Precis alla barnläkare

Och kaboom. Där har vi årets första vab. Junis har insjuknat i en klassisk (troligtvis) långkörare. Feberdag två är avklarad och inte en tillstymmelse till levnadsglädje eller tillfrisknande synes på himlen. Får vi det som brukligt kommer febern att sitta i ca 10-12 dagar. ALLA BARNLÄKARE som läser den här blögga – är det normalt för ett kiddo att ha så långa feberperioder? (Nu kommer ALLA BARNLÄKARE som läser den här blögga att svara JAAA, allt är normalt och gå på allmäntillståndet!!) 

Antingen sover hon eller så kisar hon med ett öga, det är tydligen jobbigt att titta med båda. Vi tvingar i henne vätska och hon orkar inte ens titta på film, läsa bok eller lyssna på radio. Sedvanliga 39 grader i temp. 

Arma skitunge. Hon hade svårt att dölja sin förtjusning när hennes syskon kom hem med sjuttiotusen kilo energi och bisarr ljudnivå.

I morgon går jag till jôbbe igen, Erik är hemma resten av feberveckan, glory! 
Ps. Enligt försäkringskassan får man ju inte jobba när man vabar. Exakt vad f-kassan vill att jag ska göra istället är oklart. Kanske vill de att jag ska ramla ihop av tristess och över jobbstress. Det hade varit dyrt eftersom jag hade behövt sjukskriva mig och då hade jag begärt lite mer pengar av f-kassan. Alltså, myndighetsSverige är bra härligt ibland.  Ds. 

När det inte lyfter

Ett par deppdagar har flutit förbi. Ibland är det bara så, att det inte lyfter. Jag vet strategin, jag blundar och siktar framåt. Det vänder en annan dag. Jag knaprar D-vitamin, järn och försöker att fånga det som varit fint i helgen, som att brorsan och svägerskan var här igår kväll och att brorsan var så sjukt rolig. Om jag kan hitta humorn i skrift kan han göra det med ord. Skönt att få skratta. 

De kom och tog barnen en sväng idag oxkså så att vi kunde gå på husvisning. Ära vare Gud i höjden för att slippa ha med sig alla tre på en sån grej. Och inte för att ännu en gång hänga ut andras smak men ändå för att lite grann ändå hänga ut andras smak….den här stolen får man ha SJUKT tighta skinkor för att kunna njuta av. Det har inte jag. 

Tänk sikken liten, spetsig röv som kan sitta där vid fönstervrån och njuta. Så, nu ska jag inte hänga ut andras inredningssmak. Inte en enda gång förrän det är dags igen. 

Kidsen har som vanligt inte tagit hänsyn till deras svårsinnade moderskepp. Tur är väl det.

Gits har som vanligt hämtat vad som bjuds i hallen och klätt sig swagigt.

Och så komma ut ut och ut. Trots gråmulet och tråkigt kallt. Vi lyckades släpa barnen på en lekparkstur och en timmes promenad. Alltså döden i grytan och överallt annars för det här med vinterkläder och småbarn. Man blir alltid lika sugen på att lägga in sig själv på klinik med steril miljö efter ett påklädningspass. Sverige, Sverige älskade skitland. 

Nä hörrni. Gillar inte det här. I morgon vänder det vid 11-kaffet. Tjoflöjt! 

Git eldar och vi stretar

Igår eftermiddag var vi i lekrummet i källaren och jag huttade på med lite extra värme, jag gick till tvättstugan i 2,4 sekunder och då passade Git på att lägga på lite extra ved.

Det kändes som en fin start på helgen, att  nästan få fyr på huset. Dags att borra upp den där brandvarnaren som legat på hyllan där ett par år, värme stiger som bekant uppåt. 

Annars. Januari. Mörkt, kallt, dassigt, dimmigt och oinspirerat. Vi stretar liksom. 

