Det finns inget tråkigare blogginlägg jag kan tänka mig än att någon beskriver sin magsjuka. Så jag skriver inget sånt inlägg men jag kan nämna små detaljer som 24timmarskräkning, svimning, frossa och total utslagenhet.
Git och jag föll som furor, rör jag mig en meter blir jag helt yr. Lush life. Men bara så att alla är överens nu så var alltså det här inte ett magsjukeinlägg utan kan kategoriseras som ”livsstil”. Bra.
Men dåså, barnen är lagda och det här händer:
Andas ut. Äta upp. Erik har dessutom lyckats pricka in flera goda sorter den här gången. Jag tror han fjäskar och vill ha en till köpfri månad. Hahahaha. Kul.
Nu tänker jag kolla pensionärsprogrammet När livet vänder på SVT2. Peter Hållmitthjärta-Hallström intervjuas och jag hoppas det är intressant. Plus att vi är typ ingift släkt med honom (iofs är vi släkt med hela frikyrkoSverige) vilket indirekt gör att jag kanske inte somnar innan godispåsen är uppäten.
Glufs glufs glufs.
Ps. Jag överdrev kraftigt. Min godisätarstil är att jag vanligtvis stoppa efter 20 rejäla bitar pga illamående. Jag tror egentligen fysikens gränser är min hälsoräddning, rent mentalt vill jag åka och köpa 5 hekto till. Ds.
Det är såå tufft att ha ett jobb som ingen annan kan hämta in åt dig ifall du måste vara borta. Lärarskapet är ju sånt. En massa, massa vab innebär att hamna en massa, massa efter. Alla fina elever jag har som behöver hämta ikapp och hämta upp och redovisa. Bedömningshögen som vuxit sig nån kilometer längre i sin riktning mot Jupiter. Hela jag är urvriden.
Så här står jag och sover. Eller åtminstone önskar att jag fick sova en kvart efter jobbet, men det finns ju inte på kartan med en tröttsjuk Erik som vabbat idag och tre barn som riktigt kastade sig över mig med alla sina behov.
Men imorgon ska vi åka till tippen och tanken på det gör mig så löjligt tillfreds ändå. Vilken lyx att få tömma, rensa och röja upp lite. Det är bättre än spa. Plus att Eriks päron swishade och bjuckar på hämtmat ikväll. Och återigen stego änglakören ned i vårt hem. Det är en sån lugn feeling jag har, mitt i all urvridenhet, mitt i all total tröttma och allt vi kämpar med just nu så känner jag att vi är burna ovanifrån. Det är så mycket som tyder på det. Tack och lov.
Nu tar vi helg. Jag hoppas du får en alldeles fin sådan!
Listen up! Vi har tagit ett beslut om dörrhandtag på ytterdörren. Och plötsligt stego en himmelsk kör ned från skyn och sjöngo Hosianna. Beslutet tog bara två timmar sammanlagt. Dåså, check på en promille av alla beslut vi måste ta.
Vi bor alltså i ett pluttigt 50talshus och ska nu bygga ut huset med en större hall och ett sovrum på entréplan. Samtidigt ska vi lägga igen vår sluttande och svängda garageinfart, sätta in en glasdörr i vardagsrummet som ska leda ut på en altan vi också ska bygga….därför kommer typ hela trädgården att grävas upp med start inom ett par veckor. Och den himmelska kören hamna i oplanerade falsettstämmor.
Jag försöker tänka lite tidsepok på huset denna gång. Vid den förra stora renoveringen (när vi byggde om från 2 till 3 sovrum på övervåningen) orkade vi inte bry oss om ”rätt” sorts handtag/strömbrytare men nu försöker vi tänka ett extra varv. Den här gången är jag inte chockartat gravid och livskrisar. En annan gång får vi byta ut de fula dörrhandtagen/strömbrytare vi har i resten av huset.
Kolla va så smäckert och läckert och käckert. Gillar Assas epokserie med tidstypiska handtag. Så det handtaget får det bli. Sjukt bra säkerhetsklass också så att inga tjuvar kan ta sig in och sno vårt toalettpapper.
Nu är det bara nårra beslut kvar då, som typ sånna där grejer som här nedanför. Sånt som egentligen är kul men vi är så töntigt trötta just nu att det blir lite jobbigt. Fast kul. Fast jobbigt. Fast rätt kul.
