Jag vill flyga högre

Jag har tänkt att skriva här hundra gånger. Om allt som varit och är. En kort sammanfattning är att det tog stopp. Mitt i sommaren när alla ska vara glada. Inte särskilt oväntat efter våren vi hade men ändå min tydligaste depression någonsin. Min vana trogen har jag hållit god min men till slut accepterat tanken på att det enda jag inte testat än är medicin. Så jag medicinerar och har jä-hä-hä-ttesvårt att acceptera det. Det går alldeles ordentligt utmärkt bra för mig att ta in andras behov av att höja sin seratoninnivå men jag jobbar med att inte känna mig dömd. Av andra. I familjen. Av mig själv. Att känna att det här är lika okej som att höja en insulinnivå. Jag är en sort med lite för djupa dalar och behöver helt enkelt hjälp just nu.
Orden och inspirationen har försvunnit men det har lättat lite till  sedan jag höjde dosen. ”Ganska hög dos för att vara första gången” sa läkaren och han förstod nog inte alls att det bara ännu mer kändes som att jag är ett vrak. 
En dag i taget nu och jag känner hur det planar ut. Humöret är jämnare och jag kan se fram emot sånna där saker som att det ska bli mysigt att fira jul i år. Jag jobbar, njuter av barnen så mycket jag orkar och jobbar på acceptansen. 

Precis så är det. Och jag önskar inget annat än att få flyga högre upp.