Roy har stylat

Innan jag kan göra något annat måste jag bygga en pedistal och placera följande där på:

Vardagsglädje. Sitter som en schmeck en vanlig fulfin onsdag i nattsvarta januari-Sverige. Det är bra märkligt ändå, att så många svenskar ändå står upprätt och let ibland med tanke på det här bisarra klimatet vi har. Ibland tänker jag på min storebror med familj som bor i Brasilien. Jag tänker särskilt ofta på dem när vi vaknar i vårt nattsvarta Svea, när unghögen ska tjatas upp ur sina morgontöcken, när bilrutan har ett 7 km tjockt istäcke över sig, när snoret fryser till is innan det hinner göra premiär på överläppen, när det hinner bli nattsvart innan sista konferensen börjar. Jag tänker på dem när vi använder halva månadsbudgeten till tjockvantar och när kroppen frysskakar så att vänsterskelettet byter plats till högersidan. Då tänker jag på utomlands. På ljuset. På värmen. Min längtan är störst mellan januari till april. I maj börjar det hända grejer, allt dess för innan är som att bjuda på fiskbullar när det finns choklad med fudge och  havssaltsmak. 

Nu när jag uttryckt mitt hjärtas sorg över avsaknaden av tropisk hetta går jag över igen till hemnet. För att Roy Andersson råkar ha stylat ett hus på Lindåsvägen i Uddeballa. Kolla ba’!

Det här är magi. Ingen med feeling för feeling kan undgå briljansen i det orörda. 

Som avslutning repeterar jag Marabou fudge och havssalt. Ifall någon glömde det väsentliga i kråksången. God natt! 

Shit loads

Idag fuskstartade vi firandet av Ian. Brorsan och hans frugis kom hit och vi hipp-hippade och hurr-hurrade shit loads. (Vi är sååå tacksamma över att äntligen ha lite familj att kunna dela sånt här med. Snart får de barn också, vilken grej att få ha kusiner på samma plats, sjukt exotiskt för både Erik och mig!)

Jag som förr i tiden orkade baka tårtor och pyssla låter nu Erik kirra snabbtårta från Coop. Med sneda ljus. För att det finns lite annat att göra som känns viktigare. Att överleva är en sån grej.

Han är en sån gullis vår Ian, jag är så kär i’n. Högintensiv, dålig humor, kramig, allmänt gladlynt. Mitt hjärtas fröjd och några minuter efter midnatt höll jag hans tjockkropp i famnen för första gången. Stark, argt magknipig redan från första dag, runda kinder. Min lycka.

En annan intensiv glädjespridare som har tre jobb just nu: 

1. Odla tänder. Sjukt irriterande. Säkert för henne men nu tänker jag framför allt på hennes omogna föräldrar som snart får en hylla på höften skänkt av evolutionära biståndsorganisationer. Gnäll gnäll, handen i munnen, bära bära.

2. Klä på sig whatevva som hallen kan erbjuda. Som om vinterns alla uppsättningar inte är nog röriga i sig, yr hon omkring och testar alla skor, mössor och vantar hon kommer åt.

3. Småäta. Det har säkert med tänderna att göra. Helst vill hon ha fri tillgång till allt som finns i lådan där.

Först ler hon. När hon inte får gehör för banan-krav på krav-banan….

…ändrar hon taktik och beter sig som sin morsa två dagar innan mens…

…för att efter den stora tragiken krypa ihop i en sorgehög och krama ett lurvigt fejkdjur. 
Hej då helgen. Du var fulfin och vi är inte det minsta utvilade. Den här gången heller.

Bättre boenden

I fredags bröt vi ihop en sväng soffan tillsammans, över lite rådvillhet kring hur vi ska bo de kommande tjugo åren. Alltså bo kvar eller leta nytt. Jag har Hemnet-knarkat ett tag men bostadsmarknaden är så död och löjlig att det inte är kul. Men vi kulade till det genom att söka efter villor lite mer på landet. 

Den här la’ jag ut på insta, de e la gött när fôlk homestajlar med grill i hallen. 

