Kroppen minns

Tack hörrni. Det värmer det ni skrivit. Medicinen tar mina djupaste dalar men att kalla det lyckopiller är dumt så ända in i. Lycka är ett tramsigt ord i sammanhanget. Lycka är ett flyktigt tillstånd och inget att leva på, typ som att tro att det går att bygga muskler på bara semlor. Att bli av med de djupaste dalarna är däremot en lättnad, som luften efter ett åskregn. De där värsta panikkänslorna har minskat också. Numera kan jag hantera att Junis har kompisar hemma utan att känna att mitt inre trängs in i ett hörn och måste fly. Ibland slår det mig att jag står själv en föräldraledig onsdag med fyra barn och plockar disk och lagar mat och får då en sorts påminnelse från kroppen om att det här är ett obehagligt läge. Kroppen minns men mitt paniktillstånd dyker inte upp. Min kropp är van vid att panika men nu rullar ångesten inte igång. Jag konstaterar, andas, fixar, klarar av. 

Det är som att jag har börjat hitta mitt riktiga jag. Mitt jag bortom sönderstress och den trängda känslan. 

Jag jublar inte, jag har inte jättemycket energi, men jag får vila lite på insidan. 

Gits andra födelsedag idag, vår ljuvliga Git. Hon har sin pappas muntra humör den här damen. (Med kusin Ebba i famnen)

Jag vill flyga högre

Jag har tänkt att skriva här hundra gånger. Om allt som varit och är. En kort sammanfattning är att det tog stopp. Mitt i sommaren när alla ska vara glada. Inte särskilt oväntat efter våren vi hade men ändå min tydligaste depression någonsin. Min vana trogen har jag hållit god min men till slut accepterat tanken på att det enda jag inte testat än är medicin. Så jag medicinerar och har jä-hä-hä-ttesvårt att acceptera det. Det går alldeles ordentligt utmärkt bra för mig att ta in andras behov av att höja sin seratoninnivå men jag jobbar med att inte känna mig dömd. Av andra. I familjen. Av mig själv. Att känna att det här är lika okej som att höja en insulinnivå. Jag är en sort med lite för djupa dalar och behöver helt enkelt hjälp just nu.
Orden och inspirationen har försvunnit men det har lättat lite till  sedan jag höjde dosen. ”Ganska hög dos för att vara första gången” sa läkaren och han förstod nog inte alls att det bara ännu mer kändes som att jag är ett vrak. 
En dag i taget nu och jag känner hur det planar ut. Humöret är jämnare och jag kan se fram emot sånna där saker som att det ska bli mysigt att fira jul i år. Jag jobbar, njuter av barnen så mycket jag orkar och jobbar på acceptansen. 

Precis så är det. Och jag önskar inget annat än att få flyga högre upp.