Favoritförälder

Jag är favoritföräldern. Det är mysigt. Och stundtals otroligt enerverande. Jag har ju hört om de där barnen som periodvis/heltid föredrar sin pappa före mamman…och jag erkänner, nån gång ibland har jag önskat att åtminstone ett av barnen var lagd åt det hållet, men nej. Git vill att jag kör vagnen, Junis vill att jag ska natta och hämta och lämna på skolan varje dag, Ian vill att jag ska borsta hans tänder, läsa boken..ibland känns det som att det inte finns något kvar av mig efter en dag med dem, de använder liksom hela mig och mitt. 
Såklart delar vi på sysslorna/omsorgen av kidsen ändå, annars hade jag varit helttidsockupperad…men så börjar jag ju analysera det här, om varför de oftast föredrar mig. Och tänker att det handlar om det här:
– Jag är oftast the good cop. Lite mjukare, lite lättare att ”ge upp”, lite mer gos i famnen och stryk över håret, lite mer tyckasyndom. Några fler kakor.

(Hann baka 3 sorters kakor till kl 11 idag. Hjälp vilka muskler man får av ett sånt effektivt rejs.)
– Jag är dominant, den med starkast vilja av Erik och mig. Jag argumenterar mer för min sak, är projektledare i hemmet. 
– Försprånget. Jag har burit barnen inuti min arma kvinnokropp i 9 månader, förlossat dem, ammat dem, varit föräldraledig längre…

Bild på typiskt föräldraledig dag. Haha, skoja ba’, det här var en liten svacka på tre sekunder hon hade idag, annars har det mest varit lajbans som vanligt. 

Ps. Bästa föräldralediga måndagen hittills, trots att Erik sms:ade kl 15 och meddelande att han hade extra sent möte idag. Han stövlade in kl 18 och då hade jag ännu inte uppnått stadiet SKJUTMIG. Framgångsreceptet stavas LEK UTOMHUS för Junis och alla nio tusen grannbarn. Ds. 

Inte född igår eller i farstun

Jag åkte till Götlaborg, hade tänkt att vara alldeles utan sällskap och bejaka mitt introverta jag men sprang på en fin kompis som jag sällade med nästan hele tia. 

Det har börjat kännas lite märkligt att se sig själv på kort, att åldern börjar synas så tydligt med rynkor och linjer och så va’. Ain’t no slätis längre. Ain’t no konstigt med tanke på att jag inte är född igår eller i farstun. 

Jag älskar de här dagarna. Att åka iväg nån gång i månaden, att låta ögonen vila på annat än vardag, lyssna på P1, vandra på andra gator och äta annan mat. Jag förtvinar utan inspirationen och får ingen luft. 
Det här är visst ett sportlov som rusar fram, utan hänsyn, men vi har’t fint. 

Tack alla inblandade

En bloggpaus på en hel kilometer för att jag använt tiden åt det mest basala, som att leva och ha sportlov. Vi har varit sjukt sportiga och tog bilen till Smäuland där vi numera har massor av familj.

Först bilresan som vi alltid haft lite ångest över. Har man inte haft bilhatarbarn är det lätt att döma men vi har verkligen haft det när alla kidsen varit i åldern 1-2 år typ, men nu verkar samtliga kidsens hjärnor har synkats i en fin symbios. Sjukt stor lättnad!

Vi bodde hos Eriks föräldrar, som flyttade hit i somras, efter nittitre år i Karlstad. Kidsen har luftat vingarna och lekt i alla feta lekparker.

Vi åkte till brorsan Marcus, hans Cathrine och deras hund Turbo. De har köpt hus och vi försökte konversera genom att ge alla kids varsitt äpple.

Mer lekparkshäng och mata änderhäng. Det har varit rea på orangea andskor, typiskt smålänningar att vara snåla och välja det billigaste alternativet.

Typiskt bra kusinkort.

Typiskt bebisförtjust Ian.

Åsså höjdpunkten –  hälsa på hos syrran Erica med familj som fått en ny liten gullkusin som heter Amos. 

Nu tänkte ni kanske att NU MÅSTE DET VÄL TA SLUT NÅN GÅNG DÅVA men nej, stora släkten kräfva sitt. Mina föräldrar bor också i Jönkan ju. 

Tack Småland, tack alla inblandade och tack alla som blev jättetrötta när vi kom och hälsade på. 

Ni hjälper mig

Att ha koll på ett barn och dennes behov kan vara tufft. Att ha koll på tre kids kan möjligtvis vara smulan tuffare. Att ha koll på fler än tre barns gympapåsar, utvecklingssamtal, extrakläder, krämer, informationslappar och whatevva borde ge föräldrar ett SJUKT STORT guldådiamantpris. För oss med bara tre barn blir det dock ingen prisutdelning, vi får bara stå där med hundhövvet varannan dag och erkänna att vi visst glömt extrabyxorna, rastfrukten och det digitala formuläret inför utvecklingssamtalet. 