Och inredningsstilar. Jag vill inte raljera. Bara fnissa lite. Okej,  kanske skratta lite åt men jag ska kompensera genom stash till Läkare utan gränser snart. För zooma in på femtiotalsköket i kombination med att Dracula glömt sina stolar. 

När en meter extra rördragning kostar mer än en snus får blandaren sitta ovanför toastolen. Givet tycker jag, klart människan ska prioritera snuset.

Hur jag än försökte fick jag inte till upphängningen. 

Kreativa lösningar kryllar det av. Som det här huset som från sin altan byggt en stor TRÄBRO som leder till…

…uthuset bredvid och är du en halv meter hög kan du krypa in genom dörren där och komma in till en skön..

…spa-miljö med…

…precis allt du behöver.

Vissa andra har bara hittat olämpliga spots på Bauhaus-rean i somras.

Och somliga bor på rätt väg i livet.

Jag älskar Hemnet. Och känn er fria att driva med min stil, den är öppen för ironi. Idag skrev grannarna på att de godkänner vår utbyggnad så nu ska vi lämna in för bygglov. Så vi bor nog kvar. Troligtvis. 

Hej Bullen, vi bråkar. Vi också.

Jag fick en frauge om bråk, om hur ofta Erik och jag bråkar, vad som är ”normalt” osv. Ett intressant och jobbigt ämne. Som jag vet att jag skrivit om förut men här kommer kanske något mer än jag sagt tidigare.
HISTORIA: Vi har ju varit ihop sedan renässansens medeltid, dvs 2002, och har därmed hunnit med minst 2002 bråk.

(Bild från Google på renässans-bråk)

 

För det första skulle jag vilja säga att det är viktigt att komma ihåg att man är två i en relation och därmed två i ett relationsbråk. Ingen jättesurprise men med det menar jag att den jag möter i bråket har en viss konfliktstil och jag har i regel en annan. Vi kommer från olika bakgrunder med olika upplevelser om hur man  t a r   i   s a k e r.

(Googlebild på hur en del tar i saker då de bråkar, med pincettgrepp, dvs knappt nuddar vid problemet)
Vi hade våra Unga bråk. Jag var inte helt stabil när Erik och jag träffades, hade en massa som behövde bearbetas och processas på insidan, sånt som skapade ilska hos mig men som egentligen handlade om helt andra saker. Förstod jag efter ungefär 5-6 år. Det var en massa år av jätteilska och ångestattacker som kunde dyka upp några gånger i månaden. Jag ville skada mig själv när känslorna blev för starka. Jag provocerade fram bråk ibland för att testa om Erik fanns kvar. Jag bände, vände, vred och stångades….och så plötsligt lugnade det ned sig. Men det hade lika gärna kunnat sluta illa, om min självkänsla inte hade börjat byggas upp. 
KONFLIKTSTILAR: Men, i ett sånt därnt stökigt och virvelvindigt förhållande blir det så tydligt att båda två står ansvariga för att det ska gå ihop. Erik, som aldrig varit med om riktiga bråk, skyggade så fort det dök upp känsloliv starkare än en halv undernärd mussla. Han ville tysta ner, hysch-hysch och lugn och ro. Blunda. Låtsas som att allt är fint. På ytan. Jag gick liksom på själsliga steroider och han feggömde sig för att det fanns ju äggskal att promenera på. 

(Bild från Google på musslor som skött kosten)
SÖK HJÄLP!: Hade vi varit klokare eller haft någon nära som sett det där hade jag önskat att hen skulle ha hintat om parterapi för att lära oss bråka. Kanske också enskild terapi för att bearbeta. Men vi tog den snåriga vägen istället som stavas tid och liv. För mycket har lugnat ned sig. 

