Simskola förmiddag med de stora och utflykter på eftermiddagen. Gång på gång blir Erik och jag helt överrumplade över att vi faktiskt kan och att det går bättre och bättre att utflykta med kaosorkestern.
Som det här va’, att kunna ta en varsin glass i Lysekil. Ingen bröt ihop, ingen tappade glassen på marken, vi kunde äta och småprata mellan Git-kladdet. Jag tror knappt det är sant men VI SER LJUSET I TUNNELN och jag tror vi har överlevt.
Okej, ingen seger att ta ut i förskott. Jag skrattar fortfarande alldeles för sällan, närminnet är bortblåst, tröttman alldeles för närvarande, utslitna ända in i själen, orkar knappt träffa människor osv. Men ändå, vi kan komma ut och umgås i den takt vi orkar med. Stort. På så vis att jag vill fälla en tår.
Vi vaknar fortfarande av att hantverkarna står i farstun varje morgon. Nån vecka kvar av snickeriet och sedan lite eleri, röreri, måleri, klinkeri åssåvidarei. Vi får fortsätta in på nästa år och året efter det och året…och nånstans inser jag nog att vi alltid kommer att ha saker på gång, för att vi trivs med förändringar. Det är väldigt mycket vila i att få saker gjorda, och det är en stor anledning till att vi tyckt de här småbarnsåren varit så (är) frustrerande, för allt måste stanna upp, pausa, ta tid, inte hända. Det kliar i hela oss.
Delar av gårdagens plockihopmiddag.
Idag – ärenden och fix inför en viktig helg. Hoppas ni har det strålande fint (eller att ni åtminstone har luft för dagen.)
Sockertoppar 