Nu har jag gett änglakören ledigt från mig för resten av kvällen, de kan åka hem till en annan sliten småbarnsfamilj och jubla över eventuella framsteg. Hosianna!
Säg mig den bebis som inte kan ändra sig och byta hobby. Länge, länge var hennes favoritsyssla att tvätta händerna, nu ligger den hobbyn på en fin andraplats för nu vill hon bli bildestet precis som mina elever. Precis som mina elever vill hon utmana samtiden med provokativ konst.
Därför ritar hon helst utanför pappret. ”Det vita arket begränsar mig, får mig att känna mig instängd, könlös och absorberad underifrån”, direktcitat av Git idag. Så hon ritar gärna på bordet/på golvet/på väggarna och visst lyckas hon provocera sin samtid.
Mitt största intresse idag har ärligt talat varit att få tiden att gå för jag vill JOBBA NU. Fem dagar hemma och jag klättrar på väggarna och slänger mig iväg på avreagerande promenader när Erik kommer hem. Ett annat intresse jag haft idag har varit dille-mackan Avocado på finncrisp med citronpeppar.
Sjukt snyggt upplagt om ni frågar mig vilket ni ju inte gör.
Jag avslutar med bildkavalkaden på inomhusdagen:
Lägg märke till das der die blåmärke på Ians ben. Nästa vecka röntgas han igen så får vi hoppas på fint resultat.
Jag glömde berätta att Erik har ännu mer ont i halsen och att Git fått ögoninfektion men att vi inte tänkte ge upp för det. Vi bor inte i Syrien, vi slapp bli offer för ett terrorattentat i London idag och så kom det uppmuntringspost idag från en fin instaföljare.
Vi kämpar. Vi strävar. Det vita arket får aldrig begränsa oss eller så ju.
Vabbelidabb och Ian har fått mer energi än förra veckan, alltså ska han stimuleras mera. Git också eftersom hon snorar på. Och vi kommer liksom inte utanför dörren eftersom jag inte vågar ha Ian i en vagn/rullstol samtidigt som Git kan sticka iväg hursomhelst, det saknas en vuxen till…
Men säg mig den vabbande föräldern som inte hinner baka chokladbollar, bada kidsen, leka tåg, kapla, leka bil, spela boll, spel, laga lunch, tvätta mm innan klockan 12. Men så lär jag också behöva ta en lång promenad när Erik väl kommer hem. Risken är bara att instängdheten gjort mig så galen att jag hittar ut men inte hem igen. Ni hittar mig kanske på Fyndet på nån anslagstavla i Arboga framåt helgen.
I helgen som gick fick vi finbesök av mojmoj, mojfaj och mostej med familj. Egentligen ville de mest träffa min bror med fru och nytillkommet barn men eftersom alla är så sjukt sjuka fick de mest umgås med oss. Dubbel glädje för oss, dubbel tröttma för dem. Med sig hade de iallafall sk. D i v e r s e. Diverse är sååå bra för det är sånt som förgyller vardagen en bra bit efter att besöket lämnat huset. Som tex de här glasögonen som är ett sugrör. Förstår ni hur vansinnigt onödigt men kul en sån grej är för barn. Nå vansinnigt får jag säga.
Doing da påskmust med sugrörsglasögonen. Utöver de fick de låtsasbajs, låtsastuggummi, piratgrejer…
Junis hängde med sin lilla Elisekusin som har lika mycket energi att slutsumman blir mer än fjorton.
Ian tog som vanligt kommandot över bebistillgångarna. Lilla Amos fick Pisa-luta bäst han inte ville i sin storkusins famn. 
Mojmoj och Gittis.
Och just som vi tänkte att nu tog helgens festligheter slut, så kom det idag uppmuntringspost från kusinerna i Ljungsbro. Lårbenspatienten jublade och krängde mustascher hela eftermiddagen.
Vad Git gjorde på eftermiddagen vet vi ju, hon skaffade sig feber igen och det var ju roligt för det var ungefär FYRA DAGAR sedan sist. Hon firade genom att dansa på bordet halvannan kvart och att gny i min famn var nittonde stund.