Visst, Junis kan ta lite eget ansvar och informerar oss ibland om någon liten, söt lapp från skolan eller om låneböcker men oftast är det vi i vuxendepartementet som måste ha koll. Vilket vi inte alltid har och fler grejer blir det ju äldre de blir…

Nu vill jag gärna ha tips från ER, hur ska man komma ihåg alla grejer i en familj? Här används lappar, kalender på väggen, delad familjekalender på telefånen, det begränsade egna minnet….

I morgon ska Ian ha med sig en extratröja, Git strumpor, Junis gympapåse och frukt, vi måste kolla pluttra-appen från föris, unikum-info från skolan, uppdatera fritidstider…och andas. 

För vad vore en bal på slottet och en smidig vardag? Så ge mig TIPZZZ!

På tal om tips så kan ni ju också vinka stort om ni har tips på snygga ytterdörrar. När vi bygger ut i vår/sommar ska vi ju äntligen byta ytterdörr. Jag har gått och kräkts på vår gamla i 7 år och nu finns inte en ospydd fläck kvar på den. Vill ha en retro-isch som passar huset, alltså ingen dörr med runt skeppåhoj-fönster eller jämnrakt avlångt 2006-känsla. Jag är inne på den dörren ovan, 50talsfeeling över den men kostar inte nitton miljarder. Finns i nitton miljoner färger. Som sagt, hojta om ni kan och vågar.

Bergochdalbana med lite kräk och maxad glädje

Jomen bättre idag. Allt behöver perspektiv och en natts sömn. Men ändå, såhär är ju livet och jag vill inte ändra på det. Då och då när jag skriver om nedgångar på insta och här får jag tips om antidepressiva. Och jag är inte emot det, jag vet att det kan göra underverk för människor, på riktigt. Att Sveriges självmordsstatistik har minskat kraftigt tack vare medicinering osv…men för min egen del och just nu så nej. 
Det här med kraftiga känslostormar, pms och allt däremellan är fruktansvärt tufft men de är också en del av mig. Jag vill känna. En period i livet åt jag nåt p-piller som gjorde mig sådär jämn. Jämnglad, jämnarg, jämnledsen. När jag slutade ta dem kände jag mig nästan lurad på att min personlighet varit borta så länge. Det är skit nere i dalen men det är livet. 


Sedan minns jag att briljanta hejhejvardagLouise skrivit och illustrerat något om det här tidigare:

Fördelen är att det svänger ganska fort. Idag efter jobbet kom jag hem till världens finaste bukett blommor på köksbordet som en viss världsfin Erkiperki fixat under lunchen. Plus choklad och så liksom. För att det är ett av mina kärleksspråk det där med gåvor, medans han helst vill att jag sparar pengar och ger honom komplimanger istället. 

Junis hade pysslat fjorton komma nie miljarder med olika hjärtformationer som med fina texter som ”TIL MAMMA” Alltså vekken feeling.

Ian hade pysslat lite han med men ville kompensera genom att rita terapeutiska grejer. ”Jag har ritat en blixtarg mamma och en ledsen pappa”. Eeehheee. Sedan började han prata om dinosaurier och bajs för att förvilla oss.

Det är jag till vänster med mitt typiskt arga fejs. Erik ser riktigt bedrövad ut, raka motsatsen till hans grundtillstånd, men det var väl känslan när diskmaskinen började läcka idag.

På’t igen då, livet. Uppneduppneduppned. Ibland kräks man ju i den här bergodalbanan men jag gillart oftast, har till och med löst livslångt pass.

Det som kallas självkänsla

Det rullar på bra, det rullar på bra, det rullar på bra, självförtroendet kommer, det rullar på bra, det ru..det kommer ett gupp och jag blir påmind om att energin inte är på plats.

Jag hade fin vän med kids på besök idag. Härligt och energipåfyllning men ändå energiuttröttande eftersom jag uppenbarligen blir mer och mer introvert. Lite utehäng, lite mat och fika. Hon tog hand om alla små så att jag kunde hämta J på skolan. Hon kunde liksom ana sig till att det skulle underlätta eftersom hon känner in. En sådan vän, ni vet.

