Det som kallas självkänsla

Det rullar på bra, det rullar på bra, det rullar på bra, självförtroendet kommer, det rullar på bra, det ru..det kommer ett gupp och jag blir påmind om att energin inte är på plats.

Jag hade fin vän med kids på besök idag. Härligt och energipåfyllning men ändå energiuttröttande eftersom jag uppenbarligen blir mer och mer introvert. Lite utehäng, lite mat och fika. Hon tog hand om alla små så att jag kunde hämta J på skolan. Hon kunde liksom ana sig till att det skulle underlätta eftersom hon känner in. En sådan vän, ni vet.

 Vi hann precis vinka av när det plingar på dörren. Och mitt stresspåslag, alltså snälla världen låt oss få andas. En fin kompis till ett av mina små fast precis när jag skulle till ytan och hämta luft, när diskmaskinen ska tömmas, tvätten ska sättas på, blöjan ska bytas. Och ändå så har jag så svårt att be dem gå ut och leka. Jag blir själv med fyra kids fast jag har lovat mig själv att inte vara det. Inte för att barnen är något särskilt jobbiga men för att jag inte orkar ansvaret. Orkar inte veta om att mitt hus är fullt och ett annat nästan tomt. Min ork nästan slut och försmodligen inte alls där borta. Men jag säger ja ändå och jag ler. Säger till mig själv att det inte är så farligt men jag känner mig billig efteråt, jag har sålt mig själv och behöver andas ut hos Erik när han kommer hem. VARFÖR måste jag le mot alla och säga att DET GÅR SÅÅÅ BRAAA och att jag kan avlasta dem när det egentligen är jag som behöver en paus? 

Jag vill så gärna vara lättsam och lattjo. Jag är säkert det en del. Men inte tillräckligt för att tycka att fler barn hemma är en avlastning. Fy katten vad trött jag är på att vara trött och att behöva försvara mina behov när andra är aningslösa. Men det är väl det som kallas självkänsla. 

Ps. Kolla där va. Brorsan lajvade två av våra igår och hans fina fruga ska föda deras första finhet vilken dag som helst. Barnens tolfte kusin. Den glädjen! Ds