Kroppen minns

Tack hörrni. Det värmer det ni skrivit. Medicinen tar mina djupaste dalar men att kalla det lyckopiller är dumt så ända in i. Lycka är ett tramsigt ord i sammanhanget. Lycka är ett flyktigt tillstånd och inget att leva på, typ som att tro att det går att bygga muskler på bara semlor. Att bli av med de djupaste dalarna är däremot en lättnad, som luften efter ett åskregn. De där värsta panikkänslorna har minskat också. Numera kan jag hantera att Junis har kompisar hemma utan att känna att mitt inre trängs in i ett hörn och måste fly. Ibland slår det mig att jag står själv en föräldraledig onsdag med fyra barn och plockar disk och lagar mat och får då en sorts påminnelse från kroppen om att det här är ett obehagligt läge. Kroppen minns men mitt paniktillstånd dyker inte upp. Min kropp är van vid att panika men nu rullar ångesten inte igång. Jag konstaterar, andas, fixar, klarar av. 

Det är som att jag har börjat hitta mitt riktiga jag. Mitt jag bortom sönderstress och den trängda känslan. 

Jag jublar inte, jag har inte jättemycket energi, men jag får vila lite på insidan. 

Gits andra födelsedag idag, vår ljuvliga Git. Hon har sin pappas muntra humör den här damen. (Med kusin Ebba i famnen)