Gå undan och bebisskrik

Att gå undan. Jag fick det där tipset av psykologen jag gick hos efter jag hade fått  Ian och allt kraschade. På något vis hade jag fått för mig att en mami inte kan göra något sådant, gå och vila och hitta tillbaks till en vettig insida. Men nu gör jag det ibland. Erik får bära hela lasset nån kvart eller halvtimme och jag andas och reflekterar. Det funkar inte annars och jag brakar ihop.
Det behövdes varje dag Gits första år och typ 4-5 gånger i månaden nu. Idag gick jag på hyperventilerapromenad efter att ha försökt förbereda bjudmiddag i kombo med två vilda och en  tandgnällettåring på höften. Andas, gå undan, inte vara sambandscentral och allas kraftstation. 

Jag fick en läsarfråga om det där med att ha ett kolikbarn. Googlar jag kolik (vilket jag gjorde miljarderz ggr då) förstår jag att det inte var vad Ian hade. Min fd bvc-sköterska tror i efterhand han var allergisk mot något som växte bort…symptomen var iaf att han var halvnöjd 20-40 minuter åt gången och skrek sedan 10-40 min. Hela dagarna. Liksom ständigt missnöjd, ständigt i behov av en famn. Hela bebiskroppen var alldeles spänd och ansiktet blev blått av skriken. I nästan 8 månader höll han på. Samtidigt som jag hade Junis 2,5 år som är/var en mammig typ.
Jag fick liksom isolera mig eftersom han kunde börja vråla hela tiden och jag fick mota bort Junis. Svetten rann, jag skulle amma, jag googlade allergier, jag gav alla magdroppar som fanns, jag funderade ständigt över vad jag hade ätit, jag skulle vara lycklig, jag blev deprimerad. 

Till slut gick jag ändå till den där vettiga psykologen som sa ”När du får panik, gå ut ur rummet, ta en paus, andas!” För mig var det en helt sjuk tanke, att jag skulle lämna mina två barn ensamma i ett rum. Hon sa också ”Sjukskriv dig och se till att Erik kommer hem från jobbet!” Det borde jag/vi ju ha gjort, det gjorde vi ju inte, tyvärr. 

Jag blev så sliten av det där att vi sa ABSOLUT INGA FLER BARN. Därav chocken när Git ville finnas och därav att jag fortfarande får tillbaks de där ångestattackerna och ännu är alldeles för trött för att vara en chill och cool moscha. 
Det vänder sakta men säkert. Att få Git var nästan lite helande, hon gav mig världens finaste bebistid eftersom hon var lugn och lätt (och för att jag tog hjälp med extra föris för de stora). En bit i taget och försöka lägga märke till när jag har för mycket på insidan. 
Nu välte den lugna Git ner en kruka, nu ska jag dammsuga.