 Vi hann precis vinka av när det plingar på dörren. Och mitt stresspåslag, alltså snälla världen låt oss få andas. En fin kompis till ett av mina små fast precis när jag skulle till ytan och hämta luft, när diskmaskinen ska tömmas, tvätten ska sättas på, blöjan ska bytas. Och ändå så har jag så svårt att be dem gå ut och leka. Jag blir själv med fyra kids fast jag har lovat mig själv att inte vara det. Inte för att barnen är något särskilt jobbiga men för att jag inte orkar ansvaret. Orkar inte veta om att mitt hus är fullt och ett annat nästan tomt. Min ork nästan slut och försmodligen inte alls där borta. Men jag säger ja ändå och jag ler. Säger till mig själv att det inte är så farligt men jag känner mig billig efteråt, jag har sålt mig själv och behöver andas ut hos Erik när han kommer hem. VARFÖR måste jag le mot alla och säga att DET GÅR SÅÅÅ BRAAA och att jag kan avlasta dem när det egentligen är jag som behöver en paus? 

Jag vill så gärna vara lättsam och lattjo. Jag är säkert det en del. Men inte tillräckligt för att tycka att fler barn hemma är en avlastning. Fy katten vad trött jag är på att vara trött och att behöva försvara mina behov när andra är aningslösa. Men det är väl det som kallas självkänsla. 

Ps. Kolla där va. Brorsan lajvade två av våra igår och hans fina fruga ska föda deras första finhet vilken dag som helst. Barnens tolfte kusin. Den glädjen! Ds

Bokstavlig blinddejt och töntigt svart

Det här vardagsslitet och mitt i mörkerkylan. Jag vänjer mig aldrig vid det och tänker att jag förmodligen är skapt för tropiskt klimat men med svenskt, välordnat samhällssystem. Det smärtar så djupt ända in i tröttsjälen att stiga upp om morgonen när det fortfarande är nattsvart och barnen sover varmt i sitt sovrufs men vi måste hasta upp och klä på för dagen. Rafs rafs, fix fix. Och då jobbar vi båda två ändå deltid nu…..

I måndags på min ledighetsdag tandgnällde Git. I somras, då vår Brasilinska del av familjen var här lämnade de kvar en särskild kräm man kan ha för att gnugga in barns tandkött med. Gittan illustrerar här hur man gör med krämen:

Superenkel att ha å göra med, till och med en bebis kan fixa’t.

Git var även behjälplig när jag försökte lägga pussel med Junis. Hon tog tag i pusselmattan och droooog.

Men plötsligt hände något som aldrig någonsin har hänt förut. Helt ur ingenstans plockade hon fram sin inre ölgubbe och satte sig i min famn och var HELT STILLA. Det var magi i två naggande goda minuter. Uppenbarligen laddade hon lite eftersom hon därefter drog ner en kruka. 
Den där vardagen ja. Idag var jag på jobbet 7:40 och slutade 18 efter en eftermiddagskonferens. Det är liksom hem, äta, krama, natta….och så till slut hyperventilera i något hörn. Vi följer nästan inget på tv men Husdrömmar på SVT har varit en årlig favvo. Sist råkade jag kisspausa just här i programmet:

Blinddejt rent bokstavligt. 

Nämendåså. I morgon får Junis gå till skolan för första gången på 1,5 vecka. Hon har säkert gått ner 1,5 kilo, är blek och snorig men orkade liksom spela skiten ur Erik på memory fjorton gånger idag, har ätit kyckling och ett paket med giftiga riskakor. Streptokockerna är nog long gone.
Nä fy katten, jag vill ha vår, det här är svarta är töntigt. 

Grekisk-dansk badtunna med dålig kommunikationsförmåga

När hon inte ätit mer än en halv smula på fem dagar åkte vi till slut in med na’. Och var beredda på samma virus-visa som vanligt men partystämningen höjdes nittio snäpp i och med mötet med en stenknäpp men kompetent läkare med anor från Danmark. 
Junis är en blyg men trygg viol. Babblar som en tok hemma och med dem hon känner sig trygg med. Inför helt random folk, efter 5 dagars sjukdom och inför okänsliga läkare blir hon en mussla och det stöttar jag henne helhjärtat i. 

Läkare – Väfföö sijer hun inget? (Om Junis) Brukar hun vara såhär dålig på kommunikasooon? 

Erik – Hon är trött och sjuk. Jag kan svara. 

Läkare – Ja men hun kommunicerar icke så godt.

Vad Erik önskar att han sa MENSTICKÅBRINN MEN SKRIV UT KÅVEPENIN FÖRST.
För hon hade streptokocker lilla bruden. Och behandlas för fullt. 

På tal om sjukdom, jag säger bara diskbänken på helgmornar. Allt liksom ballar ur för alla vill ta ut svängarna med ägg, olika pålägg, olika dricka, olika allt…

På tal om tips så var jag hos en kompis igår som bjussa på käk. Jag ska vara tydlig i min kommunikasooon och säger ba’ LÖP Å KÖP den där grekiska asså. Ha den på allt. Cirka. 
Idag kör jag min f-lediga måndag, med en sjukling och två vildlingar. De två vill säkert röja samtidigt som den sjuka vill chilla. Jag kommer som vanligt känna att det här går ju riktigt bra fram till klockan 12 och då är det bara hava dagen kvar att bada i otillräcklighetens uppvärmda badtunna. 
Vi ses på andra sidan! 