Med sin nya kattvän i famnen. Hon ör gosedjursgalen och har alltid varit, älskar att gosagosagosa med alla nallar. Det är en fin egenskap hon har, hon har nog ärvt den av Erik för jag minns mest att jag tittade på mina. Junis har också ärvt det där fast på ett mer besatt plan där en enda trött apa har blivit föremål för hennes närgångna kärlek. Ian är mer som jag, håller gosedjursdistans.
Men dåså, då var vi färdiga här. Imorgon ska jag byta vabmyskläder, det är mitt goal.
Ännu en hemmadag med vård av sjukt lårben och snor-Git. Jag försöker bläddra i en trädgårdstidning för lite inspiration inför bygget…och jag blir djupt provocerad, för att jag är ganska mycket fel målgrupp.
Här har ni ett 1500kronorspåskpyssel. Jag ska kolla med Junis i eftermiddag om hon tycker vi ska pyssla lite, med en äggkartong.
Jag förstår att ni blir bekymrade, liksom fick hon nån inspiration av den där tidningen då? JODÅ, jag fick se lite grönt och jag fick en stor insikt i att de här åren gör vi precis som familjen von Stropphane och ligger lågt.
Alltså TACK alla finos som kikar in här dagligen. Jag vet inte vad det är, känslan är just nu lite av ett vakuum, som att det lika gärna kan vara ganska bra eller som att det här egentligen är övermäktigt. Vi pusslar med massor av vab, barn, jobb, livet och jag har liksom svårt att riktigt glädjas över något alls. Barnen förstås men allt annat känns…beiget. Beige har aldrig varit min färg. Det är ingen färg, det är beiget. En dag i taget. En beige dag i taget.
Men vi tragglar och lever och fortsätter leta ytterdörr…och har typ bestämt oss för den nere till vänster pga vettigt pris och vettig 50talsstil. Dörrar kan vara så löjligt dyra att man lätt kan komma upp i samma BNP som Peru men vi lägger oss på en rimlig nivå som typ Nicaragua. Sedan försöker vi bestämma oss för allt annat på utbygget som typ dörrhandtag, utebelysning, entretrappa, precis allt…men tiden och orken är rätt tajt, om ett par veckor kommer grävmaskinen hit och innan dess behöver vi ha lyft bort tusen kilo stentrappa men Erik hostar och hostar…jaja. Andas, en beige dag i taget var det ju.
Något annat som är tajt är Gits schema. Hon arbetar dagligen med att tömma sin energi på hyss. Idag hämtade hon en 1) glöggmugg 2) ett teskedsmått och började 1) skopa jord ur en blomkruka med sitt teskedsmått och 2) och hällde jorden i sin glöggmugg. Gölligast i världen är hon nu med sina halvutvuxna tänder och fladdriga frisyrer.
Nittonde masch, hade jag varit drogliberal hade jag rökt lite hasch, för att få tiden att gå snabbare till april, det är dit vi vill. En beige dag i taget så är vi snart i hamn.
Här pendlar det mellan en känsla av ren hopplöshet och en rörd tacksamhet över att det kunde vara värre. Ian med sitt ben, Erik med sin ordentliga förkylning/ögoninflammation, Git med sin gnällfeber/hosta. Det är så inspirationslöst det bara går att bli men ändå – Vi bor i Sverige. Vi har jobb. Vi har familj, fina grannar som kommer med kryapå-grejer till Ian, vi har varandra. Det går över. Snart hoppas vi.
Ian var på röntgen i morse, allt såg fint ut. De tog bort styngnen och nu är det fortsatt jättevila i 2 veckor till. Än så länge är han tålmodig som bara den.
Älskade lilla skitunge.
Tacksam ja. Och sjukt frustrerad. På onsdag får jag gå på jobb. Jag längtar i hela mig. Just nu har jag smitit iväg för att andas i fred fem minuter. ÖgoninflammationsförkylningsErik får axla rodret en liten stund.
Såhär ser jag ut när jag andas i fred med mina svarta strumpor. Spola fram till april nu, då börjar vi renovera huset och då är alla på benen.
Hoppas ni har det roligare. Sorry för trött bloggande, sorry för tråkiga inlägg, det vänder. Snart hoppas jag.
Sockertoppar 