(Googlebild på ”Hjälp”, visserligen hade den med klimatet att göra men en relation är väl också nån sorts klimat)
HISTORIA DEL 2: De där första åren må ha varit bråkiga men vi hade tid och energi att reda upp allt. Det hade vi inte åren då vi äntligen ivf-kämpat oss till våra kids, fick tvåbarnschock och två närstående familjemedlemmar plötsligt blev väldigt sjuka mm.. De åren är de tuffaste och mest infekterade i vår relation då vi plötsligt slutade släppa in varandra på djupet. 

Och PANG! Det var då vi blev gravida igen. Allting ställdes på sin spets, vi blev desperata och började tack och lov att hitta tillbaka till varandra. Vi började att prata igen. 

(Googlade Kärleksbarn och fick denna träff. Exakt såhär ser inte Git ut.)
NUTID: Nu för tiden tjafsar vi, om ditten och datten, lite nu och då. Om sopor eller diskmaskinen, men inget som infekterar eller blir giftigt. Tre minuter senare kan vi kramas. Sånna där enorma bråk har vi i stort sett aldrig längre, dock brukar vi klämma in minst ett gräl kring pms. Nivån är att någon av oss känner sig anklagad, vi höjer rösterna och säger något alldeles för hårt och onödigt och så går känslorna över inom nån timme. Oftast. 

(Saker att tjafsa om: sopor)

PMS!!!!: Vad jag lagt märke till genom åren är att Pms-kartläggningen är viktig, till och med A&O. I 100 fall av 100 pms-issar blir jag ilsk (och deppig, håglös, trött). I 100 fall av 100 önskar jag att Erik hade haft en app med pushnotis som dyker upp med RED MENS-ALERT så han hade varit mer beredd. 

Bild om PMS sv geniet Hejhejvardag-Louise.

Till slut skulle jag vilja säga det här:

 1. Bråk är inte farligt i sig 

Googlebild på ett bra bråk.

Och en på ett mindre bra.
 2. Bråk kan bli farligt för relationen och familjen om det tar över det positiva och blir infekterat. Om det inte rensar upp utan bryter ned för mycket.
 3. Oftast hamnar man i dåliga loopar om stora påfrestningar dyker upp. Det är då man glömmer att kommunicera eftersom man har fullt upp med att ha huvudet ovanför vattenytan. Man kanske behöver använda all kraft till att bearbeta något enskilt och stänger ute den andre. Utan kommunikation försvinner den där teamkänslan och det blir kyligt. Kyla är inte bra. 

Se så dåligt det är med kyla, tack Google. 
4.  Blir det för tungt – jag har själv förmodligen svårast i universum för att göra detta men – SÖK HJÄLP! Att prata av sig med en terapeut kan rädda båda individer, en relation och en familj. 
5. Ingen är så lyckad som på instagram. Det är en värld full av filter och alla människor grälar och stångar sig fram genom livet. De rosa, fluffiga molnen bor hos My little pony. 

Ps. Jag veeet att mina källhänvisningar brister kraftigt, Google är knappast skapare av allt material jag har ”lånat”. Deäss. 

Löjligt tjött

Äntligen har säsong 6 av Homeland dragit igång, en riktig favvo som delar topp-plats med House of Cards. Vi har börjat på Skam också, första två programmen tyckte jag med mitt vuxna präktighetsjag att ”de tonårshånglar ju ba’ liksom” men nu rullar det på bättre. Avslöja inget, ni som är längre fram än avsnitt sju. 

Vad kollar ni på nu? Typ inget för att ni är halvdöa eller typ massor för att ni är halvdöa? 
För det här mörkret. Jag veeeet, det vänder långsamt nu, men jag är alldeles för trött. Hela tiden. Ska köpa järn på börk till helgen och pumpa mig full. Förlåt alla som jag aldrig hör av mig till och JAG KOMPENSERAR I JULI, okej? 

Illusionen om…

Richard Dawkins har ju skrivit den där uppmärksammade boken Illusionen om Gud men i min värld finns ju Gud och istället borde boken Illusionen om föräldraledighet och mammaskap göra världspremiär. Samt sälja som smör. 

