
Sockertoppar 