Vägen till kejsarsnitt

Jag har fått frågor om kejsarsnittet. Om varför (skäl till det) och hur jag upplevde det. 

Först varför: För att jag fick extrem ångest och panik inför att föda barn vaginalt igen. För att jag tyckte mina första två förlossningar var hemska. Inte för att de enligt journalerna var någe särskilt utan för allt sånt som inte står i journaler. Om att det var överfullt på förlossningen och om stressad och otrevlig personal. Om en barnmorska och läkare som tjafsade om mitt tillstånd inför varandra. Om barnmorskan som pratade i telefon samtidigt som jag krystade ut mitt första barn. Om att jag inte behandlades som vuxen och självständig. För att jag fick en sjuk dödsångest under andra förlossningen. För att jag inte hade hunnit bearbeta förlossningarna ordentligt.

För att vägen till två barn hade varit snårig, för att tvåbarnschecken hade varit brutal och för att jag behövde all energi till att landa inför att ta hand om ett tredje och oplanerade barn. 

Egentligen tänker jag inte att samhället ska bekosta allt jag möjligtvis ”upplever”. Det skulle vara oerhört kostsamt att skattemedelsanpassa efter varje individ. Jag tycker om när människor kämpar, inte ger upp pga motstånd. Det är något beundransvärt i strävan och som storasyster i en stor familj har jag knappast blivit bortskämd. Det har inte funnits utrymme till att känna efter. Ge upp. Be om hjälp. Allt har jag gjort själv, varenda läxa, sökt sommarjobb, varit duktig, sagt ja, inte tackat nej.

…men det kommer väl ikapp sånt därnt, när det inte har varit balans. Jag tror jag hade mått bra av lite hjälp lite tidigare men istället för att älta förr får jag ta hand om mig NU. För nu och precis då när jag blev preggo med Git förstod jag att det skulle bli en utmaning som inget annat och jag förstod att denna gången behövde jag få ett kejsarsnitt.

Vägen dit då? Helt sjuk i huvudet. Jag sa det på en gång under inskrivningssamtalet på MVC, att jag måste få ett snitt. Min MVC-barnmorska skickade mig på aurorasamtal på specialistmödravården. Typ vecka 18? 20? Det var något av det märkligaste vi varit med om, som par. Vi brukar inte ha svårt i det sociala med människor men tjohejdårå. Milt sagt. Jag vet att de flesta möter väldigt fina barnmorskor på aurora. Vi hade otur med en som satte sig på 2 meters avstånd, stirrade på mina journaler och sa saker jag försöker förlåta henne för. 

Därefter träffade vi en, inledningsvis human, läkare som presenterade klassisk skräckpropaganda  men som ändå sa ”Tänk över det här och nästa gång vi ses ska vi komma överens!”

Vi åkte lättade därifrån. Jag vände och vred på det. Verkligen. Jag fick träffa aurora-psykologen som skulle utgöra det tyngre artelleriet. För jag ger ju inte upp utan vänder på stenar. Men kom aldrig fram till något annat än att det måste bli ett snitt. Psykologen ba ”Varför kom du inte hit tidigare så att du kunde bearbeta det här?” och ”Vill du verkligen ha det här barnet?” Jag ska försöka förlåta henne för det där också. 

Vid det andra mötet med läkaren frågade han vad jag kommit fram till och jag förklarade. Vi skulle vara överens var det sista han sa vid första mötet. Vid vårt andra möte nekade han mig snittet och jag fick cirka ett psykbryt varpå han backade ut rummet mumlandes ”Du bestämmer inte det här själv vettu”.

Det var så galet. Hela grejen. I ett sista desperat försök ringde Erik upp min MVC-barnmorska som blev uppriktigt arg på läkarens beslut. (Visst är det underbart när män som talar klarspråk blir tagna på allvar…) Min BM förstod på Erik att det var allvar och kontaktade läkaren och förklarade (som om han inte borde ha fattat) att jag mådde rövhål. Jag hamnade på en akuttid hos hobbypsykologen igen som gjorde något test på mig där det framgick att jag var ”fobisk”.
Kalla det vad du vill. 
Vid det tredje samtalet med läkaren hänvisade han till psykologens test när han sa ”Okej, du fick som du ville.”
Alltså. Jag ska jobba på att förlåta hela bunten. 
Och sedan själva snittet. Jag var lite livrädd inledningsvis men på det stora var det en helt grym förlossning. Lugn, trygg, vacker. Grymt bra personal! Inget smärtkaos med värkstormar, inga komplikationer. Bara otroligt fint. Jag hade lätt gjort om det i morgon. Men nu är jag nöjd.