För det är lite illusioner jag gör och har gjort upp. Om ganska välkammade barn med småbusigt humör som ändå gör det möjligt för mig att slänga ett getöga i en Mama-tidning samtidigt som jag då och då tittar upp, ler moderligt och tillrättavisar en gång var tredje minut.

Jag har ingen prenumeration på Mama för Mama hade legat inplastad på bordet med all sin fräschör och gjort mig frustrerad. Om tre år kanske vi är där, med små lugna stunder. Just nu, absolut inte ett dugg. 

Jag dammsög tre gånger idag. Inte för att jag är pedant utan för att någon hällde ut hela Sveriges yta i lek-deg på golvet, de ”hjälpte till” vid kakbaket och placerade Kinas befolkningsmängd i pärlsocker utanför kakorna samt använde sig av ”kreativ måltidspedagogik” vid mellis. 

Fett värt det ändå, det där med Kina-historien. 

Dagens ”jag hann i alla fall hänga tvätten” går till ficklampan jag hittade. Ny leksak gav fem lugna sekunder. 

Vad jag älskar den här högen. De är inte heller en illusion och det är väl därför jag får brottas så med dem, de är på riktigt. 

Gå undan och bebisskrik

Att gå undan. Jag fick det där tipset av psykologen jag gick hos efter jag hade fått  Ian och allt kraschade. På något vis hade jag fått för mig att en mami inte kan göra något sådant, gå och vila och hitta tillbaks till en vettig insida. Men nu gör jag det ibland. Erik får bära hela lasset nån kvart eller halvtimme och jag andas och reflekterar. Det funkar inte annars och jag brakar ihop.
Det behövdes varje dag Gits första år och typ 4-5 gånger i månaden nu. Idag gick jag på hyperventilerapromenad efter att ha försökt förbereda bjudmiddag i kombo med två vilda och en  tandgnällettåring på höften. Andas, gå undan, inte vara sambandscentral och allas kraftstation. 

Jag fick en läsarfråga om det där med att ha ett kolikbarn. Googlar jag kolik (vilket jag gjorde miljarderz ggr då) förstår jag att det inte var vad Ian hade. Min fd bvc-sköterska tror i efterhand han var allergisk mot något som växte bort…symptomen var iaf att han var halvnöjd 20-40 minuter åt gången och skrek sedan 10-40 min. Hela dagarna. Liksom ständigt missnöjd, ständigt i behov av en famn. Hela bebiskroppen var alldeles spänd och ansiktet blev blått av skriken. I nästan 8 månader höll han på. Samtidigt som jag hade Junis 2,5 år som är/var en mammig typ.
Jag fick liksom isolera mig eftersom han kunde börja vråla hela tiden och jag fick mota bort Junis. Svetten rann, jag skulle amma, jag googlade allergier, jag gav alla magdroppar som fanns, jag funderade ständigt över vad jag hade ätit, jag skulle vara lycklig, jag blev deprimerad. 

Till slut gick jag ändå till den där vettiga psykologen som sa ”När du får panik, gå ut ur rummet, ta en paus, andas!” För mig var det en helt sjuk tanke, att jag skulle lämna mina två barn ensamma i ett rum. Hon sa också ”Sjukskriv dig och se till att Erik kommer hem från jobbet!” Det borde jag/vi ju ha gjort, det gjorde vi ju inte, tyvärr. 

Jag blev så sliten av det där att vi sa ABSOLUT INGA FLER BARN. Därav chocken när Git ville finnas och därav att jag fortfarande får tillbaks de där ångestattackerna och ännu är alldeles för trött för att vara en chill och cool moscha. 
Det vänder sakta men säkert. Att få Git var nästan lite helande, hon gav mig världens finaste bebistid eftersom hon var lugn och lätt (och för att jag tog hjälp med extra föris för de stora). En bit i taget och försöka lägga märke till när jag har för mycket på insidan. 
Nu välte den lugna Git ner en kruka, nu ska jag dammsuga.